Sista inlägget här!!!

Som ni kanske vet lägger jag numera ut berättelser/noveller/texter/whatever på min bokblogg :)
Jag skrev faktiskt om det här.
   Tänkte bara det kunde vara bra att nämna på den här bloggen också. Ifall någon av någon (någon, någon, någon) speciell anledning skulle hamna på den här bloggen kan det ju vara bra om jag länkar de där personerna vidare (säger man verkligen så? "Länkar de där personerna vidare." Ha! Låter ju inte riktigt klokt!)
   Så nu kommer även den här bloggen/webbsidan/hemsidan/whatever bli övergiven. Det räckte tydligen inte med att en av mina gamla bloggar blev det.

Ingen får sälja mirakel

”Marie!” skrek Lilly när hon upptäckte att stallgången inte var sopad.  Hon hatade när det var oreda, och tänk på vad som skulle kunna hända ifall ryktborstar, västar och hinkar låg över allt. Hästarna skulle kunna skada sig, vem som helst skulle skada sig. Hon gick med långa bestämda steg mot sadelkammaren. När hon tittade in såg hon Marie sitta med Kitty i sin famn, stallets katt som Agneta egentligen hade skaffat för att hålla råttorna borta men som visat sig vara en riktigt lat katt. ”Marie, hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att städa undan i stallgången. Någon kan göra sig illa.”

Marie reste sig upp och släppte ner katten på marken. ”Förlåt Lilly, men du kom ju aldrig.” Lilly tittade bort. Visst hade Lilly inte precis varit i tid, hon hade faktiskt inte varit det på ett bra tag, men vad skulle hon göra när lärarna bara tjatade på henne och sa att hon inte skötte läxorna och skulle behöva läxhjälp om hon inte började ta skolan på mer allvar. ”Jag är ledsen Marie, men lärarna är på mig som hökar och om jag inte skärper mig så har mamma sagt att hon tänker sälja Mirakel.” Lilly mindes fortfarande hur arg hennes mamma blivit när hon fått hem telefonsamtalet från Lillys lärare.

”Men det kan hon inte, Mirakel är ju din häst! Du fick honom av Agneta, hon skulle bli jätte-besviken ifall han försvann och du då? Tror Lena att det skulle gå bättre för dig i skolan ifall han försvann!?” Marie tittade på sin kompis. Hon hade alltid önskat sig en egen häst och hade blivit så avundsjuk när Lilly fått Mirakel av Agneta förra julen. Nu hade hon i och för sig en egen häst hon också, Pyrret, och hon kunde inte tänka sig något hemskare än att behövas skiljas från henne.

”Självklart skulle det inte det, men säg det till min mamma.” Lillys mamma visste säkert vad som skulle hända ifall Mirakel försvann, tänkte Marie och tittade på sin vän. Men just när Marie skulle säga åt Lilly att hon gott skulle kunna ta ett snack med Lena så hördes Agnetas röst ute i stallet. ”Flickor var är ni? Men vad i..?! Flickor vad har jag sagt om att lämna stallgången ostädad?!” Lilly och Marie skulle just hasa sig ut ur sadelkammaren när Agneta kom instormande genom dörren. ”Flickor..?!” Hon gav dem en sträng blick men den varade inte särskilt länge, med tanke på att hon aldrig var arg, verkligen aldrig och för att hon var en perfekt avläsningsmaskin när det kom till känslor, både hos djur och hos människor. ”Lilly, Marie, vad är det som står på. Jag känner igen de där minerna och de bådar inte gott, hör ni det, inte gott!” Lilly vände sig om mot sin kompis i hopp om att få stöd. ”Eeee... Agneta det är verkligen inget. Jag är bara ledsen att jag gjorde dig besviken. Jag lovar att jag i fortsättningen ska vara mera noga med att plocka undan efter mig.” Marie vände sig mot sin vän. Undrar om Agneta skulle gå på den lögnen. Det var ju inte helt en lögn, tänkte Lilly.

”Jag kan säga er att det inte blir någon fortsättning ifall ni inte berättar vad som står på fröken Danielson och fröken Collin.” Marie rykte till. Hur kunde hon alltid veta vad de tänkte? Lilly rättade på sig. Det var nog bäst att säga som det var. Agneta var omöjlig när det kom till hemligheter. Men vem kunde klandra henne efter att hennes man varit otrogen så isolerade hon sig med sina hästar och lät inte någon komma innanför den mur hon byggt. Eller ja i alla fall tills Lilly och Marie en dag bestämt sig för att rädda gården och det var nog tur för Agneta betalade inte ens räkningarna då när hon var så desperat. Agneta är ju en perfektionist när det kommer till att hålla ordning på saker och ting och lögner tolerera hon inte.

”Jo det är så att... ja det går inte så bra i skolan för mig” Agneta stod bara där och tittade på Lilly en stund. Antagligen för att avgöra ifall hon ljög eller inte. ”Och?” svarade hon sedan. Ja det verkar i alla fall som att hon tror på det en aning, tänkte Lilly. Det är alltid en början. ”Jo mamma säger att om det fortsätter så ska hon sälja Mirakel.” Nu ryckte Agneta till. Det verkar som om hon förstått att Lilly pratat sanning. ”Sälja, Mirakel? Har Lena slagit i huvudet, hur tror hon att det på något sätt skulle kunna hjälpa till med att höja din prestation i skolan egentligen?” Lilly ryckte på axlarna. ”Jag vet väll inte hur mammor tänker” Agneta lutade sig bakåt och strök bak sitt långa blonda hår med handen. ”Jösses amalia, vad ska vi göra.” Marie tittade på sin vän.

”Jag kanske vet.” Lilly och Agneta vände båda sina huvuden mot henne. ”Vad?” frågade Lilly. Marie tog ett steg närmare och rättade till sin blåa stalltröja. ”Jo, hur skulle det vara ifall Agneta kom hem till dig och tog ett kopp te med din mamma och på något sätt övertalade henne att låta dig ha kvar Mirakel?” Lilly tittade på sin vän som om nyss sagt det dummaste hon hört i hela sitt liv. ”Ja såklart och påminn mig igen varför min mamma skulle lyssna på något som Agneta sa?” Marie vände sig mot Agneta. ”För att hon är vuxen.”

Agneta skrattade till. ”Ja man kan ju alltid försöka, eller hur?” Lilly och Marie städade undan i stallgången, sa hej då till hästarna och tog sedan sina cyklar och trampade iväg. När Lilly ställt sin cykel utanför garaget så märkte hon att en röd Volvo stod på uppfarten. Lillys mamma ägde ingen Volvo. Lilly gick till dörren och tryckte på ringklockan. Plingggg Plongg, lät det, sedan hördes det fotsteg. Sedan öppnades dörren och när Lillys mamma såg att det var hennes dotter som kom spred sig ett leende på hennes läppar. ”Å men älskling är du redan hemma. Jag har bakat och du bara måste smaka och säga vad du tycker.” Lilly tittade på sin mamma. Hade hon bakat? Hon bakar aldrig, tänkte Lilly. ”Vems bil är det som står på uppfarten.” frågade Lilly. Hennes mamma tittade med stora ögon på henne. ”Det är Susannes bil.” svarade hon. ”Hon är här på fika.” Lilly blev rasande men samtidigt rädd. Susanne var hennes lärare och nu var hon här på fika. Det kunde bara betyda en sak, mer utskällningar. Lillys mamma tittade på henne. ”Du, gumman... det kommer att bli bättre, eller hur? Jag vill det här lika lite som du men du vet vad jag sa om Mirakel.” Lilly kunde känna hur tårarna började bränna i ögonloken. Lillys mamma flyttade sig åt sidan och föste in Lilly i hallen. Lilly tittade bort mot vardagsrummet och där på den gråa gamla soffan satt Susanne. ”Nämen hej, Lilly.” sa hennes lärare och vinkade. Lillys mamma gick bort och satte sig i soffan mittemot. Hon tog upp ett glas med saft och höll det i riktning mot Lilly. ”Kom nu och sätt dig, så tar vi och pratar lite.” Lillys lärare vände sig också mot Lilly och gav henne ett alldeles för falskt leende. ”Ja kom så får vi snacka lite.” Snacka lite? Susanne försökte alltid låta som unga när hon ville prat med dem om till exempel sådant som hon nu ville prata om med Lilly, studier.

”Du kan ta och SNACKA med någon annan, nu drar jag” Lilly tog tag i jackan som hon nyss hängt upp och sprang ut genom dörren. Hon hade ju haft skorna på sig så hon behövde inte springa barfota i alla fall, fast det skulle hon gott kunna gjort. Mamma skulle ju bara säga att det var en ”tonårsfas” som hon absolut inte visste hur hon ska hantera och att jag själv får stå för det jag gör. Lilly tog sin cykel som hon lutat mot garage väggen och satte sig just upp på sadeln för att ge sig av när hennes mamma och Susanne kom ut genom dörren.

”Lilly stanna! Vi kan väll prata?”

Lilly tittade på sin mamma. ”Jag tror vi båda vet att det inte hjälper.” Sedan utan att säga något mer så började Lilly trampa iväg så fort som det bara gick. ”Lilly!” skrek hennes mamma, men Lilly låtsades att hon inte hörde. Så vart ska jag ta vägen nu då, tänkte Lilly för sig själv när hon närmade sig den lilla Coop butiken. Hon bestämde sig för att åka hem till Marie, hon skulle säkert bli överlycklig eftersom de inte träffade varandra så ofta förutom i stallet och i skolan. När Lilly kom fram till Marie så la hon cykeln på gräsmattan och sprang fram till dörren. Lilly blev otroligt lättad när hon såg att det var Marie som öppnade. ”Hej.” sa hon. Marie rykte till lite men sen när hon insåg att det var Lilly så sken hon upp. ”Nämen, Hej Lilly!” hon backade och släppte in sin vän i hallen. Sedan så frågade hon Lill i fall hon ville ha något att dricka. ”Ja tack, lite varm choklad skulle nog sitta fint nu.” Marie tittade på sin vän.

”Varm choklad, du dricker ju aldrig det om du inte...” Lilly avbröt henne och föreslog att de först skulle fixa chokladen sen prata. ”Ja... e självklart.” sa Marie och gick till köket för att göra i ordning chokladen. Lilly tog av sig skorna och jackan och gick sedan in på Maries rum, som Marie delade med sin lillasyster som var besatt av barbies. Det låg faktiskt barbies över allt. Hur många barbies kan en 7 åring egentligen ha? undrade Lilly. Snart kom Marie in med två koppar rykande varm choklad. När Lilly sedan berättat hela historien för Marie så satt de tysta en stund tills Maries mobil plötsligt lät.

”Å det är ett mess från mamma, hon undrar om du är här. Det verkar som om hon vet om det som hände och hon skriver att din mamma inte vet vart du är.” Lilly tittade bort mot fönstret. Därute så seglade stora grå/vita moln fram och en av dem såg faktiskt ut som en häst. Lilly kom och tänka på vad hennes mamma sagt, om hon inte kunde förbättra sin insats i skolan skulle Mirakel försvinna. ”Skriv att jag är i stallet” sa Lilly plötsligt.

”Va, varför?” frågade Marie.

”Jag tror det är dags för mamma att prata med Agneta.” Marie förstod vad hon menade och började sedan skriva ett nytt sms till sin mamma. Ungefär 1 timmar senare befann sig både Marie, Lilly, Lillys mamma och Agneta sig i Agnetas lilla kök. Agneta hade tagit fram både bullar, saft och kaffe men ingen orkade tänka på mat just nu, förutom Kitty då som hela tiden försökte ta sig upp på köksbordet.

”Lilly, tror du att du och Marie skulle kunna lämna hos vuxna ensamma ett tag?” Lilly tittade på Agneta och nickade. ”Bra, ni kan gå till stallet, hästarna borde ha fått sin mat för länge sedan.” Tyst gick både Lilly och Marie ut ur köket och sedan ut genom ytterdörren.

”Då så, då tror jag att vi kan börja prata om det faktum att du har sagt att du tänker sälja min häst.” Lillys mamma tittade storögt på den bestämda medelålders kvinnan.

”Vad menar du med att Mirakel är ’din’ häst. Jag trodde att han var en gåva till Lilly?” Agneta hostade till lite, nu hade hon Lena precis där hon ville ha henne. ”Jo men ja du vet, jag börjar tro att det kanske ändå inte var rätt att ge honom till Lilly, du vet med tanken på de dåliga betygen. Hur ska hon kunna sköta en häst när hon inte ens klarar skolan.”

Lena slog näven i bordet. ”Vad menar du med det, såklart kan du inte ta honom. Lilly skulle bli förkrossad, han är hennes allt. Du ska baske mig tro att jag tänker låta dig ta honom bara sådär. Och visst kanske går det inte ’perfekt’ för min dotter i skolan men om jag vet någonting så är det att hon ägnar varje sekund av hennes fritid på den där hästen. Aldrig att jag låter någon ta honom ifrån henne.” Nu kunde Agneta inte hålla sig längre och ett leende spred sig på hennes läppar. När Lena såg det insåg hon sitt misstag och att hon blivit besegrad. Agneta reste sig upp och puttade in stolen. ”Så Lena om du nu har något mer att tilläga så säg det nu.” Lillys mamma satt helt tyst och rykte hjälplös på axlarna.

”Vad ska jag säga, jag gick för långt när jag sa till henne att jag skulle sälja den där hästen. Är du nöjd nu.” Agneta vände sig om och började gå mot dörren när hon stannade vid karmen och vände sig om.

”Ett litet tips från någon som vet. Ibland kan en hjälplärare eller lite extra hjälp vara till stor hjälp när det kommer till att klara skolan.” Sedan gick Agneta ut ur rummet och lämnade Lillys mamma ensam. Lena suckade ”Lena, att du alltid ska ställa till det.” Det är nog bäst att jag går till flickorna och berättar att Mirakel stannar, för tillfället, tänkte Lillys mamma och skrattade för sig själv.

Skriven av: Jennelie

Lite uppdatering från bloggägaren ;-)

Kommer snart ett litet smakprov från boken jag håller på med nu. Prologen kommer publiceras, eller... åtminstone en del av prologen. Sen får jag se om det kanske blir något från kapitel 1, eller 2, eller 3. Längre än så har jag inte kommer på den ;-)

Monsterkonungens Drottning, Del 2 (Gästnovell)

Han lutade sitt huvud närmare mitt och innan jag hunnit reagera så var hans läppar tryckta mot mina. Och jag måste erkänna att det var det bästa som hänt i mitt liv. Jag ville inte att han skulle sluta men det gjorde han. Men jag vet att han egentligen inte heller ville sluta, för precis som mig blev han generad. Fast det var hans som kysste mig och inte tvärtom. Han tog bort sin hand från mitt ansikte och bakade ett steg, men han stod fortfarande nära, tillräckligt nära för att jag skulle kunna döda honom eller kyssa honom. Men skulle jag verkligen kunna döda Johannes bara för att han var ledare över dom?
”Jag ska berätta för dig om det är det du vill, Jarrah.” Va, vänta lite nu, tänkte han berätta? Tänkte konungen över monstrerna verkligen berätta vad det var som pågick, eller var det ett knep för att få mig att tveka? ”Jaså? Så vad är det jag vill veta då?” frågade jag honom. Han nickade som en signalering till monsterna att dom skulle gå. Och lika fort som dom alla kommit så försvann dom och endast konungen själv och jag var kvar. ”Fråga på.” sa han med ett ganska svårtolkat uttryck. Antingen var han tveksam och undrade vad jag skulle fråga eller så var han rädd för vad han skulle svara.

”Ja till att börja med förklara hur en människa kan vara ledare till monstrerna.” han log, ett sådant där självsäkert leende igen, jag hade frågat precis det han ville. Men han kanske inte är medveten om att jag hade många fler frågor. ”Ja det ja, du vet ibland glömmer jag bort det, lustigt eller hur?” han flinade som om han precis sagt något roligt. Men jag skrattade inte. ”Jag är ett halv monster” sa han sedan. Halv monster, Johannes? Jag kanske inte är den smartaste personen när det kommer till monster men allvarligt talat halv monster, vad är det? ”Kan du förklara lite mer exakt, vad ett halv monster är.” frågade jag. ”Okej, visst men det är verkligen inte så speciellt. Det finns många av oss” han sa det som om det vore det mest uppenbara som fanns. ”Det är när antingen ens mamma eller pappa är monster och den andre är människa. Inte så svårt att förstå eller?” Nu log han det där alltför självsäkra leendet igen, som om det här vore ett spel och han visste att han skulle vinna. ”Jaha. Nästa fråga, varför är jag här och var så snäll och förklara begreppet drottning och vad det har att göra med mig.” sa jag. Han kanske inte märkte det själv men jag såg att hans leende inte längre var lika stort och självsäkert längre. Gulligt jag känner honom inte ens och jag lägger redan märke till sådana saker.

Jag undrar vad han tänker ge mig för svar nu då. Jag hoppas jag har sänkt hans självförtroende tillräckligt för att han ska bli en aningen nervös och bara råkar säga något som han inte hade planerat att säga. T.ex att allt det här är ett trick och att jag inte borde lita på honom. Men tydligen hade jag fel. ”Ja vad tror du själv Jarrah? Du är här eftersom du är min drottning och du är min drottning eftersom jag har valt dig. Inte så svårt att förstå eller hur?” Johannes hade sagt det som om det vore det mest naturliga i hela värden. Men jag hade ingen lust att stanna i monstrernas värld i all evighet med den där snofsiga typen. Fast å andra sidan skulle väll det bli så vare sig jag ville eller inte eftersom jag var fast i den här hålan. Trevligt. Det verkade som om Johannes väntade på ett svar eller en ny fråga, men jag hade fått nog av den här frågeleken nu.

”Ja men jag vill inte vara din drottning, så du får allt ta och leta redan på någon annan hördu.” Johannes leende övergick till en min som såg så plågat ut att jag bara skulle vilja ta tillbaka vad jag just sagt, för att få honom att le igen. ”Men jag vill inte att du går, Jarrah.” svarade han. ”Men... jag vill inte vara i monstrernas värld resten av mitt liv, jag vill vara normal och gå i skolan, vara med mamma, pappa och min lillebror, jag vill göra allt det där Johannes. Förstår du!?” han nickade till svar och jag kunde känna hur mitt hjärta börjat slå otroligt fort. Varför var det så här? Varför mådde jag så dåligt bara för att jag sagt nej? Han var en av dom och jag skulle ju döda honom, eller?  ”Jag är ledsen...” sa jag. ”Jag med.” svarade Johannes.

Jag vaknade av att solens strålar lös mig i ögonen. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Jag var i mitt sovrum. Hade allt bara varit en dröm?

Efter den dagen så såg jag aldrig monstrerna mer. Jag drömde aldrig några mardrömmar om monster heller. Men ibland drömde jag om honom, Johannes. Han satt på sin tron i monstrernas land och hans blick var full av sorg och besvikelse. Då bestämde jag mig en dag för att gå tillbaka. Jag sket i vad min mamma sagt om monstrerna och allt det som alla varnat mig för. Monster är odjur, dom dödar, det enda dom är ute efter är ditt liv, dom tar med dig till sin hålla och efter det kommer du aldrig tillbaka. Johannes var inte som dom, han var som mig, annorlunda.

Skriven av: Jennelie :D

Monsterkonungens Drottning, Del 1 (Gästnovell)

Jag gick närmare. Den unkna lukten gjorde det svårt att andas och ögon stirrade på mig hela tiden. Jag var iakttagen, det visste jag men jag var tvungen att fortsätta framåt. Marken under mig började bli kletigare och för varje steg jag tog så sjunk jag neråt i marken. Men jag fortsatte ändå, om jag stannade nu så skulle det inte finnas någon återvändo. Jag hörde hur dom andades och kände deras närvaro. Aldrig tidigare hade jag varit omringad och iakttagen av så många monster.

När jag kommit fram till den stora porten som är vägen in till deras värld, stannar jag. Porten är stor, mörk och fruktansvärt skrämmande. Ansikten sticker ut ur porten, människors ansikten. Människor som försökt göra samma sak som jag, döda deras ledare och tvinga ned dom en gång för alla. Jag tog några steg framåt, så att jag bara stod en decimeter ifrån handtaget. Jag försökte andas normalt, minsta tecken på rädsla och jag skulle pryda den stora porten som alla dom andra människorna. Tänk lugna tankar, visa ingen rädsla, ingen. Sedan tog jag tag i handtaget och knackade på porten. Plötsligt försvann alla ögon och iakttagelsen med. Jag var ensam, ganska skönt men min lilla glädje över det vart inte långvarig.  Porten öppnades och världen som jag så länge drömt mardrömmar om låg nu framför mig. Allt var lika skräckinjagande som i min dröm, nästan värre. Men inga monster var i närheten men jag visste att jag för eller senare skulle se dom.

Det var mörkt men över mig svävade något som lös. ”Jag antar att du kommer visa mig vägen, eller hur.” frågade jag. Ljuset flög en aning närmare mig men flög plötsligt snabbt iväg, men stannade när den kommit till en grotta vid en bergvägg. Jag hade ganska svårt att hinna med när ljudet flög fortare ju längre vi kom. ”Vänta lite, hördu!” skrek jag, eller jag försökte skrika, efter allt springande var jag ganska trött och jag hade svårt att andas, eftersom luften var tjock och luktade hemskt, ungefär som djur,  som dött. Ljuset saktade in lite men inte mycket. Ju mer vi sprang desto längre verkade tunneln i grottan bli.

Helt plötsligt slog det mig att det hade blivit varmare, mycket varmare. Hur kunde det bli varmare? Jag trodde att monsternas värd endast var kall och mörk och att dom inte tålde värme och det var därför dom bara kidnappade människor på hösten och vintern, då det var mörkt och kallt. När vi kommit så lång in att det kändes som sommar så stannade ljuset plötsligt. Jag stannade också. Varför stannade vi nu då? Var vi framme? Ljuset blev större och starkare. Sen så hörde jag det konstigaste ljudet jag någonsin hört. Och sen stod vi plötsligt framför en öppning, lika stor som porten varit. Hur hade ljuset gjort det här? Monster hade väll ändå inte krafter? Fast var ljuset ens ett monster? Ljuset gjorde ett litet läte och flög sedan in genom öppningen. ”Jag antar att det är meningen att jag ska följa efter.” sa jag och följde sedan efter. När jag gått in så stängdes öppningen bakom mig. Nu var jag fången och det fanns verkligen ingen återvändo.

Det var mörkt men facklor hängde på grottväggarna. Dom gav inte så mycket ljus men tillräckligt för att jag skulle kunna se vart jag satte fötterna. När vi sedan rundade ett hörn så såg jag en eld, en eld som sträckte sig runt hela rummet, eller det var mer en sal en ett rum egentligen. Ljuset for in, så jag var tvungen att gå efter men något sa mig att allt inte riktigt var som det skulle. Ingen var i salen, inga monster, ingen. ”Hallå är någon här?” ropade jag ut över rummet, men ingen svarade mig.

Sen vek elden sig undan från någon som kom gående. Jag backade några steg men stötte sedan emot något som hindrade mig. Jag vände mig om och bakom mig stod ett monster. Monstret tog tag i mig och höll fast mig. En fälla, det borde jag väll ha förstått, man kan aldrig lita på monster. ”Släpp mig!” skrek jag men monstret bara log. Man kunde se hans trasiga, svarta tänder. Monstret hade gaddar som liknade en tigers. När jag började se mig omkring märkte jag att fler monster hade börjat dyka upp. Den som gått genom elden stod nu mitt ibland dom. Det förvånade mig att han som verkade vara deras ledare inte var så mycket ledare som jag trott. Men det som förvånade mig mest var att han inte var ett monster utan en kille, en vanlig kille, människa. När han insåg att jag stirrade på honom förändrades hans blick. Han såg fruktansvärt nöjd ut. Kunde monster förvandla sig till människor?

Plötsligt sa han med hög röst. ”Mina undersåtar var så vänliga och ställ er till rätta och hälsa er högt värderade drottning välkommen.” Jag kunde inte tro på det hans just sagt. Drottning? Vad var det som hände. Alla monster ställde sig längst väggarna och lämnade ett tomt mellanrum mellan mig och deras ledare. Han gick närmare och när han stod mitt framför mig kunde jag se hur han verkligen såg ut. När han stått i bortre änden av salen så hade elden bakom hans rygg, gjort att jag inte kunnat se hans ansikte. Hans hår var gyllne gult, som solen själv. Hans ögon var stora och ljusblå och.... otroligt vackra. faktiskt hela han var vacker. Skärp dig! Även om det inte ser ut så, så är han en av dom, deras ledare. ”Jag är Johannes, monstrernas konung.” sa han plötsligt. Johannes, han var alltså deras ledare som jag misstänkt. Men vad ville han med mig? Johannes vinkade åt monstret bakom mig, han ville att monstret skulle släppa mig.  Monstret släppte mig men jag skulle knappast kunna fly trots att jag var fri från monstret. Jag var fortfarande fången här. Johannes gick nu ännu närmare. ”Stanna!” sa jag. Han tittade på mig och ännu en gång såg jag det mystiska leendet som sa mig att han var allt för självsäker. Fast han hade ju ingen anledning att inte vara det.

”Såja min drottning, var inte rädd.” sa han. Jag kände hur irritationen växte och på något sätt ville jag bara tysta hans läppar, ta bort leendet. Jag ville kyssa honom. Nej, sluta! Han är ett monster! Men han var ett otroligt vackert monster. När han ännu en gång märkte att jag stirrade på honom sa han. ”Vad är det? Ser jag verkligen så hemsk ut?” Han visste att han var det närmsta man kunde komma motsatsen och utan att riktigt tänka mig för sa jag. ”Du är raka motsatsen, jag trodde att monster var fula. Men du är perfekt.” Perfekt?! Vad tänkte jag på. Nu blev hans leende ännu bredare och jag hatar att erkänna det men han blev bara ännu vackrare i mina ögon. ”Så min drottning vad kan ditt vackra namn vara?” frågade han. Jag vände bort blicken, lite generad över att han just frågat mig efter mitt vackra namn. ”Jarrah” sa jag. Nu blev Johannes ögon ännu större en tidigare. ”Jarrah” sa han och han sa det som om han smakade på det. ”Ja.” sa jag. ”Så... Johannes vem är du egentligen och vad vill du mig?” sa jag och han riktade blicken mot mig, eller mot mina ögon som han i sina tankar sa, vill du verkligen veta det? Men sedan fortsatte han. ”Jag trodde du hade förstått det när jag sa, hälsa er drottning välkommen.” Så han menade verkligen det när han sa att jag var hans drottning. Han tog sin hand och la den mot min kind. Hur mycket jag än ville vända mig om och springa iväg så gick det inte. Han var ju så..... jag kunde bara inte, och han visste det.

Skriven av: Jennelie

Skyddsängeln Zura (Gästnovell)

Jag kunde inte röra mig, det var som om jag satt fast. Jag försökte skrika men orden fastnade i halsen. Jag trodde att det var slutet, jag trodde att jag skulle dö. Men jag dog inte. Zura hade räddat mig den dagen. Hon hade dragit mig upp från det mörkaste mörkret. Nu satt hon bredvid mig på bänken och tittade ut mot sjön som om hon väntade på något. Egentligen visste jag ju vad hon väntade på men jag ville inte säga det. För om jag sa det visste jag att hon skulle gå sin väg och aldrig komma tillbaka. Vi satt där en stund under tystnad. Zura sa inget men det var för att hon väntade på att jag skulle säga det. Jag ville så gärna att det skulle fortsätta att vara som det var innan, innan Zura räddat mig, innan något av det här hade hänt. Men om det aldrig hade hänt skulle jag aldrig ha träffat henne. Medan vi satt där så tänkte jag tillbaka på allt. På vad som hänt och på vad som skulle hända. Zura skulle försvinna för alltid och jag skulle tvingas vara ensam igen. Jag ville inte vara ensam, det var nog även därför jag inte ville att hon skulle gå. Zura var den första som någonsin sätt mig och jag gissar på att jag var den första och enda människan som sätt henne.

Hon var väldigt vacker, Zura. Hon hade långt vågigt hår som hade samma färg som solen. Hennes ögon var stora och skimrade i alla olika sorters nyanser av lila och hennes leende var perfekt. Hennes vingar syntes inte men jag hade sett dom en gång. Då hon räddat mig. Hennes vingar var vackra, dom var grädd-vita som molnen är ibland när det är solnedgång.

Tiden gick men egentligen ville jag bara att den skulle stanna, för då skulle även hon göra det. Hon satt fortfarande och väntade, väntade på att få gå. Jag undrar om hon skulle sakna mig, jag skulle i alla fall sakna henne. Hon var min första riktiga vän. Jag tog ett djupt andetag och rättade på mig. ”Du, Zura jag....” Zura vände sig mot mig och samtidigt som jag gjorde det kunde jag se tåren som rann nedför hennes kind. Solen gjorde så att tåren såg ut att vara i guld. Hon var till och med vackrare när hon var ledsen. Jag tog en ny ansat att säga det men jag stoppades då hon tag i mig och tryckte mig mot henne. ”Säg det inte” sa hon och just då kändes det som om mitt hjärta skulle brista. ”Jag lovar att jag aldrig kommer glömma dig” sa hon. ”Jag kommer aldrig glömma dig heller, Zura. Du var min enda riktiga vän” Hon släppte mig och flyttade sig lite längre ifrån mig. Sedan torkade hon bort tårarna som rann. ”Jag är fortfarande din vän, det kommer jag alltid att vara” sa hon och tittade på mig. ”Vem vet en dag kanske vi ses igen” Hon log och när hon gjorde det kunde jag inte hålla mig från att le jag med. Sedan reste sig Zura upp och jag gjorde det samma. Vi tog varandras händer och just då så trodde jag verkligen på det hon sagt, vi kanske kunde träffa varandra igen en dag. Men innerst inne visste jag att det här var sista gången. Sen släppte hon min hand och gick rakt ut i vattnet, och när hon gick så sjunk hon inte. Jag såg då vingarna på hennes rygg. När hon kommit till mitten av sjön vände hon sig om och log mot mig, fortfarande så välde de ned tårar nedför hennes kinder och jag visste att det gjorde det på mig med. Sedan så kom det en slags dimma som slingrade sig runt Zura och snart så försvann hon bland den. Hon var borta. ”Hej då” viskade jag.

Min skyddsängel hade nu gjort det hon kom för att göra. Hon hade räddat mig från att dö. Men innerst inne visste jag att jag hade vart död hela tiden. Zura var den som gett mig liv och nu när hon var borta så var även livet det.

Skriven av: Jennelie

Hehe, känns som om jag bara publicerar gästnoveller nu för tiden. Men annars skulle ju sidan aldrig uppdateras, så det är jättebra att du skickar in Jennelie!

Själv har jag inte skrivit noveller på ett tag nu. Beror väl på tidsbrist antar jag. Påbörjade ju en uppföljare till Olyckan i Syskonkärlek (Orkar inte fixa ihop en länk, men den finns här på sidan så det är bara att leta runt lite), men har helt och hållet kört fast så vet inte om den nånsin blir klar.

Men nu har jag höstlov, så kanske skriver ihop något då! :-)

Den Tysta Konungen (Gästnovell)

Solen stekte på och Mirjam visste att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom. Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtat efter dig, Dimitri” sa hon och strök honom över mulen.

Hon satte sig upp och snart var hon långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag inte hade... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes kinder.  Han vände sitt vackra huvud mot henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och tittade på henne med samma mörka ögon som alltid.

”Det finns en sak till” sa hon. Han tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.

Bredvid grottan fanns en liten stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter en stund kom hon tillbaka men inte  ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?

”När jag.... när jag förstod att jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft. Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute” och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var ”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som egentligen hänt och vem hans far egentligen var.

När hon såg honom gå ned i grottan igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag”

Efter många år stod dom nu där. På samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten. Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man hörde, det var steg.

När han klev ut ur grottan såg han dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så. Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kunde han höra sitt egna skratt.

Skriven av: Jennelie

Skräckens natt (Gästnovell)

”Vad gör du!?” skrek Enya och knuffade till Matt som satt bredvid henne på soffan. ”Sluta äta upp alla chips nu då!” Enya knuffade honom ännu en gång. ”Haha lägg av, jag kommer spilla ut allt annars” Matt höll upp chips skålen ännu högre upp för att Enya inte skulle kunna nå den. ”Sluta själv, det är jag som har betalat ju!” Matt skrattade bara ännu mer och Enya såg sin chans och knuffade till honom. Matt tappade balansen och ramlade ner på golvet, skålen flög en bit bort och chipsen låg nu utsprida på golvet istället. ”Kolla vad du gjorde!” Matt använde sin barnsliga, snälla bli inte arg utan glad röst.
Enya ställde sig upp och tryckte ned hans huvud med foten. ”Så vems fel är det egentligen, Matt” Trots sin bestämda och sansade röst var det svårt att inte skratta, Enya tittade på Matt där han låg, chanslös och med smaken av nederlag + matta. ”Förlåt mig, högt prisade drottning Enya” Matt vände sig plötsligt om och grep tag om Enyas fot samtidigt som han ställde sig upp. ”Men lägg av Matt allvarligt” Men inte ens Enya kunde hålla sig för skratt längre. ”Så vad är det för film du valt, min drottning?” Matt släppte hennes fot och satt sig ned i soffan igen. Enya log nu skulle Matt allt bli paff när han insåg just vad för film hon valt. Han skulle aldrig mistänka att hon skulle välja en skräck film, eftersom Enya annars bara såg på fantasyfilmer som enligt Matt var de sämsta filmerna förutom äckliga kärleksfilmer. ”Du kommer få reda på det förr eller senare så det är inte direkt någon ide att jag säger det” Enya gick fram till dvd spelaren och tryckte igång den. Sedan gick hon tillbaks och satte sig i soffan.
Efter att Matt insätt att det var en skräckfilm hade han ställt sig upp i soffan och jublat därefter han hade hoppat och landat med en duns och nästan krossat Enya. Nu satt dom och filmen hade just kommit till den delen då människorna började försvinna. Enya var livrädd men Matt satt bara där som o det hade varit vilken film som helst + hans skratt och fnysningar som kom då och då när personerna i filmen gjorde det helt uppenbara felet att tro att dem var säkra. Just när den första personen blivit mördad i ett mörkt rum och Enya var som räddast hade Matt plötsligt ställt sig upp och gått iväg, hans svar på det när Enya ropade efter honom var ”Jag ska bara ta lite vatten, man blir fett törstig av dom där konstiga chipsen med golv smak” Han vinkade till Enya och gick iväg till köket.

När det gått mer än en kvart började Enya bli orolig, vart var Matt egentligen? Hon ville inte se på filmen själv men hon ville även inte lämna soffan. Men när han inte kom efter ännu ett par minuter reste Enya sig. Vilken tid det skulle ta bara för att gå och dricka lite vatten då. Hon gick igenom vardagsrummet och in i köket. Ingen var där och gick ännu lite längre bort i huset för att försöka hitta något spår om vart Matt kunnat gått. ”Matt?!” Enya gick längre och längre bort men Matt var som bortblåst. ”Matt om du gör det här mot mig för att skrämma mig  så har du lyckats kom fram nu!” Men ingen svarade. Enya hade nu kommit till trappan som gick upp till över våningen på huset. Enya tvekade, det såg riktigt mörkt ut däruppe.

Hon tog ett djupt andetag och började gå upp. När hon kom upp så tittade hon sig runt om kring. Var Matt en gömt sig så skulle Enya för eller senare hitta honom. ”Matt, är du här?” Enya började gå mot den mörka korridoren. Hon hade en konstig  känsla som sa att hon verkligen inte borde vara där, men Enya fortsatte ändå. Just som hon öppnade dörren så var det som om någon rörde sig bakom dörren. Enya ryckte till var någon därinne? Hon tog ett stadigare tag om dörr handtaget och öppnade dörren helt. Hon gick in i rummet hela tiden med den där skärmade känslan inom henne. ”Hallå?” Enya tog några steg in i rummet just som dörren smällde igen bakom henne. Enya vände sig om. Bakom henne stod det någon, en man han hade ett stort ärr vid höger öga och han andades kraftigt, som om han var stressad eller hade svårt att andas. En kall kår for igenom Enyas ryggrad. Mannen han såg precis ut som den där mannen i filmen, den första personen som dog i källaren! Enya började baka längre in i rummet hon kunde inte skrika hennes röst hade fastnat i halsen.
Mannen började gå mot henne. Plötsligt drog han upp något från en innerficka i hans jacka. Det var en kniv. Enya blev livrädd, vad tänkte han göra, han tänkte väll inte.... Enya backade ännu några steg då hon slog emot ett skrivbord som stod där. Mannen började gå fram mot henne nu ännu fortare. Enya visste inte vad hon skulle göra, hela hon ville bara skrika och springa därifrån men mannen stod nu nästan mitt framför henne och blockerade hennes väg. Han drog kniven nu han började lyfta upp den i luften som om han tänkte hugga. Enya såg hur kniven for emot henne. Just i sista sekund lyckades hon på något viss ducka och kniven träffade istället skrivbordet. Enya såg sin chans nu och hon kröp under mannen och började springa emot dörren. Mannen försökte lyfta upp kniven från skrivbordet samtidigt som han höll blicken på henne. Enya vred om dörr handtaget och lyckades få upp dörren. Samtidigt släppte mannen kniven och började springa emot henne.   Enya skrek nu, mannen var henne hack i häl. Enya sprang emot trappen samtidigt som mannen försökte komma ifatt henne. Enya snubblade nedför trappen och störtade emot ytterdörren. Just när hon skulle öppna dörren hörde hon hur manen skrek något åt henne. ” Du kan inte gömma dig, jag kommer alltid att hitta dig Enya....” Enya hoppade ut ur huset samtidigt som hon kände hur benen nästan vek sig under henne. Matt stod vid grinden och nu när hon kommit skrikande ut ur huset stirrade han bara på henne. Enya föll ihop och började gråta. Matt gick fram till henne och sa ”Vad har hänt Enya, hur mår du. Var filmen för läskig?” Enya stirrade på honom, tyckte han att det här var roligt? ”Vad tror du, jätte-roligt Matt. Lämna mig ensam och sedan din kompis med kniven som skrämde vettet ur mig!” Nu såg Matt verkligen förvånad ut. ”Vadå vad menar du vilken kompis? Jag gick bara ut för att ta lite luft” Enya stelnade till vad hade Matt just sagt? ” Men... men om det inte var din kompis vem var det då?” Matt stirrade på Enya. Nu såg hon att han också var rädd. Plötsligt hörde dom ett konstigt ljud. Enya och Matt vände sig mot huset. I fönstret såg dom mannen. Han som hade ett ärr vid sitt högra öga.

Skriven av: Jennelie

Vägen till ödet (Gästnovell)

Lyssna till ditt hjärta

Lyssna till din själ 

Vad säger dom dig

Jo, följ din väg

Den stig som leder

Till ditt öde

Ödet som just är ditt

Daniele satt och nynnade sången för sig själv då hon plötsligt fick syn på Yme, som kom gåendes nedför backen. När Yme bara var några steg ifrån Daniele så stannade hon. Yme tittade noggrant på Daniele från topp till tå som om hon inspekterade henne, vilket hon i för sig gjorde. ”Så det där ska föreställa Daniele?” Yme log och trots att sol strålarna var starka och fick henne att se ut som en spöke kunde Daniele ändå se de små groparna i hennes kinder. ”Ja inte något större fel eller?” sa Daniele och log tillbaka. 

Daniele och Yme gick bredvid varandra på stigen genom den grön färgade skogen. Trots att allt var så förändrat gick det inte att ta miste på Ymes dåliga humör och överflöd av fantasi. ”Ja det är ju det jag försöker säga, att använda drakar skulle vara mycket smartare än sjöodjur!” Daniele himlade med ögonen och svarade ”Yme lägg av du vet att det inte är läge att prata om sådant och dessutom finns det inte drakar här” Yme stannade tvärt och vände sig om, men när hon såg att Daniele log så log hon också. ”Men allvarligt Yme, vi kan inte prata om sådant här” Daniele sparkade till en liten sten som låg i-vägen för henne och tittade upp på Yme för att tolka hennes känslor. Visslingen så vart det ganska lätt att veta när Yme skojade och använde all sin fantasi om man kände henne, men inte ens hennes äldsta vänner kunde avgöra vad hon riktigt kände. Hon var som en sluten bok, en sluten sagobok. Med torr röst svarade Yme ”Jag vet men jag förstår inte varför det just behövde vara du” Daniele frös till och kände hur den varma känslan av vänskapen från Yme fick hennes hjärta att växa men även fick det att brista eftersom hon kände sig skyldig till att ha tackat ja. ”Du vet varför jag var tvungen Yme” sa Daniele, Yme nickade ”Javisst vet jag det, men ändå”. 

Resten av vägen gick dom under tystnad. Solen värmde bak i nacken  och Daniele kände sig obekväm i den tajta lila t-shirten och de snäva jeansen. Hennes vita convers var täckta av lera och antagligen var hennes annars så vackra och lena hår rena katastroffen. Yme däremot gick som om det hon inte hade några kläder på sig trots att hon bar en brun kappa över sin grön/gråa tröja. Hennes svarta byxor var nog inte heller så varma eftersom dom var så tunna. För i tiden innan allt förändrades brukade Daniele också gå i sådana kläder men eftersom hon nu skulle föreställa en vanlig människa så var hon även tvungen att ha andra kläder på sig. 

Allt hade varit så bra till kriget kom. Daniele och Yme kom båda från landet Retin som var som en parallell värd till den så kallade vanliga världen. Daniele och Yme brukade alltid höra tallas om människorna i den andra världen hur dom en gång varit vänner till deras folk och att dom till och med hade tillåtit magin runt omkring sig. Då var magin inget att frukta och alla varelser levde tillsammans i harmoni. Människornas bästa vänner var Alver ända tills den så kallade ”Byrdin” tog makten genom att övertala olika varelser att dom inte kunde lita på varandra att människor kunde bli härskare ifall dom lätt honom bli deras ledare. Människorna som var lättlurade och som var lätta att manipulera trodde helt plötsligt att alla magiska varelser var onda och ville skada dem. Just när Byrdin och människorna var som starkast så blev dom besegrade. Det är där Daniele och Yme kommer in. Deras folk har och hade speciella krafter, dom är och var de starkaste levande varelserna i hela universum. Byrdin och hans arme och alla andra trodde inte på dom, sådana som dom skulle ju vara utdöda borta för alltid eller hur? men dom var inte det visst dom var inte många, mer än hälften hade dött flera 1000 år tidigare då en ond häxa vid namn ”Idyn” hade försökt döda dem. Tillsammans lyckades Danieles och Ymes folk att sära på värdarna mellan människorna och de andra, dom tog även ifrån människorna deras krafter. Människona och Byrin försökte att ta sig tillbaka många gånger men kraften var för stor. 

I flera år tusende har det varit fred i den magiska världen medan människorna inte kunde släppa tanken på att en gång ha tillhört den världen. Tyvärr visade sig att Byrin inte var en människa inte heller alla hans medhjälpare, många av dem var andra magiska varelser och inte människor, det gjorde att magin fanns bland människorna trots att dom förflyttas till en helt annan värld. Lyckligt viss kunde dom endast använda sina krafter i deras värld och den var inte stark nog att komma till den magiska världen. 

Men nu idag så har människorna visat sig vara smartare än någon trott men ändå inte. Människorna vet så mycket som dom aldrig vetat men ändå vissa saker kan dom trots sin så kallade teknik inte lösa. Dom tror t.ex att deras värld skapades i något som dom kallar Big Bang, antagligen för att dom glömt vad som hände för så länge sedan och många av dom har helt tappat tron på magi. Vilket i för sig är ganska bra eftersom dom som egentligen inte är människor inte kan använda sina krafter, om dom inte tror att dom har några. Trots det har det nu kommit till ett kritiskt läge. Nya ledare, nya magiska tokstolar som tror att dom kan ta över hela universum har börjat samla ihop magiska varelser bland människorna. 

Det skulle inte egentligen ha haft så stor betydelse om det inte varit för det faktum att deras antal är så stort att deras magi kan bryta barriären mellan värdarna. Det är just därför som Daniele och Yme nu befinner sig i människornas värld för att stoppa dem från att utföra domedagen. Daniele dotter till deras folks ledare. När hennes far behövde hjälp visste Daniele att hon var tvungen att hjälpa till. Dom kan inte riskera att människorna och dom andra tar sig tillbaks till den magiska världen. Yme ska egentligen inte vara i människornas värld men hon kom ditt ändå antagligen för att hjälpa Daniele.

Dom var äntligen framme vid den stora bäcken som ringlar sig genom landet. ”Är du säker på att du vill göra det här Daniele?” Allt stannade inget rörde på sig inte ens vinden blåste och allt ljud var borta och det enda Daniele kunde höra var sången hennes mor brukade sjunga för henne.

Lyssna till ditt hjärta

Lyssna till din själ 

Vad säger dom dig

Jo, följ din väg

Den stig som leder

Till ditt öde

Ödet som just är ditt

Daniele andades ett djupt andetag innan hon svarade ”Ja, jag måste göra det här det är mitt öde precis som för alla andra. Det hänger på oss nu Yme, vårt folk har gjort det förut så varför skulle inte vi kunna göra det” Yme log. Daniele visste inte om det den här gången berodde på att hon egentligen ville gråta eller för att hon förstod vad hon menade. Yme sträckte fram handen och Daniele tog sin hand och la den i Ymes. Sedan gick dom tillsammans mot bäcken och mot portalen. 

Det kom ett ljus och sedan var dom där. Framför dom låg ett slagfält och direkt när dom kom igenom portalen hade det stått människor, vampyrer, trollkarlar, varulvar, kentaurer och många fler framför dem. Just när dom tog det första steget så svingades ett svärd och träffade Yme i magen. Yme märkte inget för hon stod och tittade på Daniele. Daniel hade två pilar i ryggen. Men ändå log dom båda. Kanske för att det inte fanns tid att gråta eller för att dom båda visste att dom var tillsammans på vägen som lede till ödet. Ödet som ibland tar oväntade vändningar. 

Skriven av: Jennelie

Olyckan i Syskonkärlek Del 3 (Slutet)

Klicka här för att komma till del 1

Klicka här för att komma till del 2

Jag kom aldrig över hans död. Inte ens nu – 14 år senare – har jag slutat viska hans namn om kvällarna.

     Jag träffade aldrig någon annan, skaffade aldrig en familj. Det enda jag har är minnet av Alex.

     Några år efter hans död började jag spela fiol. Jag skrev egna låtar, låtar utan text. Jag har bara spelat dem för Alex, ingen annan. För de skulle inte förstå vad de betydde.

Jag har jobbat i flera veckor med den här låten. Och igår när jag spelade den förstod jag att det är det vackraste jag någonsin skapat. Den handlar om Alex. Om allt som han var, och skulle ha blivit.

     Jag parkerar, och kliver ur bilen med fiol och stråke i ena handen, och en bukett med rosor i den andra. Alex var aldrig särskilt förtjust i blommor, men rosor älskade han. Speciellt klarblåa, ungefär som mina ögon. Det är såna jag bär på nu, med ett vitt band virat runt stjälkarna.

     Hans grav ligger borta vid en liten damm. Jag brukar sitta där, bredvid gravstenen, och bara vara. Fundera, gråta lite då och då, viska hans namn. Jag är tacksam över att han fick den här platsen, det förtjänade han.

     När jag kommer fram kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynet. Dels för att det var Alex som lärde mig, och dels för att någon har varit där, och lämnat kvar en ensam, blodröd ros. Dra åt helvete, vem du nu är, tänker jag och slänger ner den ensamma rosen i dammen. Alex gillade aldrig rött. Under de nitton år han levde bytte han favoritfärg stup i kvarten, men han bytte aldrig till rött, det berättade han för mig. Rött påminde honom bara om blod, och dessutom tyckte han att röda rosor var alldeles för vanliga. Alex var mer den originella typen.

      Jag lägger varsamt ner buketten med de blåa, och läser sedan långsamt vad det står på gravstenen, trots att jag gjort det säkert miljontals gånger tidigare.

Alexander Joshua White

1993-2012

Med stråken i min högra hand börjar jag spela. Långa drag över strängarna. Och sen är jag inne i den. I världen där det bara är jag, fiolen och Alex. Där hamnar jag jämt när jag spelar ute vid graven. Fast han åldras inte, som jag. Han ser ut precis som jag minns honom. Gänglig, svart hår som ligger snett över hans ena öga, mörka ögon som ser guldiga ut i ljuset.

     Han står stilla och vacker mittemot mig, följer mina rörelser.

     Jag spelar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag spelar med tårar. Jag spelar som om jag aldrig tänkte sluta. Allt är tillägnat till Alex, och jag skulle kunna spela i all evighet. Men låten varar inte i all evighet, och till slut beger jag mig tillbaka till den riktiga världen – där Alex inte finns kvar. Dock finns han kvar i mig. I mina minnen. För Alex är så mycket mer än en kille jag gick och blev kär i. Han är min bror – en del av min familj. 

Skriven av: Mimsan

Ärligt talat så är det här nog det bästa jag skrivit, någonsin. Jag blev verkligen jättenöjd med den!

   Håller nu på med en uppföljare ☺ En händelse som utspelar sig efter bilolyckan, men innan den här sista scenen. Den börjar vid begravningen, om man ska vara exakt.

Olyckan i Syskonkärlek Del 2

Klicka här för att komma till del 1

Två veckor har redan gått. En vecka kvar, sen åker han tillbaks till Washington. Jag kommer aldrig att glömma de här två veckorna, för jag har aldrig haft så kul förut. Jag har aldrig kunnat vara mig själv, så som jag kan med Alex. Jag har aldrig skrattat så mycket, som jag har med Alex. Jag har aldrig uppskattat livet så mycket, som jag har med Alex. Men en del lite underliga saker har hänt också. Flera gånger. Första gången var när vi var på en restaurang, och åt oxfilé. Vi båda sträckte oss efter bröden samtidigt, och när våra händer kom i kontakt med varandra kändes det som om jag fick en stöt. Men ingen vanlig stöt. En stöt jag fått tusentals gånger tidigare, och jag var väl medveten om vad den betydde.

     Det är galet. Vi är syskon. Okej, halvsyskon, men vi ser varandra som syskon. Jag försöker att ignorera känslorna som väller upp när jag tänker på honom, för det är känslor utan framtid.

”Något inplanerat ikväll?”

     ”Min vän Lucy ska ha fest, så jag tänkte att vi kanske kunde gå dit.”

     Han vänder sig om och ser på mig. Rakt på mig, och inget annat. ”Det låter bra.”

     ”Men du får lova att inte vara en sån där pinsam brorsa som kommer med dåliga skämt och bara gör bort sig hela tiden. Var den coola brorsan som alla tjejer dreglar över.”

     ”Visst, varför skulle jag skämma ut mig? Jag tänkte skämma ut dig istället. Kanske berätta om något barndomsminne eller två…”

     Jag hör knappt vad han säger. Mina ögon är helt fokuserade på hans läppar. Varenda detalj, varenda rörelse, och emot min vilja börjar jag fantisera om hur det skulle kännas att ha dem tryckta mot mina.

     ”Cat?”

     ”Va?”

     ”Nej, inget. Du såg så frånvarande ut, är allt som det ska?”

     Jag nickar. Dock skulle det vara kul att veta vad han skulle säga om jag sa: ”Nej, allt är inte som det ska. Jag vet att vi är syskon, men under veckorna du har varit här kan jag ha råkat bli kär i dig, bara så du vet. Förresten, festen börjar halv nio.”

***

Jag tar mig en snabb titt i spegeln. Klänningens ljusrosa färg ser bra ut mot min solbrända hy och det svarta skärpet som håller in den lite vid midjan passar perfekt till de somriga klackskorna jag köpte förra veckan. Jag plattar håret och låter det vara utsläppt. Sen drar jag på lite mascara, lite rouge, och läppglans. Mer än så behövs inte, det skulle bara bli för mycket. Jag tycker mer om den naturliga looken och använder för det mesta bara mascara.

     ”Herregud! Varför tar det så lång tid för tjejer att göra sig i ordning?” hör jag Alex ropa nerifrån hallen.

     ”För att vi älskar att låta killar vänta!”

     Jag lägger ner mobilen i väskan, och vänder mig åter mot spegeln. Varför bryr jag mig så mycket om vad Alex kommer att tycka om mig? Han är min bror – han måste älska mig hur jag än ser ut.

     ”Cat, om vi inte går nu kommer folk att ha åkt hem när vi äntligen kommer dit.”

     Då kommer jag äntligen ut, och börjar gå nerför trappan. Han står lutad mot väggen, och tittar upp när han hör mig. Kanske är det bara inbillning, men något ser annorlunda ut i hans blick. Sättet hans ögon följer mig när jag långsamt tar mig ner på de höga klackarna med ena handen på räcket. Som om han ser mig som någon annan. Någon han aldrig lagt märke till förut. Som prinsen såg Askungen på balen. Men det enda han säger är: ”Kom nu, vi är redan sena”, och sen har det magiska ögonblicket glidit mig ur händerna.

***

Det första jag ser när vi är där är en tjej som häller sprit i en annans mun. Lite längre bort står Lucy och hånglar med en kille jag aldrig sett förut. Jag drar undan honom och tar tag i Lucy. ”Du sa att det skulle vara en enkel fest! Det här, det är mycket mer än en enkel fest. Det här är extremt – hälften av dem som är här är säkert redan höga som hus!”

     Lucy bara fnissar, och jag förstår att hon är en del av den halvan. ”Kom igen, slappna av och ha lite kul! Ta en drink, eller två. Det behöver du!”

     ”Du vet att Emily skulle bli helt tokig om jag drack. Dessutom kan jag bara tänka mig vad sjutton man hällt i dem där drinkarna. Förresten, hur fick du tag på spriten?”

     ”Syrran. Hon fixade det mesta. Och just nu är hon uppe i sitt rum, med sin pojkvän, och har – ”

     ”Du, Lucy”, avbryter jag hastigt. ”Jag vill inte höra mer nu.” Jag vänder mig om och börjar tränga mig igenom folkmassan.

     ”Bara för att du är oskuld!” skriker Lucy efter mig.

     Jag får syn på Alex lite längre bort. Våra blickar möts och jag mimar ordet ”förlåt.” Vi går mot varandra, och möts på mitten. ”Jag lovar, jag hade ingen aning om att det skulle vara såhär, i så fall hade jag aldrig föreslagit det.”

     ”Ta det lugnt! Men vi borde nog ta oss härifrån innan – ”

     Då klarar jag inte av det längre. Jag måste få veta. Jag bara måste.

     Hastigt tar jag tag i honom, drar honom närmare mig, och kysser honom. Hetsigt. Det är som om en hel livstid flyger förbi. En livstid där det bara är jag och han. Ingen fest, ingen sprit, ingen Lucy, ingen Emily, ingen bilolycka, inga föräldrar, bara jag och han. Jag som drar honom ännu närmre mig – så nära att vi nästan står på varann, och han som till min förvåning kysser tillbaks.

     När det är över tar det ett tag innan jag vågar möta hans blick. Men när jag väl gör det är det enda jag får syn på kyla och… rädsla?

     ”Alex, jag…” Orden fastnar i halsen, och när jag väl ska försöka igen har två tjejer dragit iväg med honom, in i folkmyllret. Jag sjunker ihop på en bänk. Varför? Varför gjorde jag det? Vi är halvsyskon. Vi är halvsyskon. Nu måste han tro att jag är psykisk störd eller något. Så fort vi kommer hem berättar han väl för Emily att han tror att mina föräldrars död verkligen tog kål på mig. Att minnet gräver runt där i hjärnan och förstör min förmåga att tänka ordentligt.

     Jag vet inte riktigt hur länge jag sitter där, försjunken i tankar. Då får jag nog. Jag orkar inte bry mig om vad alla kommer att tycka längre. Om vad alla kommer säga. Jag bara gör. Med säkra steg går jag fram till den framställda brickan med drinkar. Jag tar upp en, låter kylan från den vila mot min svettiga handflata en stund, och tar sedan en klunk. Inte alls lika illa som jag trodde. Jag tar en klunk till, och sedan en till. Jag ska precis dricka upp det sista, när en hand på min axel hastigt vänder mig om. ”Vad fan gör – ” Jag ser att det är Alex, och avbryter mig.

     ”Ja, vad fan gör jag? Jag försöker stoppa dig från att göra något du kommer att ångra, tror jag. Vad tusan är det i de här egentligen? Just det, saker du inte ska syssla med.” Jag har aldrig sett honom såhär arg. Han tar det nästan tomma glaset ifrån mig och ställer tillbaks det på brickan.

     ”En drink, Alex. En drink. ”

     ”Du såg rätt upphetsad ut”, mumlar han, sen, med tydligare röst. ”Du, jag bryr mig inte om vad du gör med ditt liv. Du bestämmer helt själv, och jag tänker inte lägga mig i. Men jag tänker inte ha ansvaret för dig när det händer, jag tänker inte vara orsaken till dina misstag.”

     ”Så, där har vi svaret! Du bryr dig bara om dig själv! Jag är ingenting för dig, inte ens din jobbiga halvsyster! Att du ens brydde dig om att komma hit och hälsa på.”

     ”Kom nu”, säger han och släpar med mig genom folkmassan, ut till vägen där Emilys bil står parkerad. Efter att hon försäkrat sig om att Alex körkort inte var falskt lät hon honom köra den för att vi skulle kunna ta oss hit. Han fiskar upp bilnyckeln ur fickan och låser upp. När vi åkte hit öppnade han dörren åt mig, och hjälpte mig in. Nu går han bara runt till andra sidan och öppnar åt sig själv. Jag öppnar själv, sätter mig i passagerarsätet och suckar högt så att det verkligen ska höras.

     ”Du är så jävla barnslig”, säger han och startar bilen. ”Vet du det?”

     ”Ja jag vet. När alla andra mognade stannade det barnsliga kvar i mig. Men vad spelar det dig för roll? Du bryr dig ju ändå inte om mig, bara om dig själv, och om jag larvar runt lite så är det bara jag själv som drabbas.”

     Han svarar inte. Bara kör, i tystnad. På cd-spelaren spelas någon tråkig fiolmusik som får mig att vilja slå till något. Regndroppar landar på rutan, och några minuter senare öser det ner. Alex sätter på vindrutetorkarna, som gnisslar mer än jag trodde att något kunde gnissla.

     ”Fan vad de gnisslar!”

     ”Så länge jag inte vill köra in i något, så tänker jag inte stänga av dem.”

     ”Jaja. Men kan du åtminstone stänga av musiken? Den gör mig galen! Så tråkig, och lugn! Jag har aldrig gillat musik där ingen sjunger!”

     ”Det är för att du inte ser det vackra i det. När ingen sjunger kan man skapa sin egen text, och tolka musiken på sitt eget sätt.”

     Jag kollar chockat på honom. ”Säg inte att du faktiskt gillar det här. Herregud. Man kan ju tro att det är du och Emily som är släkt, inte du och jag.”

     ”Just nu önskar jag nog att det var så.”

     Då slutar jag att tänka. Jag tänker inte på vad det kan leda till, på grund av att det är han som kör, och att regnet dessutom gör det svårt att se. Jag slår honom. Inte på att sånt där lekfullt vis. Jag ger honom en ordentlig örfil. Våra blickar möts för ett ögonblick, innan han åter har ögonen på väggen. Han håller en hand mot sin kind, och stänger sedan av musiken. Även jag vänder blicken mot vägen, och då ser jag den.

     ”Alex, akta!” skriker jag. Men det är försent, och vi kör rakt in i den – in i älgen.

***

Efter att vi kört in i älgen kör en bil bakom oss in i oss, följt av en annan bil som kör in i den. En del av framrutan är sönder – hur det gick till vet jag inte, och jag tror inte jag vill veta heller. Mina händer är klibbiga av blod, och när jag ser på dem ser jag små glasskärvor som trängt in i huden. Det tar ett tag innan jag verkligen förstår vad som har hänt. Men när jag väl gör det knäpper jag av mig säkerhetsbältet, och ska precis öppna bildörren när jag kommer att tänka på Alex. Jag vänder mig om, och där sitter han, med blod som rinner nerför tinningen och blicken fäst på mig. ”Alex”, säger jag prövande. ”Alex, är… är du okej?” Det vet jag att han inte är. Ingen välmående levande varelse ser ut sådär. ”Snälla, svara – ”

     ”Som med vår pappa och din mamma”, säger han plötsligt, med låg röst. ”De dog ju också i en bilolycka.”

     När jag väl inser vad han menar drar jag häftigt efter andan. ”Nej, Alex. Nej. Lyssna på mig – ”

     ”Lyft bara på dem, om och om igen. Till slut kan du det.”

     ”Va?”

     ”Du ville ju lära dig att lyfta på ena ögonbrynet. Om du bara tränar, så kan du det efter några veckor.”

     Så typiskt Alex. Han har precis kört in i en älg, och sitter nu blodig och döende i en kvaddad bil, och vad gör han då? Jo, han lär mig hur man lyfter på ena ögonbrynet. ”Alex…”

     ”Förresten, är du okej?” säger han och ser plötsligt orolig ut. ”Dina händer – ”

     ”De läker”, avbryter jag. Men inte mitt hjärta om du lämnar mig nu. ”Alex, snälla, lyssna på mig”, börjar jag. ”Jag är ledsen, för allt. För allt jag sa, gjorde. Det var inte rättvist.” Jag ser på hans kind, där röda märken efter min hand har gjort sig synliga.

     Han tvingar fram ett stelt leende. ”Inget av det jag sa var sant, bara så att du vet. Jag bryr mig visst om dig, jättemycket. Och när du kysste mig, jag blev rädd…” En tomhet sprider sig i hans ögon, och jag är rädd att han har lämnat mig, men så fortsätter han. ”För jag känner samma sak för dig.” Han suckar. ”Men, man kan ju inte rå för vem man älskar. Inte ens om det är ens syster.”

     Alla ord jag tänkte säga till honom är nu som bortblåsta, och jag sitter där, tyst, och bara stirrar på honom. Halva hans ansikte ligger dolt i skuggan, då månen lyser upp den andra halvan. Hans ögon är mörka, och glimten i dem påminner om stjärnor på en mörk himmel. Det är fortfarande så mycket jag inte vet om honom. Vad döljer sig bakom den där vackra masken av skinn? Det får inte vara slut nu. Det är så mycket jag inte vet.

     ”Jag älskar dig, Alex.” Jag har aldrig sagt så till någon förut. I alla fall inte såhär, då jag verkligen menar det. Men han svarar inte. Inte alls. Han bara sitter där, stilla i ljuset. Jag lägger en arm på hans axel och ruskar om honom lite. ”Alex? Alex, vakna!” Jag vet att det är försent. Att det inte tjänar någonting till. ”Alex! Alex, snälla lämna mig inte här!” Jag upprepar hans namn om och om igen, och till slut skriker jag inte längre. Jag bara viskar det, tyst för mig själv, och fortsätter även när ambulanser och poliser kommer. Jag hör att de frågar mig saker, men jag bara fortsätter viska hans namn. Ända in i drömmarnas värld.

Skriven av: Mimsan!

Tänkte bara klargöra en liten sak för er. Det kommer en del till.

Vår kärlek är starkare än något annat (Gästnovell)

Han gick fram till mig och tog min hand. ”Gå, din familj behöver dig” sa han jag drog tillbaks min hand och skakade på mitt huvud som ett litet barn som inte ville gå sin väg bort från kärleken som omslöt en. ”Gå” sa han igen ”Du kan komma tillbaks när tiden är inne” Jag förstod inte vad han menade, jag kunde inte ge mig av. Will tittade på mig med sina sorgsna, gula drakögon och känslan jag fick var så överväldigande att mitt hjärta höll på att spricka. Varför ville han inte ha mig, var det något fel på mig, efter allt vi gått igenom så ville han att jag skulle ge mig av. ”Jag tänker inte lämna dig Will” jag gjorde en dramatisk rörelse med mina armar som gjorde att jag säkert såg ännu mer förtvivlad. ”Jag sa ju att du kan komma tillbaka när tiden är inne, Emma” jag vände ryggen åt honom för att inte visa mina tårar som välde ner för kinderna. ”Men jag förstår inte vad du menar Will, vill du inte ha mig? Varför säger du bara att jag kan komma tillbaks när tiden är inne? När ska jag veta att tiden är inne Will?!” Han la sin hand på min axel och vände mig om sedan tog han sin andra hans och torkade bort tårarna och la några blonda hårstrån bakom mitt öra. ”Din familj behöver dig Emma, dom vet inte vart du är eller om du mår bra. Du är i en helt annan värld, men när tiden är inne så kommer du kunna resa tillbaks och jag kommer att vänta på dig. Tills dess hinner jag nog även lära mig att rida eller hur?” Han tittade på mig och jag såg att ett skratt fanns på hanns läppar vilket i sin tur fick mig att le även om det bara var ett litet leende. ”Lovar du det Will att när jag kommer tillbaka så finns du här?” Jag tittade in i hans ögon och på något sätt kändes det som om jag redan visste vad han skulle säga men när han väll sa det så blev jag ändå så lycklig att jag skulle kunnat spricka. ”Ja jag kommer finnas här och vet du varför? Jo för vår kärlek är starkare än något annat.” Sedan tog jag steget genom portalen och i nästa sekund var jag tillbaks i den gamla matsalen. Aldrig hade jag trott att den övergivna herrgården skulle betyda så mycket för mig, förut var den bara ett otäckt nytt ställe som mina föräldrar kallade ett hem värt en prins. Men nu kunde jag se Will vart jag än gick i de gamla huset och nu visste jag att vi alltid skulle vara tillsammans, för precis som han sa så är vår kärlek starkare än något annat och inte ens det faktum att vi bor i två helt olika världar kan skilja oss åt. Det kommer alltid att vara vi två Will, vad som än händer även om det så tar hundra år så kommer vår kärlek alltid att vara starkare än allt. 

Skriven av: Jennelie

Anteckningsblocket (Gästnovell)

Tillhörande Clara

                                                 

Dagens att göra lista!

•Städa rummet                            

•Ringa Mike

•Försöka uthärda den här sommaren!

 

 Dagbok dag 1 

Och ja nu är detta anteckningsblock även en dagbok!

Nu har man kommit till sommar lägret. Ja det är väll som jag hade tänkt mig. Dom har sagt att man inte får gå någon stans utan att förts meddela ledarna. Man får inte vara ensam heller verkar det som. Jag kan bara inte vänta tills den här vistelsen är över, dessutom får jag inte glömma att ringa Mike. Tänk det har gått 12 dagar sen jag sist såg honom. Dumma läger, det har förstört allt. Sommar lovet är snart slut och jag har knappt hunnit göra något! Lägret är ju för människor som är så kallade ”Deprimerade”! Bara för att man har eller ”hade” en farsa som tog livet av sig, ens mamma som dog när man var 3 och för att ens 2 bröder hamnat hos både psyket och fängelse så betyder det inte att man har problem och är så kallad ”DEPRIMERAD”. En dag kommer jag i alla fall komma bort från det här skit lägret och då kommer jag kunna vara tillsammans med Mike igen. Okej nu får det inte plats något mer.

Dag 5

Nu har man varit och paddlat kanot, vad nu det ska vara bra för. Inte hade jag kul i alla fall dessutom var min så kallade ”paddel kompis” inte där. Ha paddel kompis vilken idiot kom på den idéen egentligen? inte jag. Nu är det bara 9 dagar kvar..... hur ska jag orka? 

Dag 9

Nu har man minsann gjort det dom tjatat så länge om. Jag har talat ut mina ”problem” med en ”vän” med andra ord hittade jag någon som verkade vettig, hur nu det är möjligt. Hon heter Maria och bor i en av de andra stugorna på den västra delen av ön. Hon har kommit hit eftersom hennes kille tog självmord, fast polisen tror att det var ett mord. Det sa i alla fall Maria. Hon sa att hennes kille typ alltid varit lite mysko fast då kan man ju undra varför hon var tillsammans med honom? Hon och jag började i alla fall snacka eller vi blev tvingade att snacka med någon och det råkade bara bli just vi två. Hon verkar ganska schyst faktiskt även om hon verkar ha lite problem när det kommer till ilska. För några dagar sen såg jag henne typ smälla till en av dom där över sminkade tjejerna, Nina tror jag att hon hette. Undrar varför? I alla fall nu är det bestämt att vi på den sista dagen ska gå till klipporna. Maria har sagt att hon ska visa mig ett hemligt ställe där man slipper ledarna och alla konstiga människor som faktiskt tror att det här skitlägret kommer hjälpa dom på ett eller annat sätt. God Natt

Dag 12

Idag så var jag Maria och hennes ”nya” kille ute vid änden på ön. Vi tände en eld och satt sen och grilla och sjung konstiga sånger som handlade om allt. Sen kom några andra som jag inte hade en aning om vilka det var. Det var 2 tjejer och 4 killar. jag tror att dom var fulla, det verkade i alla fall så när en av dom försökte kyssa mig. Vilket äckel, efter ett tag gick jag tillbaka hit till mitt sovrum som jag numera delar med Linnea. I över morgon är det sista dagen som tur är. Jag tror inte jag skulle ha stått ut en vecka till. Just nu längtar jag bara efter Mike och Donna (Min hund) Ja antecknings blocket nu är det dags att sova så att det blir morgon någon gång. 

18/6 2018

Jag visste att det skulle bli som det blev egentligen. Mitt anteckningsblock. Jag är 23 idag men det skulle ha kunnat slutat där när jag var 17. Den dagen, den sista dagen på lägret var sista gången jag skulle se på mitt liv så som jag gjorde innan. Nu vet jag att jag hade tur.... nej jag hade inte tur det var jag, jag som faktiskt tog tag i mitt huvud och stannade upp en gång för alla och såg allt som jag missat. Jag hade kanske inte överlevt den dagen ifall jag hade gett upp. När jag var 17 så kändes det som att det aldrig fanns något svar. Det ända som man kunde göra var att ge upp och släppa taget, men om jag inte hade kämpat så skulle allt jag så gärna ville ha gått förlorat. 

Jag ska nu, mitt anteckningsblock berätta vad som hände den här dagen för 6 år sedan. 

Det var den sista dagen på lägret och alla hade därför gått till klipporna som låg en bra bit bort från stugorna. Jag gick med Maria eftersom hon var egentligen den ända som jag kände, trodde jag. När vi kom till klipporna var hon väldigt ivrig att få vissa mig det ”det speciella” stället som visade sig ligga nedanför klipporna.

När jag och Maria kom dit frågade hon mig genast. ”Så vad tycker du, är det inte fint och enskilt. Man slipper alla dom där äckelungarna” Jag visste självklart inte direkt vad jag skulle svara och när Maria såg det var det som om hon skiftade från att ha varit en ”ängel” till en djävul. Hon sa med spydig röst ”Är det något som inte stämmer? Kanske det är för icke passade till vår lilla prinsessa!” Jag frågade direkt om vad hon menade. Men den Maria jag trott mig känna var som bort blåst och nu fanns bara en väldigt skrämmande människa framför mig. ”Jag vet att du försöker sno Simon från mig” Simon var Marias nya kille som av någon anledning aldrig dök upp till platsen. Jag hade tidigare fått höra från en av hans vänner, Tim (Killen som hade försökt kyssa mig) något i den här stilen ”Simon? Sist jag såg honom bråkade han och Maria, det sista han sa till mig var att hon måste ha blivit knäpp!” Vad menade du med det, hade jag sagt till honom därav han svarat ”Hon hade hotat honom ett par gånger, sist med kniv. Det skulle inte förvånat mig ifall han gjort slut med henne och nu inte vågar visa sig.” Men så var inte fallet. Simon var död. Maria hade mördat honom 2 dagar innan natten då vi vart på änden av ön. Det var även Maria som mördat sin ”gamla” pojkvän, han hade inte tagit självmord. Maria var psykiskt sjuk, det kan man nog antagligen förstå eftersom hon dödat 2 personer och hon verkade knappast känna någon skuld över vad hon gjort. Okej åter till vad som hände. 

Vi började bråka och en stund senare hoppade hon på mig och jag föll. Hon försökte kväva mig och höll hårt omkring min hals. Jag försökte slita mig loss men det gick inte, hon var för stark. Jag kände hur huvudet blev tyngre och hur luften försvann och allt blev mer och mer suddigt. Under en kort stund var jag på väg in till döden. Hur jag vet det? jag såg hur livet spolades upp framför mig allt som hänt, både bra och dåligt. Jag såg mamma, pappa, mina bröder, Doris och Mike. Allt bara kom utanförvarning och någonstans när jag var nära döden så förstod jag att jag inte ville ditt. Jag ville leva hur hårt och tufft det än var jag ville inte dö. Det var inte min tid och som i ett trollslag var jag tillbaka i verkligheten med Maria som höll om min hals. Jag tittade runtomkring mig i hop om att det skulle finnas en sten eller något annat att slå henne med. Höger om mig bara några decimeter ifrån min arm låg en ganska tjock pinne. Jag sträckte mig efter den men samtidigt som jag försökte lyfta upp den så kände jag hur tung den egentligen var och luften var på väg att ta slut. ”Du kommer ingenstans Clara, det är slut!” Nej det var inte slut tänkte jag svingade pinnen så hårt jag kunde mot Maria. Den träffade henne med sådan kraft att hon tappade taget och ramlade, rakt ned i vattnet. Sedan kom hon inte upp. Jag andades häftigt och kände åter igen hur luften och kraften kom tillbaka. Ingen hade hört eller sett vad som hänt eftersom platsen låg ganska långt ifrån klipporna där dom andra var. Jag reste mig upp på mina svaga ben och hasade bort mot den riktning där klipporna låg, där de andra var. Den första som såg mig var Tim och när han såg mig var han nästan på väg att svimma tror jag. Han bara pekade och direkt när de andra såg mig så började skriken och ledarna sprang direkt fram till mig. Det verkade som om alla trodde att jag skulle dö men det var inte jag som hade dött. För jag hade kämpat för livet och livet hade därför kämpat för mig.

Skriven av: Jennelie (Även hennes bilder.)