Jag visste att det var dags igen. Ännu en natt full med änglar och demoner. Om det var drömmar eller verklighet var jag inte riktigt säker på. Demonerna som cirklade runt min säng, nej det var mer än bara drömmar! En dröm kunde bara inte vara så äkta. Och varje gång jag öppnade ögonen och stirrade bort mot fönstret – satt det alltid någon där. En svart gestalt. Med änglavingar som skymde allt ljus. Den Svarta ängeln brukade le mot mig och låta det mörka håret falla ner i ansiktet.
Demonerna tog sig in i mitt rum,
och jag tvingade mig själv att inte titta. Det blev mörkare och jag fattade att
den Svarta ängeln satt sig i fönstret. Jag kunde höra deras väsande röster.
Känna kylan de fyllde mitt rum med.
”Ta henne”, kunde jag höra någon väsa.
Kylan trängde sig in i mig men jag
vägrade släppa taget. Jag tänkte inte låta dem ta mig dit de nu skulle. Aldrig.
Längtan efter min låtsasbror David
växte sig större. Om han var här nu – han skulle skydda mig. ”Jag är här, Maya”, hörde jag hans röst
säga. Förvåningen överväldigade mig. Det kunde inte vara han. Men det var det.
Det gick inte att ta miste på hans röst, men vart?
”Du är inte ensam.” Hans röst
hördes inte längre i mitt huvud, han var här, i rummet. Aldrig hade jag varit
så chockad.
Ett vitt ljussken bländade mig och
jag tryckte automatiskt ner huvudet i kudden.
Ljuset försvann och jag kunde titta
igen. Demonerna var försvunna, men den Svarta ängeln var kvar, fast nu var det
inte längre en Svart ängel. Vingarna var nu vita. En Vit ängel, och inte vilken
Vit ängel som helst. Det var David.
Jag trodde jag såg i syner. Han var
död, han blev mördad för tre månader sen. Så hur kunde han nu stå i mitt rum,
med vita änglavingar dessutom?
”Hur…?” Orden kom inte fram. Jag
försökte gång på gång men varje gång jag öppnade munnen förblev det tyst.
”Jag ska förklara allt”, sa han och
satte sig på min sängkant.
Det här var en dröm, det kunde inte
vara något annat än en dröm.
När han berättat hur allt låg till
kände jag mig alldeles chockad. Han var en skyddsängel, han var min skyddsängel. Och det hade han varit
redan innan han dog. Hur hade jag kunnat missa det?
”Men en sak fattar jag inte. Varför
behöver jag en skyddsängel?”
”De där, demonerna som du kallar
dem. I själva verket är det Ockraun-väsen, rätt lika demoner, men ändå inte.
Men det behöver vi inte prata om nu”, tillade han snabbt när han såg min
oförstående min. ”Du bär på starka krafter Maya. Det kommer visa sig med
åldern. Men de är ute efter krafterna, alltså är de ute efter dig. Så därför är
mitt uppdrag att skydda dig. Om dina krafter hamnar i fel händer kommer hemska
saker ske, saker du säkert inte ens drömt om.”
Det blev lite svårt att lyssna på
det han sa. Hans vingar distraherade mig, och bara tanken på att han faktiskt
var här gjorde mig yr. Han var död, men han var här.
”Vad är det för krafter jag har?”
”Magi, starkare än all annan magi
tillsammans.”
En dröm, det var vad det var. En
dröm och en önskan om att David skulle komma tillbaks till mig.
”Men du dog, så hur kan du då vara
här? Är änglar odödliga?”
Han skakade hastigt på huvudet. ”De
skickade tillbaks mig hit, på grund av mitt uppdrag. När demonerna”, sade han så att jag skulle fatta, ”är borta återvänder
jag dit de döda hamnar.”
”Men jag vill inte att du ska dit!
Jag vill att du ska vara hos mig!” sa jag med högre röst än jag tänkt mig.
”Vi måste alla dit en dag.”
Vi satt tysta. Som vi gjort sista
gången jag såg honom vid liv. Om jag kunde säga att han var vid liv nu kunde
jag inte avgöra. Han såg ju väldigt levande ut och så, men trots allt var han
död. Han avled på sjukhuset, och det var jag tvungen att acceptera
”Var det demonerna?” frågade jag
sedan.
”Som?”
”Mördade dig?”
Han nickade, nästan osynligt i
mörkret, men allt kunde jag se att det var en nick.
”Berätta mer, om hur det är att
vara en ängel”, bad jag och drog upp täcket till hakan.
Han gjorde som han blev ombedd. Han
berättade, alltifrån landet i himlen som bara änglar visste fanns till hur han
dolt vingarna för oss. Tydligen kunde han när som helst ändra sig till
människoskepnad, när han varit vid liv. Nu var han fast i änglavingarna, tills
uppdraget var avslutat och han kunde inta sin plats där de döda hamnade.
”Jag måste dra mig tillbaka för i
natt. Men jag kommer tillbaks, jag lovar”, sa han när vi suttit tysta en stund.
Han rörde ömt vid min kind och utan att vara beredd på det fällde jag en tår.
Han var här nu, men så fort hans
uppdrag var slutfört skulle han tas ifrån mig igen. Jag skulle förlora honom,
nästa gång föralltid.
”Du kommer alltid att hitta mig,
även om jag inte är synlig.”
”Mamma sa något liknande, men det
funkar bara ibland. Jag kan fortfarande höra dig sjunga för mig.”
Han log, och jag kunde inte låta
bli att le tillbaka. Inte till det leendet.
Skriven av mig! (Mimsan – ägare av denna blogg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar