Dödsänglarnas kedjor

Jag sjönk ner på den sunkiga marken, och gömde ansiktet i händerna. Hennes blick på andra sidan bäcken brände i min rygg, men jag orkade inte bry mig. Jag brydde mig inte om något nuförtiden. I en hel månad hade jag varit fast här – fastkedjad som ett djur. Kedjan var fäst i ett halsband, likt sådana man använder på hundar. Skillnaden var att mitt var gjort av järn påverkat av magi och varje gång jag försökte ta mig loss skar det vid halsen. Det hade aldrig börjat blöda, så länge hade jag aldrig försökt, men det hade varit på gränsen ett par gånger.

Flickan på andra sidan. Alla säger att hon är som jag. Men vi är olika som natt och dag. Hon är natt, jag är dag. Utseendemässigt är vi kanske lika. Med ett par svarta änglavingar, mörkt flikigt hår, tatueringar som symboliserar döden. Vi var från samma folkslag, men så mycket skilde oss ändå åt. Hon med sin kaxiga utstrålning. Den mystiska personligheten, en svårläst blick. Hela hon var en stor gåta. En gåta jag försökt lösa i flera år.

Och så jag då. Blyg, lättläst som en bilderbok.

”Hur länge har du varit fast här? Alla där hemma tappade räkningen efter en månad eller så”, sade hon stöddigt och jag höjde blicken.

”Fyra-fem månader.” Det var första gången någon av oss sade något till varandra sedan hon kom hit – två veckor sedan.

Hon gav mig en snabb nick och vände sig sedan åt andra hållet.

Men den största skillnaden mellan oss var hur vi såg på våra liv. Hon älskade det, jag hatade det. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan de becksvarta vingarna som prydde hennes rygg och sträckte sig cirka två meter bort på vardera sida. Jag drömde om ett sådant liv. Ett liv som vanlig människa. Då skulle jag inte vara fast här, och då skulle jag slippa se död varje dag. Det var det vi dödsänglar var till för. Vi höll koll på tillvaron i världen, och när någon dog, var det vår uppgift att kontakta mästaren, också så kallad Liemannen. Men vi änglar kallade honom mästaren.

”Det vi gjorde, betydde det något för dig?” sade hon plötsligt med den där oberörda tonen hon så ofta använde.

”Jag vet inte vad du pratar om”, ljög jag. I själva verket mindes jag allt i detalj. Hur våra läppar pressats mot varandra. Hennes släta händer som smekte min rygg under vingarnas fäste.

”Du har aldrig varit bra på att ljuga, Jake Flores. Du vet vad jag pratar om. Men du skäms. Skäms för att du bedrog Helen. Ni lovade att vara varandra trogna till slutet. Men jag vet hur det är – trogen.” Hon sade ordet med en suck av ilska.

”Vad menar du?” frågade jag avvaktande.

”Du älskar mig, gör du inte? Det är bara att erkänna”, sade hon med den där självsäkra rösten som fick mig att krympa. Vi betraktade varandra ett tag. Hon på den västra sidan av bäcken, jag på den östra. Min blick avslöjade allt hon behövde veta. Jag var förälskad. Efter den där kvällen tillsammans med henne, visste jag att det var rätt. Men hur skulle jag göra med Helen? Vi hade varit ihop i drygt ett halvår nu, och vi hade haft våra gräl. Jag mindes speciellt ett av dem, det som suddat ut mina känslor för henne.

Det hade handlat om våra föräldrar. Hennes rika som ständigt klagade på att hon tog sig friheten att umgås med en dödsängel. Än hade hon inte berättat att vi faktiskt var förälskade. Hon vågade inte. Hennes föräldrar var överbeskyddande och väldigt stränga. De hade övervakningskameror i alla fjorton rummen och kodlås till Helens rum så att hon skulle stanna i sin säng om natten. I alla fall sade hon det. Jag själv hade bara sett hennes hus utifrån, på fem meters avstånd.

Så mina föräldrar då, inte mycket bättre. Det skulle inte förvåna mig om de inte visste att jag försvunnit och var fastkedjad – till fånga av människorna. Mina föräldrar hade aldrig haft någon större koll på vad jag gjorde. Det var inte det att de inte hade tid. Det var det faktum att de inte ville. De hade varit inställda på en flicka, om det jag hört stämde hade min mamma velat ha en liten dotter sen barnsben. De flesta trodde att min mamma hade någon psykisk störning i hjärnan eller något. När hon väl bestämt sig för något, var hon fast besluten om att det skulle bli så. Så när hon såg att det blev en pojke, började hon genast gråta, och det var långt ifrån glädjetårar hon fällde den dagen. Och värre blev det när jag började växa upp, och vingarna växte sig synliga. Men först vid femårsålder fattade jag hur mycket hon hatade mig. Tiden innan det trodde jag att jag var lika älskad som alla andra barn.

Min pappa blev också bestört när han såg att jag var en pojke, och inte en flicka. Han hade nog aldrig något emot mig, egentligen. Men han älskade min mamma över allt annat, och spelade med.  Han blev förtvivlad när hon blev förtvivlad, han skrek åt mig på hennes befallning, han slutade bry sig när hon slutade bry sig.

Det var väl det vi bråkade om, vem som hade värst föräldrar.

”Jag måste hålla dig hemlig Jake, hur illa är inte det?” hade hon sagt med en vädjan om tröst. Men jag hade ingen lust att trösta henne. Tidigare under dagen hade jag fått syn på mina föräldrar. Tvekande hade jag hejat på dem, men de hade bara vänt och låtsas som om de inte hört mig.

”Dina föräldrar vet i alla fall vem du är.”

Hon hade upprört rest sig upp så att stolen välte. ”Var inte sådär löjlig nu igen! Dina föräldrar vet visst vem du är!”

”Nej, det gör de inte. De vet att jag heter Jake för att det var de som gav mig namnet. De vet att jag är en dödsängel för att vingarna inte är osynliga. Och de vet att jag är deras livs största besvikelse. Men de vet ingenting om… mig.” Hon hade gått ut ur rummet med bestämda steg och gett ifrån sig stön av irritation. Det var då det hände. All kärlek jag gett henne tog jag tillbaks. Och all kärlek hon gett mig släppte jag taget om. Den där känslan jag fick av att se på henne, blev blott ett minne.

”Erkänn”, fortsatte hon och jag ryckte till av att komma på vart jag var, och vilken situation jag befann mig i.

Men jag kunde inte erkänna. Jag kunde inte erkänna något som inte var sant. Det var något speciellt med henne, en speciell känsla jag fick när jag såg på henne, men det var långt ifrån kärlek.

”Tracey…” började jag, men resten av orden kom inte ut. Något tryckte ner dem, och höll dem inne.

”Ja?” frågade hon och lade huvudet på sned.

Trots bäcken som skilde oss åt, kändes hon så nära. Som om hon satt bredvid mig. Hennes andetag mot min hals, hennes händer runt min nacke.

”Hur gör du det där?” undrade jag med en koncentrerad blick. Hon satt där borta, även hon med en kedja som höll henne kvar. Så hur kunde jag känna hennes beröringar?

”Vad?”

”Du…” Hur skulle jag förklara? Det var säkert bara illusioner, så om jag berättade skulle hon tycka att jag var helt vrickad. Kanske var jag det också…

”Jag?”

”Du var här, precis bredvid mig.”

Hon fnös lite, men verkade förstå mig. ”Vill du veta hur en riktig beröring känns?” Utan att vänta på mitt svar hade hon börjat vada ut i bäcken. Någon slags dragningskraft fick även mig att gå ut i det iskalla vattnet.

Hennes händer placerade hon på mina axlar, och utan att jag själv var medveten om det placerade jag mina runt hennes midja. Vi stod nu tätt – tätt – intill varandra. Jag kunde känna hur hennes hjärtslag bultade långsammara och långsammare, och till slut var de inne i en normal rytm. Mina egna bultade istället snabbare och snabbare på grund av hennes närhet. På grund av hennes kalla händer på mina axlar, och de iskalla ögonen som på så nära håll såg in i mina.

”Förstår du skillnaden mellan en verklig, och en overklig beröring nu?” frågade hon. Därefter ställde hon sig på tå, för att sedan kyssa mig. Men det konstigaste av allt, var att jag besvarade den.

Järnhalsbandet skavde mot halsen, men det spelade ingen roll. Allt jag var medveten om, var hennes läppar mot mina. Tills något varmt rann ner längs min hals och ner mot ryggen. Halsbandet hade trängt igenom huden till slut. Tracey slutade tvärt och såg på mig med en skrämd blick.

”Fortsätt, det är okej”, bad jag och försökte ta tag i hennes hand, men hon backade snabbt undan.

”Det är inte det”, sade hon med en röst som frös mig till is. ”Lyssna, någon är här.”

Då hörde jag det. Andetag som tillhörde människorna. Bågar som spändes. Det var dags. Den så kallade ”Dödens ceremoni.” Bågskyttarna användes bara som en säkerhetsgärd, ifall någon av de fångade dödsänglarna skulle få för sig att rymma eller skada någon.

Själva ceremonin gick ut på att två utvalda personer, som tränats till det från väldigt tidig ålder, skulle slå oss änglar med käppar. De skulle se till att det var lungorna som skadades, så att vi fick lida en plågsam död.

Tracey, som annars brukade vara så säker och trygg, darrade nu av rädsla och kunde knappt stå upp. Jag ville gå närmare henne, omfamna henne och säga att allt skulle bli bra – även om det inte skulle det. Men kedjan höll mig på avstånd.

Två fullvuxna män kom emot oss. Käpparna höll de slappt vid sin sida.

Jag kunde känna de iakttagande blickarna från människorna. De var bara de lite finare familjerna som fick tillträde till Dödens ceremoni. De såg det som underhållning, att se oss torteras till döds.

Jag mötte Traceys blick för ett ögonblick, och det var inte alls den Tracey jag kände. På något sätt hade hon blivit mindre, hjälplös och ynklig. Jag undrade hur jag själv såg ut, för jag var långt ifrån orädd.

Männen med käpparna stod nu framför oss, och gjorde sig beredda. När hornet ljöd, skulle de sätta igång. Vägen till den andra sidan fick sin början.

Jag blundade, och drömde mig bort någon annanstans. Och innan jag visste ordet av det, kom första slaget.   Jag tappade andan och började hosta samtidigt som slagen regnade över mig.

Längre bort kunde jag höra Tracey skrika. Om jag själv skrek visste jag inte.

Jag klarade inte av att hålla ögonen öppna, utan stängde dem, och föll in i medvetslöshetens värld.

Jag var inte död, inte än. I så fall skulle jag inte kunna se Tracey bredvid mig, och känna vattnet runt omkring.

Tracey såg utmattat på mig ett ögonblick – såg på mig med en blick både varm och kall med all världens känslor i sig – sedan föll vi båda in i en oundviklig död.              

Skriven av: MIG!                                                                                  

Adjö

(Det här är den avslutande delen i en serie. Här under hittar ni de två första delarna.)

> Del 1: Aldrig <

> Del 2: Alltid <

I samma sekund som han försvann återfick jag alla minnen. Allt vi gjort, allt han sagt, allt. Det var tillbaks. Bara sådär. Och då visste jag även vart jag skulle leta för att få se honom en sista gång.

Jag sprang ut ur huset utan att bry mig om de förbryllade rösterna bakom mig.

”Jelena vad håller du på med?!” ropade mamma efter mig. Om hon bara visste… Om hon bara visste varför jag sprang som om det gällde livet.

Jag kunde inte stanna nu. Jag kunde inte fortsätta leva utan ett ordentligt avsked. För jag älskade honom, och jag mindes. Jag mindes alla gånger han hållit sina händer mot min midja. Alla gånger hans hår fallit ner sådär snyggt i hans ansikte. Jag mindes.

Träden stod allt tätare intill varandra och hela skogen såg spöklik ut i det kompakta mörkret. Jag hade fått mjölksyra i benen och visste inte hur länge till jag skulle kunna springa. Hur långt det var kvar visste jag inte heller. Jag visste bara vart jag skulle, och vad jag skulle hitta där.

Mina ben vek sig under mig, och jag föll utmattat ner på den fuktiga marken. Jag svek honom, det visste jag. Tänk om han förväntade sig att jag skulle komma? Och så låg jag här!

”Jelena…” En viskning. Jakes röst. En viskning som vinden bar med sig, bort från mig. Likaså skulle döden göra med hans själ, och här låg jag som den odåga jag var. Nej, jag var ingen odåga. Jag var Jelena, och jag tänkte inte svika honom. Aldrig.

Berget var brant, men vad spelade det för roll? Det spelade ingen roll om jag halkade på berget och dog. Det spelade ingen roll om jag dog av utmattning. Det spelade ingen roll om jag dog över huvud taget. Bara jag försökt mig till ett avsked av Jake. Se in i hans valnötsfärgade ögon en sista gång och bara säga orden. De tre orden: Jag älskar dig. Men det var inte lätta ord att säga, trots att de var sanna. Och frågan var om jag skulle hinna innan det var försent.

Jag kollade upp på berget.

”Du klarar det Jelena…” Ännu en viskning. En viskning som vinden tog ifrån mig. Men det var tillräckligt. Tillräckligt för att jag skulle göra det.

Jag började klättra. Händerna letade ständigt efter saker att greppa tag om och fötterna efter ställen att hitta fotfäste på. Den kraftiga vinden försökte gång på gång att få ner mig och grenar slet i mitt hår och mina kläder. Jag hade rivmärken på mina bara armar och håret såg ut som ett fågelbo. Men varför skulle jag bry mig om det nu? När så mycket stod på spel. Varför tänkte jag på hur jag såg ut? Jag förstod inte. Jag förstod ingenting. Tankarna gjorde mig yr, och fler trängde sig in. Jag skrek. Ett skrik som fick fåglarna att lyfta från träden. Ett skrik som gjorde mig rädd – jag hade aldrig skrikit såhär. Och ett skrik som fick tankarna att försvinna.

Jag var uppe. Äntligen uppe. Det hade tagit hela natten, men jag var uppe. Ljuset värmde mig, men jag hade inte tid att njuta. Snart skulle det vara försent.

Några steg kvar, så var jag där.

”Jelena…” Ännu en viskning. Men den här gången fick jag tag i den. Och jag behöll den – noga med att inte låta den glida ifrån mig.

Sen tog jag ett djupt andetag. Det var dags nu. Sanningens ögonblick. Jag sprang, och kastade mig ut över klippkanten. I en halv sekund föll jag. Därefter fångades jag upp av magin. Det funkade. Jag kunde känna magin flyga omkring mig, den fanns överallt. Jag flög genom portalen, och landade på något hårt liknande asfalt. Det hade funkat. Jag var i änglarnas värld.

Jag sprang genom de mörka korridorerna. Tusen fångar kollade bedjande på mig och jag tvingade mig själv att inte möta deras mörka blickar. Någonstans här fanns han. Om det inte var försent. Han kanske redan var död. Vad visste jag?

En tår tog sig ut och droppade ner på marken. Försent… Ordet betydde så mycket den sekunden. Då fick jag syn på honom. Han satt hopkurad i ett hörn med blicken fäst neråt. Det enda jag såg var den blonda kalufsen i skuggan, men det var tillräckligt för att veta att det var han. Jag satte mig på huk framför gallret.

”Jake”, sa jag. Han tittade upp och kollade förvånat på mig. Därefter reste han sig upp, och satte sig på huk mittemot mig. En fackla på väggen bakom mig lös upp hans ansikte, och jag blev lyckligare än jag varit på länge. För han var här, levande.

”Jelena…” Han rörde vid min hand. Men trots beröringen kändes han så långt borta. Det var inte bara gallret som skilde oss åt. Utan också situationen vi satt fast i.

”Vad gör du här? Och hur kom du hit?” frågade han.

”Jag tog mig genom portalen, som de flesta andra gör antar jag.”

Han kollade på mig. Beundrande men även oroligt.

”Och vad jag gör här… Det beror på. Om det finns något sätt att få ut dig på, så är det väl det jag tänker göra. Om inte är jag bara här för säga… adjö.”

Jag betraktade de vita vingarna som prydde hans rygg. Det här var tredje gången jag såg honom i sin riktiga form. Stranden – då allt det här startade. Kullen i skogen – då jag trodde att allt avslutades. Och så nu – änglarnas fängelsehålor – då allt var på väg att ta slut.

”Det finns inget du kan göra”, sa han med en suck.

En röst jag aldrig hört förut fick mig att rycka till. ”Ljug inte för jäntan! Vi vet båda två att det visst finns ett sätt”, sa en äldre man bakom mig.

Jag såg på Jake men han vägrade möta min blick. Det sårade mig lite, men jag hade inte tid att vara ledsen. Det kunde jag vara sen om jag misslyckades och han dog.

”Jake, om det finns ett sätt måste du berätta för mig. Snälla.”

”Kontrollrummet”, sa han kort. ”Du måste ta dig in i kontrollrummet. På ena väggen sitter en smaragd. Du kan inte missa den. Ta loss smaragden och ta sönder den. Kasta den i golvet eller något. Alla galler kommer att öppnas, och fångarna blir fria.”

Jag misstänkte att det inte skulle bli lika lätt som det lät. Men nu var jag ju ändå här.

”Vart ligger kontrollrummet?”

”Jelena, jag vill inte att du gör det. Har du otur så blir du fångad när du förstört smaragden och larmet går. Har du ännu mer otur dör du när du tar sönder den. Och har du mer otur än så blir du fångad innan du ens sett skymten av kontrollrummet.”

”Riskerar jag inte tillräckligt bara genom att komma hit?” frågade jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende. ”Nej, tänkte väl det”, sa jag när han inte svarade.

***

Jag tänkte på allt som kunde hända henne. Om de fick tag på henne, vad skulle de göra? Och vad skulle jag göra… Jag som inte står ut med tanken på att något händer henne, vad skulle jag göra om det faktiskt gjorde det? Förmodligen skulle jag börja kasta saker i väggen, skrika av raseri, försöka slita loss vingarna för att de förstört allting. För jag älskade henne, och det skulle jag alltid göra. Alltid.

”Ta det lugnt! Du skakar så mycket att jag inte skulle bli förvånad om vingarna plötsligt trillar av”, sa mannen mitt emot mig – han som berättat att det fanns ett sätt att rädda mig på.

”Är det ens möjligt?”

Han ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Men eftersom ingenting är omöjligt blir det väl automatiskt möjligt?”

Jag suckade. Oron gnagde sönder mig inifrån. Jag kunde känna hur den rörde sig runt därinne. En obehaglig känsla jag inte visste hur man blev av med. Då hörde jag det. Larmet! Smaragden var sönder. Lättnaden överväldigade mig när jag såg alla galler öppnas. Men lättnaden försvann fort när jag kom och tänka på Jelena. Snälla kom nu, bad jag tyst i mitt huvud.

***

Jag sprang tyst som en mus genom de långa korridorerna. Det höga tjutet larmet gav ifrån sig hade gett mig en chock, men det hade också fått mig att lämna rummet.

Jag kastade mig in i hans öppna armar och han omfamnade mig hårt.

”Vi måste härifrån”, sa han lågt.

Så vi sprang. Sida vid sida. Det påminde om en dans. Han som förde, jag som följde.

Han förde mig till en portal, lik den jag använde för att komma hit.

”Är du beredd?” frågade han och tog min hand.

Jag nickade. Sen hoppade vi. Våra händer släppte aldrig taget. De höll oss samman, och gjorde oss två till en. Jag sträckte mig efter hans andra hand och tog tag i den också. Sen stod vi där och förflyttades tillbaks till den riktiga världen. Och när vi stod där, lovade jag mig själv att aldrig släppa taget.

En dimma slöt sig omkring oss när vi kom tillbaka. Jag omfamnade honom och kunde inte hejda tårarna. Jag hade klarat det. Jag hade fått tillbaks honom välbehållen. Känslan jag fick av att höra hans lätta andetag var obeskrivlig. Jag skulle kunna hålla den ställningen i flera år bara för att få höra när han andades – ut och in – in och ut. Hans händer på min rygg och hans huvud lutat mot mitt. Jag älskade det. Men jag fick inte behålla lyckan länge då han sa: ”Jag kan inte stanna med dig Jelena, det blir för farligt.”

Jag ryckte till och ryggade tillbaka. ”Vad menar du med det?”

”När du förstörde smaragden försämrade du deras krafter, men de kan fortfarande spåra mig. De kommer hitta mig, och dig. Jag kan inte låta det hända.”

”Så inget av det här gjorde någonting bättre?”

”Jo! Såklart gör det skillnad! Men de kan fortfarande hitta mig. De kan fortfarande hitta dig också, men det är inte lika enkelt som att hitta en ängel från deras egen klan.”

”Så det du menar är… att du måste lämna mig?”

Han nickade nästan osynligt i den täta dimman.

”Okej”, sa jag kort, ”gör det fort nu då, innan jag skriker av sorg och ilska.”

”Jelena…”

”Nej, du måste. Och du gör det för att du älskar mig. Jag förstår.”

”Du måste ta dig härifrån. Ta dig så långt bort du kan, om du får chansen kan du byta identitet också. Gör allt du kan för att bli en ny person.”

”Okej.”

Han kollade på mig med en blick full av lidande. Det här var troligtvis sista gången jag fick chansen att se in i de där valnötsfärgade varma ögonen.

Han drog mig närmare sig och kysste mig en sista gång. En avskedskyss.

”Adjö”, viskade han.

Jag försökte få fram ordet, men det gick inte. Det hade fastnat och skulle antagligen sitta fast i flera år efter det här. Dock behövdes inga ord, för mitt ansiktsuttryck sa allt.

Sedan vände han sig om och gick bort från mig, ut ur mitt liv. En svag vindpust satte det stripiga håret i rörelse och fjädrarna på hans vingar vajade lite lätt.

”Jag älskar dig!” skrek jag så högt jag kunde. Han vände sig om och såg inte ett dugg förvånad ut. Jag hörde inte vad han svarade, men kunde se hans läppar forma orden ”jag älskar dig med, min ängel.” Därefter fortsatte han att gå bort från mig, den här gången på riktigt.

Min ängel, tänkte jag, du ska för alltid finnas i mitt hjärta. 

Skriven av: Hon som ritat bilden! :D

(Jag vet att den här delen blev en aning längre än de förra (1,5 A4-papper längre om man ska vara nästan exakt) men jag hoppas det inte gjorde något. Det var inte meningen att den skulle bli så lång, det bara hände liksom, om ni förstår vad jag menar. (Lägg märke till parenteserna i parentesen! Ni kanske har sett att jag startade en omröstning om parenteser på min andra blogg och de flesta har hittills röstat på att man kan sätta en parentes i en parentes. Så nu gör jag det. Förlåt för att jag plötsligt bytte ämne) Parentespartyt är nu avslutat och jag tar mig tillbaka till det riktiga ämnet. Säg gärna vad ni tyckte om novelltrilogin! Egentligen skulle det inte bli något mer efter den första - "Aldrig" - men en viss person i min klass höll inte med om det ;) Sen kom en till och instämde)

Alltid

(Uppföljare till min novell Aldrig)

I flera veckor hade jag letat efter honom. Jag kunde inte låta bli. ’Leta inte upp mig, det tjänar inget till’, hade han skrivit. Men han förväntade sig väl inte att jag skulle lyda? Det tänkte jag i alla fall inte. Aldrig.

”Jelena!” ropade mamma nerifrån köket.

”Ja?” svarade jag.

”Du måste gå upp nu! Har du glömt bort släktträffen redan?”

Jag suckade. Släktträffen hade jag långt ifrån glömt. Det var tanken av att aldrig få träffa Jake igen som tyngde mig. Jag mindes inte hur han såg ut, hur han varit som person. Jag mindes bara honom, och att jag älskat honom över allt annat. Det lät knäppt, det var jag tvungen att erkänna. Jag mindes inte heller varför han lämnat mig och raderat mitt minne. Det enda jag mindes var att det hade något att göra med att han var en ängel. Min ängel.

Jag lyssnade på alla ljud som uppstod i köket. Tallrikar som klirrade när de stötte emot något. Bestick som plockades upp med ett rasslande ljud. Vattnet som spolades när mamma satte på kranen. Det var ljud jag tidigare aldrig tänkt på så mycket.

”Jelena kom nu!” ropade mamma. Argare den här gången. Så jag klev upp ur sängen, och gjorde mig beredd på ännu en dag utan killen jag älskade. Killen jag älskade, men som jag inte kom ihåg.

Släktträffen var tråkigare än jag trott, hur nu det var möjligt. Tvillingarna – mina kusiner – kunde inte låta bli att gnabbas med varandra. Deras storebror Mike satt bara och höll på med sin kära mobil. Det var något konstigt med honom. Han hade såvitt jag visste inte druckit någon sprit, men verkade ändå full. Dessutom luktade han konstigt – som om han grävt runt lite på soptippen i några dygn eller så. Men de vuxna skötte sig inte mycket bättre. De satt bara och pratade jobb. Jag själv petade lite i maten och försökte komma på en bra ursäkt till att lämna bordet. Fem minuter var allt jag begärde, bara jag fick vara ensam.

”Ursäkta, vart ligger badrummet?” frågade jag artigt.

”Upp för trappan och andra dörren till höger”, svarade min moster Lindsay.

”Okej tack”, sa jag och tvingade mig själv att ta det lugnt.

Trappan var så ren att jag var rädd att få skäll om jag så lite som släpade dit ett ynka dammkorn. Det guldiga räcket blänkte i ljuset från takkronan och övervåningen var minst lika ren och prydlig.

Jag öppnade andra dörren till höger, och synen jag fick tog andan ur mig.

”Jake? Är det du?” Jag var säker. Trots att jag inte mindes hur han såg ut, visste jag att det var han som stod där lutad mot badkarskanten. Han hade armarna i kors över bröstet, och blont stripigt hår hade fallit ner som en gardin för hans ansikte.

”Jelena, varför kan du aldrig göra som man säger?” frågade han med ett irriterat tonfall.

”Vad menar du?” Det var inte såhär jag tänkt att vår återförening skulle bli.

”Änglarna ser. De vakar över folk som har det svårt. Och de vakar speciellt över dem som fått sina minnen raderade.”

”Säg bara vad du vill ha sagt.”

”De vet att jag lämnade lappen Jelena! Du letade efter mig, så nu vet de”, sa han och suckade.

”Okej, so what?”

Han stönade och såg uppgivet på mig. ”De kommer radera ditt minne igen.”

”Det kan jag leva med. Och om du inte är allt för arg kan du ju ge mig en liten hälsning, som förra gången ungefär.”

Han tvekade och såg ner på det svarta kakelgolvet. ”Det är just det som är problemet. Jag har brutit för många regler Jelena, mina chanser är slut.”

Jag kunde gissa mig till svaret, men ville inte inse det. För första gången i mitt liv önskade jag att jag hade fel.

”Tänker de döda dig?” frågade jag snabbt, bara för att få det sagt. Han gav mig en snabb nick som bekräftelse.  En bekräftelse jag hade klarat mig bra utan. Jag visste inte vad jag skulle säga. I flera veckor hade jag letat efter honom, och nu när vi äntligen återförenats skulle han lämna mig igen. Han skulle lämna mig och bege sig till ett ställe där jag inte kunde hitta honom igen.

”Jag måste gå, Jelena”, sa han med en suck. Sedan tog han mina händer i sina, och drog mig närmare intill sig.

”Väntar du på mig på andra sidan?” frågade jag och tårar gled ner i min mun så att det smakade salt. Allting var så galet. Jag mindes honom inte. Jag mindes inget vi gjort tillsammans. Men jag mindes vår kärlek, och hur stark den var.

”Alltid. Jag kommer alltid vänta på dig, vart jag än är.”

Han kysste mig, och jag förflyttade mina händer till hans axlar samtidigt som han förflyttade sina till min midja. Sedan försvann han. Bara sådär. Spårlöst borta. Han försvann, och jag var ensam igen.

Skriven av: Ägaren av denna blogg.

Aldrig

Skulle jag berätta det för honom? Att jag sett vad han egentligen var. Allting var så konstigt, jag trodde ju inte på övernaturliga saker. Som zombies, vampyrer, spöken, magiker… änglar. Men när jag såg det med egna ögon – då förändrades allt.

Enda sen det hände hade jag grubblat över det. Han hade varit så vacker, men ändå så overklig – för att allt i själva verket var rätt overkligt. Men ändå slog jag nu långsamt hans nummer. Han behövde få veta att jag nu kände till hans hemlighet.

Signalerna gick fram, långsamt. Efter den fjärde hörde jag hans silkeslena röst svara.

”Hallå?”

Jag tvekade en stund, men samlade sedan mod till mig för att säga det.

”Jag vet, Jake. Jag vet vad du är. Jag såg dig på stranden i söndags…”

Det var tyst, och det enda som hördes var våra andetag.

”Vi måste prata Jelena. Öga mot öga. Det finns fler saker du måste få veta om mig och om vad som kommer att hända med oss”, sade han allvarligt. Med oss? Men vad skulle hända med oss? Jag tog ett par djupa andetag.

”Möt mig i din riktiga form.”

Han tvekade.  Jag kunde föreställa mig honom nu. Hur han stod där framför köksfönstret och försökte komma på något att säga eller göra.

”Jag kan inte riskera att någon ser…”

”Kullen i skogen, dit kommer ingen förutom vi”, fortsatte jag.

Ännu en gång tyst. ”Visst. Vi ses där.”

Vi lade på och några sekunder senare var jag ute i hallen för att kliva ner i mina slitna kängor. Jag slängde slarvigt på mig en jacka och sprang ut i den dimmiga staden.

Efter ett tag slutade jag springa, jag bara gick ovanligt fort. Därefter kom tårarna. Min pojkvän hade ljugit för mig i fyra år. Vem vet hur länge lögnerna fortsatt om jag inte sett honom på stranden den dagen. Fast en del av mig önskade att jag aldrig gjort det. Då hade allt varit som vanligt nu.

När jag kom fram var han redan där. Vingarna var lika vackra som första gången jag såg dem.

Han vände sig om mot mig och tvingade fram ett leende.

”Jag är så ledsen Jelena, för allt.”

Som om allt var som vanligt sprang jag in i hans famn som jag brukade och lät honom värma mig. ”Vad spelar det för roll nu?”

Han kollade bittert på mig. ”Det kommer inte finnas något ’oss’ längre.”

Jag stod still och bara stirrade på honom. ”M-men v-varför?” stammade jag fram.

”Det var inte meningen att du skulle få veta något. Vi änglar har ett par regler vi måste följa, och en av dem innebär att vi inte får avslöja för någon. De vill att det ska förbli änglarnas hemlighet. Men nu är det försent, du vet redan.”

”Så vadå ska jag bara gå hem och låtsas som om vi aldrig träffats?”

Han skakade motvilligt på huvudet. ”Om det ändå var så enkelt. Nej vi måste radera alla minnen du haft med mig. När du vaknar upp kommer du inte veta vem jag är och vad som har hänt.” Tårar rann ner längs mina kinder men jag brydde mig inte.

”Nej! Jag vägrar! Jag tänker inte glömma dig!” protesterade jag. Jag klängde mig fast hos honom och höll fast så hårt jag förmådde.

Han lade en hand mot min kind och våra blickar möttes. Men jag kände att något var fel. Hans ögon hade inte dess vanliga färg. Nu skimrade de i guld och gjorde mig yr. Omvärlden blev suddig och det kändes som om någon rörde runt i mina tankar.

”Förlåt Jelena, men det är bäst såhär.”

Långsamt öppnade jag ögonen och fann mig själv i min säng. Det dunkade i huvudet och ögonlocken kändes tunga som bly. Varför jag hade så ont i huvudet visste jag inte.

Då fick jag syn på en lapp som låg på mitt nattduksbord. Jag tog den och vecklade långsamt upp den. Därefter började jag läsa.

Kära Jelena

Troligtvis vet du inte vem jag är. Jag var tvungen att få dig att glömma. Men jag kunde inte låta det hända. Därför lämnar jag nu detta meddelande i hopp om att du minns mig. I hopp om att jag fortfarande finns kvar i ditt hjärta.

Leta inte upp mig, det tjänar inget till. Min hemlighet förstörde allt, men det är vad jag är. En ängel, och det kan ingen göra något åt.

Jag önskar dig all lycka.

Din ängel

Jag märkte det knappt, men tårarna hade kommit igen.

”Jake.” Jag viskade hans namn några gånger. Som för att behålla det hos mig ”Jag glömmer dig aldrig. Aldrig.”

Skriven av: Mimsan

Ängelns återkomst

(Detta är en uppföljare till min novell Ängelns förlust)

Jag visste att det var dags igen. Ännu en natt full med änglar och demoner. Om det var drömmar eller verklighet var jag inte riktigt säker på. Demonerna som cirklade runt min säng, nej det var mer än bara drömmar! En dröm kunde bara inte vara så äkta. Och varje gång jag öppnade ögonen och stirrade bort mot fönstret – satt det alltid någon där. En svart gestalt. Med änglavingar som skymde allt ljus. Den Svarta ängeln brukade le mot mig och låta det mörka håret falla ner i ansiktet.

Demonerna tog sig in i mitt rum, och jag tvingade mig själv att inte titta. Det blev mörkare och jag fattade att den Svarta ängeln satt sig i fönstret. Jag kunde höra deras väsande röster. Känna kylan de fyllde mitt rum med.

”Ta henne”, kunde jag höra någon väsa.

Kylan trängde sig in i mig men jag vägrade släppa taget. Jag tänkte inte låta dem ta mig dit de nu skulle. Aldrig.

Längtan efter min låtsasbror David växte sig större. Om han var här nu – han skulle skydda mig. ”Jag är här, Maya”, hörde jag hans röst säga. Förvåningen överväldigade mig. Det kunde inte vara han. Men det var det. Det gick inte att ta miste på hans röst, men vart?

”Du är inte ensam.” Hans röst hördes inte längre i mitt huvud, han var här, i rummet. Aldrig hade jag varit så chockad.

Ett vitt ljussken bländade mig och jag tryckte automatiskt ner huvudet i kudden.

Ljuset försvann och jag kunde titta igen. Demonerna var försvunna, men den Svarta ängeln var kvar, fast nu var det inte längre en Svart ängel. Vingarna var nu vita. En Vit ängel, och inte vilken Vit ängel som helst. Det var David.

Jag trodde jag såg i syner. Han var död, han blev mördad för tre månader sen. Så hur kunde han nu stå i mitt rum, med vita änglavingar dessutom?

”Hur…?” Orden kom inte fram. Jag försökte gång på gång men varje gång jag öppnade munnen förblev det tyst.

”Jag ska förklara allt”, sa han och satte sig på min sängkant.

Det här var en dröm, det kunde inte vara något annat än en dröm.

När han berättat hur allt låg till kände jag mig alldeles chockad. Han var en skyddsängel, han var min skyddsängel. Och det hade han varit redan innan han dog. Hur hade jag kunnat missa det?

”Men en sak fattar jag inte. Varför behöver jag en skyddsängel?”

”De där, demonerna som du kallar dem. I själva verket är det Ockraun-väsen, rätt lika demoner, men ändå inte. Men det behöver vi inte prata om nu”, tillade han snabbt när han såg min oförstående min. ”Du bär på starka krafter Maya. Det kommer visa sig med åldern. Men de är ute efter krafterna, alltså är de ute efter dig. Så därför är mitt uppdrag att skydda dig. Om dina krafter hamnar i fel händer kommer hemska saker ske, saker du säkert inte ens drömt om.”

Det blev lite svårt att lyssna på det han sa. Hans vingar distraherade mig, och bara tanken på att han faktiskt var här gjorde mig yr. Han var död, men han var här.

”Vad är det för krafter jag har?”

”Magi, starkare än all annan magi tillsammans.”

En dröm, det var vad det var. En dröm och en önskan om att David skulle komma tillbaks till mig.

”Men du dog, så hur kan du då vara här? Är änglar odödliga?”

Han skakade hastigt på huvudet. ”De skickade tillbaks mig hit, på grund av mitt uppdrag. När demonerna”, sade han så att jag skulle fatta, ”är borta återvänder jag dit de döda hamnar.”

”Men jag vill inte att du ska dit! Jag vill att du ska vara hos mig!” sa jag med högre röst än jag tänkt mig.

”Vi måste alla dit en dag.”

Vi satt tysta. Som vi gjort sista gången jag såg honom vid liv. Om jag kunde säga att han var vid liv nu kunde jag inte avgöra. Han såg ju väldigt levande ut och så, men trots allt var han död. Han avled på sjukhuset, och det var jag tvungen att acceptera

”Var det demonerna?” frågade jag sedan.

”Som?”

”Mördade dig?”

Han nickade, nästan osynligt i mörkret, men allt kunde jag se att det var en nick.

”Berätta mer, om hur det är att vara en ängel”, bad jag och drog upp täcket till hakan.

Han gjorde som han blev ombedd. Han berättade, alltifrån landet i himlen som bara änglar visste fanns till hur han dolt vingarna för oss. Tydligen kunde han när som helst ändra sig till människoskepnad, när han varit vid liv. Nu var han fast i änglavingarna, tills uppdraget var avslutat och han kunde inta sin plats där de döda hamnade.

”Jag måste dra mig tillbaka för i natt. Men jag kommer tillbaks, jag lovar”, sa han när vi suttit tysta en stund. Han rörde ömt vid min kind och utan att vara beredd på det fällde jag en tår.

Han var här nu, men så fort hans uppdrag var slutfört skulle han tas ifrån mig igen. Jag skulle förlora honom, nästa gång föralltid.

”Du kommer alltid att hitta mig, även om jag inte är synlig.”

”Mamma sa något liknande, men det funkar bara ibland. Jag kan fortfarande höra dig sjunga för mig.”

Han log, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Inte till det leendet.

Skriven av mig! (Mimsan – ägare av denna blogg.)

Spegelns fånge

Något brast inom mig när hon sa så. Sen vände hon på klacken och gick sin väg. Jag stod kvar, till synes tyst, men inuti skrek jag av ilska och sorg. Hon var borta, jag var ensam. Min kropp kändes helt söndrig och där mitt hjärta skulle suttit, fanns bara ett stort svart hål. Hålet hon lämnat efter sig. ”Jag älskar dig”, viskade jag tyst för mig själv, sen föll jag. Jag föll, utan att veta vart.

Jag slog upp ögonen och fann mig själv på golvet i en stor sal. Det enda ljuset jag fick var från ett litet fönster där månen sken in. 

Tystnaden skrämde mig och kylan fick mig att darra. Jag reste mig upp och tog några steg på den okända platsen. Då fick jag syn på den. Mitt i salen stod en stor spegel. Det var något speciellt med den, som om den såg rakt igenom mig. Dess silverkant skimrade i ljuset och jag fördes framåt mot den, utan att jag själv gjorde något. Nu stod jag framför den, och såg på mig själv. Vad hade jag gjort för fel? Varför hatade hon mig så? Bilden i spegeln förändrades. Allt jag gillade med mig själv försvann, och det ända jag såg var en förlorare till missbrukare. För det var exakt vad jag var, en förlorare. Drogerna hade vunnit, jag hade förlorat det som betydde något. Nu fattade jag varför hon hatade mig, varför hon lämnat mig. Hur kunde jag ha varit så blind? Hur kunde jag inte sett hur mycket jag plågade henne? Hon förtjänade någon bättre. Någon som faktiskt hade en framtid.

Jag slet blicken från spegeln, orkade inte se mer.

”Kolla på mig!” skrek en röst i mitt huvud. En kvinnlig okänd röst, men den gick inte att säga nej till. Så jag vände åter blicken till den stora spegeln, och märkte att jag inte var ensam i salen. Långt bakom mig stod en kvinna. Hon lös upp rummet med ett vitt sken och stirrade på mig med ett par tomma svarta ögon. Det var det enda hon hade som inte var vitt.

Jag vände mig om, hon fanns inte där. Men när jag såg in i spegeln igen, stod hon alldeles bakom mig. Hon flåsade mig i nacken, och rörde vid mitt ansikte.

”Vem är du?” frågade jag förvirrat och försökte avgöra vad hon var för något. Ande, spöke, demon? Men hon liknade inte något av det, hon var lika speciell som spegeln.

”Rädda mig”, kunde jag höra henne väsa, men hennes läppar var alldeles stilla. Om det inte bara var vi som var där skulle jag inte trott att det var hon som sa det.

”Men hur?”

Hon svepte med sin långa klänning över mig. ”Ta mig.”

Jag rörde handen mot spegeln och så fort min ena fingertopp snuddade vid glaset, bildades en stor spricka i det. Jag tog ett steg bakåt av chock.

”Du har räddat mig, Duke. Jag står i tacksamhetsskuld till dig”, sa hon och flög ut ur den nu spruckna spegeln.

”Hur kommer jag härifrån?” frågade jag en aning panikslaget.

Ett lågt skrockande hördes. ”Är det verkligen vad du vill? Vill du tillbaks till helvetet?”

Jag tänkte efter. Vad som helst var bättre än här. ”Säg bara hur jag kommer härifrån. Jag hjälpte dig, och du sa det ju själv, du står i tacksamhetsskuld till mig.”

”Men det är jag som bestämmer hur jag ska utföra den. Jag vet vad som är bäst för dig, lita på mig.” Hon räckte mig sin hand, och jag kollade skeptiskt på den.

”Vad vet du om mig?”

”Mer än du tror. Gör bara som jag säger nu. Bakom spegeln, finns något till dig. Börja med att ta den.”

Det var som om hon kontrollerade mig. Jag hörde knappt vad hon sa, men ändå var jag nu på väg till spegelns baksida för att se vad som fanns där.

Jag hade hoppats på ett redskap som tog mig hem, men det enda jag fick var en fickkniv. Bladet var vasst och något var inristat i skaftet. Jag höll den i ljuset och kunde se vad som stod, The way to a better life. Och vad i all världen skulle det betyda?

”Det är din utväg Duke, tveka inte att använda den”, sa hon och jag fattade genast vad jag skulle använda den till.

”Nej, jag tänker inte…”

Hon höjde rösten, och på något sätt kändes det som om hon nu var dubbelt så stor som innan. ”Du är sjutton år, och ditt liv har redan gått i spillror. Du tror väl inte att allt kommer ordna sig, bara sådär? Kniven är ditt enda alternativ nu, ingen kommer nånsin få reda på vad som hänt.”

Jag tvekade ett ögonblick, allt hon sa var sant. Mitt liv skulle inte ordna sig, bara sådär, men om jag kämpade, om jag försökte… så fanns det en chans.

”Jag vägrar”, sa jag bestämt och vände mig om för att gå när jag plötsligt kom på att jag inte visste vägen tillbaka. Hur jag hade hamnat här visste jag inte heller.

Hon skrockade. ”Jag vet att du vill. Du vet att du vill.”

Något med hennes röst fick mig att lyda. Jag ville, jag ville mer än någonsin.

”Du vill ta kniven, ta den, och gör det rätta.” Det kändes så självklart. Det var det rätta att göra.

Jag tog kniven i ett stadigare grepp, och betraktade den ett tag. Nej, jag kunde inte.

”Gör det.”

Det kändes inte alls självklart längre. Så jag släppte kniven och såg ner i marken. Hur skulle jag ta mig härifrån? Vart fanns utvägen?

”Det finns bara en väg att ta, så ta den. Duke, du måste ta kniven!”

Hon lät aggressivare än förut.

”Nej, det finns flera vägar, jag måste bara hitta dem.”

Då fick jag syn på en dörr, en utväg. Jag började gå mot den. Men när jag kommit ungefär halvvägs högg det till i ryggen, och jag föll. Hon ställde sig bredvid mig, nu med en kniv i handen, en kniv täckt med blod, mitt blod.

”Bara en väg, och du har just tagit den.” Sedan kastade hon ett svart skynke över mig, och det sista jag såg – var Spegelns fånge.

Skriven av mig, Mimmi