Huset utan återvändo, Sista delen!

(Klicka här för att läsa del 1)

(Klicka här för att läsa del 2)

(Klicka här för att läsa del 3)

(Klicka här för att läsa del 4)

(Klicka här för att läsa del 5)

Ellie Jones dagbok (tre månader senare)

Det svåraste med förlusten av Colin, var nog att berätta för hans föräldrar. Ännu svårare var det nog för Celia, som på sätt och vis bar ansvaret över det hela. Men jag klandrar henne inte för det, det kan jag inte.

Jag har ännu inte accepterat Colins plötsliga bortgång, jag har inte accepterat att det skulle bli just han. Han och Julie. Vi var fyra stycken, så varför överlevde bara hälften av oss? Det förstår jag inte.

Men en sak är säker. Colin kommer alltid finnas med mig. Jag kommer aldrig glömma honom. Och varje gång jag ser honom framför mig, ser jag den personen som alltid fick mig att skratta. Den personen jag alltid kunde lita på. Min allra bästa vän.

Igår var jag för första gången ute själv vid hans grav. I vanliga fall brukade Celia följa med, men igår gick jag dit ensam. Det påminde mig om alla fina stunder vi hade tillsammans. Och det påminde mig om allt jag ville säga till honom, men som aldrig hann bli sagt på grund av Huset utan återvändo.

Colin Davies tankar (Tre månader senare)

Det är ändå ganska roande att se på henne, utan att hon själv vet att jag gör det. Det verkar som om hon tagit det rätt bra i alla fall. Hon fortsätter livet som vanligt. Visst, hon åker ut till Basingstoke lite oftare, men annars så… var allt som vanligt. Celia dessvärre skulle nog aldrig bli riktigt som förr. Hon var nu mer tillbakadragen och tystlåten än förut. En stor förlust av en fantastisk personlighet.

Men det varken Ellie eller Celia visste – var att vi alla skulle träffas igen. När även de blev tagna av döden, skulle vi återförenas. Min längtan efter Ellie blev större för varje dag. Det fanns så mycket jag ville säga till henne, men som än inte hade blivit sagt – på grund av Huset utan återvändo.

 Epilog

Ellie kunde knappt tro sina ögon, men det hon såg var sant. Det var Colin – som kom gåendes emot henne. Han hade inte förändrats ett dugg sedan de möttes sist, fyra år sedan. Men hon förstod inte! För en stund sen hade allt varit suddigt, lukten av blod hade funnits i luften och hon hade haft det svårt att andas. Men nu… Nu var hon här (vad nu här var för något), med Colin dessutom!

”Vad…?” Mer än så fick hon inte fram.

”Det var en bilolycka Ellie, och du överlevde den inte.”

Då mindes hon allt. En kraftig smäll. Hon hade slagit i huvudet i framrutan, några minuter senare hade allt blivit svart, och när hon öppnade ögonen igen var hon här.

”Men vi är döda, hur kan vi då leva?”

”Det gör vi inte. Vi är i himlen, där de döda hamnar.”

Ellie kollade på honom som om han inte var klok – men insåg snart att det var sant.

”Så det finns en himmel trots allt.” Hon kunde inte låta bli att le. I fyra år hade hon gått omkring och sörjt Colin. Om hon vetat det här hade sorgen varit längtan istället.

Även Colin började le, och därefter hade de två vännerna en lång behaglig pratstund. Där nämndes bland annat alla dessa saker som inte hunnit bli sagda – på grund av Huset utan återvändo.

Skriven av: Mimsan

UPDATE: Märkte just att Colin och Lucys syster Emily i min novell Krossat glas dog på ungefär samma sätt. Hängda med något inristat på ryggen.... Usch vad hemsk jag är!

Huset utan återvändo Del 5

(Klicka här för att läsa del 4)

Colin visste inte vad han skulle göra. Han ville få ut dem, men hur? Om han inte gått med på Celias förslag om att gå hit hade Ellie inte behövt gå igenom det här.

Ett skri fick dem alla att hoppa till. Något liknande ett spöke visade sig. En flicka, i deras ålder gissade Colin. Med en iskall blick närmade hon sig dem.

”V-vem är d-du?” stammade Celia.

Flickan bara flinade. Ellie och Colin utbytte en blick av rädsla.

”Jag är orsaken! Orsaken till Huset utan återvändo!” En spricka bildades i väggen och flickan bara skrattade. ”Mitt namn är Elizabeth”, började hon. ”På min trettonde födelsedag, mördade jag mina föräldrar.” Colin undrade om hon själv visste hur knäppt det hon sa lät. ”Därefter – mördade jag mig själv.”

”Men varför?”

”Mina föräldrar. De brydde sig inte om någonting annat än pengar och ära! Vad spelade jag för roll? Enda orsaken till att de behöll mig var att jag var vacker! Jag gjorde deras rykte bättre! Men pratade de någonsin med mig? Pratade de någonsin med varandra? Nej. Den kvällen vi alla dog, var min mor nära att skjuta min far. Men hon kunde inte, på grund av ryktet. Så jag gjorde det själv.”

”Men vad gör du här? Du är död!”

Elizabeth såg förolämpad ut. ”Såklart vet jag att jag är död! Men tack vare det jag gjorde innan min död – så är jag fast här. Tills någon släpper mig fri.”

”Hur…”

”Om du slutar avbryta mig så slipper du fråga hela tiden! Jo, det är såhär. Om någon tar livet av sig, i det här huset, kommer den personen bli fast här, istället för jag. Alltså måste någon ta min plats för att jag ska kunna lämna den. Därför torterar jag alltid mina offer, innan de dör. För att de ska vela ta livet av sig! Men det funkar aldrig”, sa hon och slutade tvärt. Därefter tog hon fram en yxa, och ingen av dem behövde ens så mycket som en sekund för att lista ut vad hon tänkte göra med den.

”Spring!” skrek Celia och utan tvekan gjorde de som hon sa. De sprang som de aldrig tidigare gjort förut. Genom korridorer, ner för trappor, upp för trappor. Men Elizabeth gav inte upp, hon fortsatte jakten på dem, och såg inte ut att bli ett dugg tröttare.

”Kolla en tunnel!” skrek Celia sedan och pekade. Colin följde hennes blick och som hon sagt, det var en tunnel. De kröp in i den och hoppades för guds skull att Elizabeth inte följde efter dem in i den. Men att hoppas tjänade inte särskilt mycket till i det ögonblicket. Någon (Antagligen Elizabeth) tog tag i Colins fot och höll honom fast. Han ville skrika men varje gång han öppnade munnen kom inget ut. Som om han var stum. Därefter, svartnade allt och han blev medvetslös.

***

Äntligen kunde Ellie se ljuset! De hade nått tunnelns slut, och klarat sig oskadda, trodde hon i alla fall.

”Vart är Colin?!” utbrast hon när hon märkte att endast hon och Celia var där.

Celia svor för sig själv och Ellie kände hur gråten kom. Det fick inte hände honom något. Vem som helst – men inte Colin.

Panikslagna tog de sig in i tunneln igen. De kröp för allt de var värda och efter några få minuter var de tillbaka inne i Huset utan återvändo.

De kollade sig förvirrat omkring. Vart var han? Vart skulle de leta? Plötsligt hördes skrik längre bort i korridoren. De började springa mot skriken – men när de kommit ungefär halvvägs, blev det tyst. Nej, tänkte Ellie och ökade farten.

Längst bort i korridoren kunde hon skymta en nötbrun dörr. När de kom fram till den ryckte Celia upp den och synen de möttes av fick dem båda två att stelna till is. I taket satt en järnstång. Ett rep var fäst i stången, och i repets snara – hängde Colin. Han hade bar överkropp och på hans rygg hade Elizabeth med kniv ristat in orden: Utan återvändo.

Ellie föll sönder inombords. Han var borta. Det var så svårt att förstå. Det gick inte att förstå. Både Ellie och Celia satt kvar och sörjde. Utan minsta lilla tanke på att Elizabeth kunde komma och ha ihjäl dem också.

Skriven av: Mimsan (Ägare av denna blogg)

Nästa vecka kommer sista delen! :)

Huset utan återvändo Del 4

(Klicka här för att läsa Del 3)

Celia sprang framåt i den mörka korridoren. Stegen hördes fortfarande bakom henne, men vad var det hon var jagad av? Och vart var de andra?  

Hon hade vaknat upp i en likkista, med ett lock som vägde ett ton! När hon äntligen lyckats ta sig ut hade ett vitt sken blottat sig, och hon kände att hon var iakttagen. Därefter dök en skugga upp, en skugga som knappast tillhörde en människa. Då hade hon inte haft så mycket mer till allternativ än att springa. Nu hade hon mjölksyra i benen och andhämtningen var ansträngd. Men hon kunde inte ge upp.

En ljusspringa i väggen fick henne att stanna upp. Hon famlade efter tecken på utväg och fick grepp om ett handtag. I all hast ryckte hon upp dörren och med en (lite högre än hon tänkt sig) smäll fick hon igen den. Men skuggan hon var jagad av var kvar därute, och hon vågade inget annat än att gömma sig.

I ett hörn hittade hon några slarvigt staplade lådor som stod och drällde. Hon klämde sig in bakom dem och försökte andas så tyst som möjligt, vilket inte var särskilt enkelt tack vare hennes hetsiga springtur.

Dörren öppnades långsamt och skuggan gick in. Skuggan höll en lykta i sin hand och när den höjde den lystes hans ansikte upp – om man nu kunde kalla det ansikte. Det såg ut som en blandning mellan zombie och mumie.

Hon tryckte sig längre in mot väggen och hoppades att lådorna dolde henne tillräckligt bra. Då råkade hon stöta i armbågen i en löst fastspikad planka. Varelsen vände genast blicken mot henne där hon satt. Den flyttade undan lådorna och fann henne. Så fort hon kunde ryckte hon loss den lösa plankan och drämde den i varelsens huvud. Varelsen stapplade bakåt av förvåning och började sedan ryta av ilska. Celia slog till den en gång till och sprang sedan ut ur rummet och vidare längs med korridoren.

***

”Tror du vi någonsin kommer ut härifrån?” frågade Ellie efter att de gått cirka en timme.

”Det måste vi. På något sätt”, svarade Colin.

Då hörde de något. Snabba steg, som om någon sprang, och flämtningar. De båda stannade upp och kollade sig förvirrat omkring. En mörk gestalt dök upp och Ellie ansträngde sig för att inte skrika.

”Hallå? Är det någon där?”

Ellie kände genast igen rösten men Colin låg steget före. ”Celia?!”

”Colin?!”

De sprang mot varandra och möttes i en kram av lättnad. Ellie gick fram till dem men kunde bara se skuggor i det kompakta mörkret.

”Vart är Julie?”

Som svar på frågan hördes plågade skrik från övervåningen. Skriken var öronbedövande höga och kom från samma person. ”Julie!” skrek Celia. ”Det finns en trappa till övervåningen längre bort!” sa hon sedan och de alla tre började springa.

Trappan Celia hade pratat om vred sig i en spiral och såg fallfärdig ut. Men de stoppade dem inte. Trappan knarrade under deras fötter och Ellie blev gång på gång rädd att den skulle rasa under henne och den enda hon kunde hålla i sig i var räcket. Men det hände som tur var inte.

När de var uppe tystnade skriken. Ellie kunde bara tänka sig vad det betydde.

En dörr stod öppen och på den var blod smetat. De kikade in i rummet. Det var upplyst av ett litet vaxljus och ett fönster var öppet.

De enda möblerna i rummet var en enkelsäng och en vinröd garderob. I samma ögonblick som Ellie vände bort blicken från garderoben hördes tre knackningar därifrån. Julie, var det första hon tänkte på. Celia gick tvekande fram till garderoben, tog ett försiktigt tag om de svarta handtagen, och ryckte sedan upp dörrarna. Synen de möttes av var hemsk. Julie satt hoptryckt i hörnet. Hennes ögon var vidöppna och ansiktet var täckt med skärsår som fortfarande blödde. Den ena armen var vinklad på ett ytterst konstigt sätt och någon hade tryckt in nålar under hennes naglar.

Ellie klarade inte av att titta utan vek snabbt av med blicken. Likaså gjorde Colin men Celia stod som förstenad och såg på sin nu mördade vän.

Ellie och Colin gick ut ur rummet och bara höll om varandra.

”Jag är ledsen Ellie. Ledsen att jag tog med dig hit.”

Hon grät mot hans axel. ”Nej, var inte det. Du ville inte gå hit, jag vet…”

Celia hade kommit ut till dem. Hon sjönk ner mot väggen och lade ansiktet i sina kupade händer. ”Klandra inte dig själv Colin. Allt det här är mitt fel.”

Ellie kunde inte annat än att hålla med, tråkigt nog.

Skriven av: Mimsan!!!!!!!!!!

Huset utan återvändo Del 3

(Klicka här för att läsa del 2)

Ellie visste inte om hon skulle vara rädd eller inte. Spöken och konstiga väsen fanns väl bara i sagorna? Eller?

Hon följde efter de andra. Porten in till huset var oerhört stor och lika svart som natten. Fönstren på framsidan var krossade och en del av huset hade börjat falla sönder. Men inget verkade kunna stoppa Celias entusiasm. Hon verkade inte ens lägga märke till rädslan som fanns i luften. Med snabba steg gick hon fram till den stora porten och ryckte lite i den. Långsamt gled den upp en bit, men tillräckligt mycket så att de alla skulle lyckas ta sig in.

Ellie sneglade på Colin. Han darrade, om det var av rädsla eller kyla kunde hon inte avgöra, men troligtvis var det både och.

Första synen av rummet de kom in i fick Ellie att dra efter andan. Rummet var stort, grått och unket. Vilket håll hon än kollade åt – så såg hon bara antingen spindelväv eller dammråttor – som dansade omkring på golvet. Golvet hade säkert en gång i tiden varit blankt och vackert, nu var det täckt av damm och smuts. Gardinerna slokade ner i marken och var sönderskurna. Då hördes ett högt brak från övervåningen och de alla skrek till.

”Det här var ingen bra idé”, sa Colin.

En smäll hördes bakom dem och de alla vände sig hastigt om. Porten hade slagit igen. Säkert bara vinden, tänkte Ellie men var inte särskilt övertygad.

Colin gick fram till porten, men den öppnades inte. ”Den går inte att öppna!” utbrast han.

”Sluta skoja nu! Det är inte kul!” sa Celia med höjd röst.

Colin vände sig om mot dem, och till deras förskräckelse såg han fullt allvarlig ut när han sa: ”Det är sant. Prova själva! Den går inte att rubba!”

Ellie gick fram till porten, men den satt som sagt var stenhårt. Hon kände skräcken välla upp inom henne. De var fast – i ett gammalt spökhus dessutom. 

”Finns det inte något fönster vi kan krossa här eller något? Man måste komma ut på något sätt!” skrek Celia och började rycka i saker som satt fastspikade på väggarna.

”Nej…” började Colin fundersamt, ”det måste man inte. Historierna kanske stämmer. De som gick in här… kom aldrig ut igen.”

”Så du menar att nu – när vi gått in här – är vi fast?”

Han nickade och även Celia verkade tro på det nu. Julie skruvade på sig med en tom blick och Ellie började få en känsla nära inpå panik. Om det inte var panik hon redan hade.

Hon tog ett osäkert steg framåt då hon var rädd att någon galen zombieliknande mördare skulle attackera henne. Och hon hade absolut inte varit rädd i onödan. I nästa sekund fick hon ett hårt slag i bakhuvudet. Hon kunde höra sina vänner skrika i bakgrunden. Något kallt och hårt mötte hennes kind. Hade hon fallit till marken? Mer än så hann hon inte ta reda på – då allt svartnade.

”Ellie? Ellie vakna!”

Någon ruskade om henne och hon slog upp ögonen. Allting snurrade och synen var suddig – men hon kunde urskilja Colins oroliga ansiktsuttryck. Hon reste sig långsamt upp och kollade sig förskräckt omkring. Taklampan blinkade och det flög gnistor från elledningen. Väggarna var mörkare än de i det andra rummet och till synes mycket mindre. Det såg ut som om det för några år sen vart ett laboratorium av något slag. På hyllorna fanns fullt med provtester och små flaskor – alla med olika innehåll. En av dem skilde sig från de andra. Den var på något vis speciell. Ellie tog försiktigt upp den och betraktade den noga. Flaskan var formad som ett hjärta och var genomskinlig. Inne i den skvalpade vätska som skimrade i en rosa nyans. Utanpå flaskan fanns en rosa dödskalle med ett väldigt ovanligt utseende. Den hade långa ögonfransar och munnen var formad som om den skulle kyssa någon.
Ellie vände på flaskan och fick syn på en lila text, Cute poison.

Hon ställde genast ifrån sig flaskan och några sekunder senare blev den återigen upplockad – den här gången av Colin.

”Cute poison? Jag undrar vem som använde det här.”

Om Ellie inte skulle varit tillsammans med Colin skulle hon nog ha skrikit nu. Då kom hon att tänka på Celia och Julie! ”Vart är de andra?! Celia och Julie?!”

Colin vände sig hastigt mot henne med en förtvivlad blick. ”Jag vet inte”, svarade han sedan kort.

***

Huset utan återvändo Del 2

(Klicka här för att läsa del 1)

”Colin!” Ellie kunde inte dölja sin glädje utan sken upp som en sol när hon fick syn på honom. När hon såg honom försvann all ångest. Utan att hon själv var medveten om det sprang hon fram och slog armarna om honom. Och där stod de – två återförenade vänner.

De pratade och skrattade som om de aldrig varit separerade. Colin var exakt som Ellie mindes honom. Rolig, livfull. Han hade blivit längre och en aning smalare, men hade fortfarande det lite barnsliga utseendet. Med den blonda lite rufsiga kalufsen och de släta anletsdragen.

Vad hade hon varit så rädd för? Han var exakt samma kille som innan han flyttade, bara äldre.

”Hur länge stannar ni Ellie?” frågade Celia som precis gått in i rummet.

”En vecka”, svarade Ellie lite sorgset. En vecka lät så lite. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan de kunde träffas igen?

”Har ni bestämt vad ni ska göra då?”

Colin kastade en av soffkuddarna på henne, bara för att reta upp henne lite. Som sagt, precis som Ellie mindes honom.

”Ta det lugnt! De kom ju precis hit!”

”Men chilla! Jag tänkte bara fråga om ni ville följa med mig och Julie till Huset utan återvändo imorgon.”

”Är du galen?!” utbrast Colin.

Celia började gapskratta så att hon blev alldeles tårögd. ”Vadå är du rädd?”

Colin fnös och la armarna i kors. ”Såklart inte… Vad tror du om mig?”

”Så följ med imorgon då!” Celia hade äntligen slutat skratta och såg nu mer allvarlig ut.

”Visst. Är du med på det Ellie?”

Ellie ryckte till av att bli tilltalad men nickade hastigt. ”Det låter spännande. Huset utan återvändo. Imorgon ska vi bevisa att titeln inte passar in på byggnaden!”

Innerst inne var hon inte alls lika säker. Huset utan återvändo, varför kallades huset så?

***

Han väcktes av att solen sken in genom hans fönster, och han blev genast påmind om vad de skulle göra. Huset de skulle till hade många historier. De flesta om att det för cirka femtio år sedan bodde en greve och grevinna där med deras dotter.  En kväll hade familjen mördats med pistol, utan minsta lilla spår efter gärningsmannen. Men en kväll när en grupp poliser skulle undersöka husets insida, kom de aldrig ut igen. Desto fler som gick in, desto fler försvann. Och ibland kunde man höra kusliga ljud i närheten av det förfallna huset.

Colin hade själv aldrig gått i närheten av det, bara snabbt gått förbi när han gick till skolan varje dag.

”Vart ska ni?” ropade Colins och Celias mamma Nora från köket.

”Till Hu…” började Ellie men Celia avbröt henne snabbt.

”Till Hugo! Du vet han i min parallellklass!”

Nora svarade inte, så de antog att det var fritt fram att gå ut. Nora skulle aldrig ha tillåtit att de gick till Huset utan återvändo, så därför kunde de inte berätta något.

Ute hade det börjat mörkna. Gatorna var nästan tomma och höstvindarna ven omkring.

Celias vän Julie mötte dem utanför grindarna. Grindarna som ledde till huset som Colin i hemlighet var rädd för. Tänk om något faktiskt fanns därinne!

”Så ska vi gå?”

Celia öppnade grindarna och klev säkert in. ”Kom nu då! Vad tror ni kommer hända? Ett spöke kanske faller ner och slukar er!” sa hon och började skratta.

De andra tog några försiktiga steg framåt. När de väl var inne på tomten såg Celia uttråkad ut. Men hon ryckte snabbt upp sig igen och ett stort leende bildades på hennes läppar.

***

Skriven av: Mimsan

Huset utan återvändo Del 1

(Detta blev en serie, inte alls lika bra som jag tänkt mig. men den är okej så. Troligtvis kommer jag publicera  ett avsnitt varje vecka. Hope you like it!)

Prolog

Ett hus fullt av fruktan och förödelse. Ett hus – där det enda som hördes var skrik. Ett hus, där bara de dumma går in. Huset utan återvändo.

***

Greven satt i sin forna fåtölj och blickade ut genom fönstret. Ett kompakt mörker hade lagt sig över landskapet och stjärnor hade börjat titta fram på himmelen.

Grevinnan kikade fram och fann sin man sitta i sin vanliga gamla fåtölj. Han höjde koppen och smuttade lite på sitt te.

Det var nu eller aldrig. Nu hade hon chansen, och en sådan bra chans kanske hon aldrig skulle få igen. Men om någon skulle komma på henne låg hon risigt till. Troligen skulle hon bli utfrågad om varför hon gjort det, och hon skulle bli tvungen att berätta om hennes mans hemligheter. Hon skulle bli tvungen att berätta om vad han gjorde mot sin familj och hur han hela tiden lurade sina kunder.

Om någon kom på henne skulle namnet Brontë bli mer känt, men på ett riktigt dåligt sätt. Hon kunde se tidningsrubrikerna framför sig, ”Brontë nu mer känd som lurendrejare.”

Att smutsa ner det fina namnet skulle vara oerhört onödigt.

Elizabeth satte sig ner vid flygeln och spelade lite på de vita och svarta tangenterna. Hon spelade på en liten vaggvisa hennes mor brukade sjunga för henne vid den yngre åldern. Nu var hon tretton, och nöjde sig med ett ”god natt.”

Efter en dryg halvtimme reste hon sig upp och drog en flisfilt om sig för att återfå värmen. Försiktigt tassade hon upp för trappan för att inte göra sig hörd. Hon ställde sig tryckt mot väggen och tog ett krampaktigt grepp om pistolen så att fingrarna vitnade. Nu eller aldrig.

Fri eller fången föralltid.

***

”Jag kan inte tro det. Vet man hur det gick till?” frågade journalisten och konstapeln gav honom en ilsken blick.

”Pistol! Har jag inte sagt det minst fyra gånger nu?!”

Journalisten ryggade tillbaka men gav sig inte så lätt. Informationen skulle han ha, vare sig konstapeln var villig att ge den eller inte.

”Vart satt kulorna?”

”Vad spelar det för roll?”

Journalisten blev innerst inne irriterad, men skakade snabbt av sig irritationen och tvingade fram ett leende. ”Svara bara på frågorna, så att vi kan avsluta det här samtalet.”

”Grevens satt i bröstet. Grevinnans och dotterns i huvudet.”

Journalisten fortsatte med frågorna och antecknade. Om de någonsin skulle få reda på hur denna tragedi skett skulle det ta sin tid. Inga spår hade synts från gärningsmannen, om inte konstapeln dolde något…

50 år senare

Äntligen började deras resa från Oxford till Basingstoke! Det hade gått fem år sedan Ellie och Colin setts sist. Enda sen Colin flyttat till Basingstoke hade de bara haft kontakt via mejl och mobil.

”Är du spänd?” frågade Ellies pappa Lloyd över axeln.

Ellie nickade ärligt. Hon tänkte på allt som kunde ha förändrats med Colin under åren som gått. Nu var de tretton år, och inget var sig likt sedan barnsben.

***

Colin satte sig framför teven, men kunde inte koncentrera sig på vad som hände på den stora skärmen. Alla hans tankar vandrade iväg till Ellie. Aldrig hade han varit så nervös. Kanske behövde han inte oroa sig, men känslan gick inte att få iväg. Fem år hade gått, tänk om hon var som en helt annan person.

”Colin kom hit nu och bli lite social!” ropade hans äldre syster Celia. ”De kommer nu!”

Han stängde av teven, tog ett djupt andetag, och reste på sig för att gå.

***