Två veckor har
redan gått. En vecka kvar, sen åker han tillbaks till Washington. Jag kommer
aldrig att glömma de här två veckorna, för jag har aldrig haft så kul förut.
Jag har aldrig kunnat vara mig själv, så som jag kan med Alex. Jag har aldrig
skrattat så mycket, som jag har med Alex. Jag har aldrig uppskattat livet så
mycket, som jag har med Alex. Men en del lite underliga saker har hänt också.
Flera gånger. Första gången var när vi var på en restaurang, och åt oxfilé. Vi
båda sträckte oss efter bröden samtidigt, och när våra händer kom i kontakt med
varandra kändes det som om jag fick en stöt. Men ingen vanlig stöt. En stöt jag
fått tusentals gånger tidigare, och jag var väl medveten om vad den betydde.
Det är galet. Vi är syskon. Okej,
halvsyskon, men vi ser varandra som syskon.
Jag försöker att ignorera känslorna som väller upp när jag tänker på honom, för
det är känslor utan framtid.
”Något
inplanerat ikväll?”
”Min vän Lucy ska ha fest, så jag tänkte
att vi kanske kunde gå dit.”
Han vänder sig om och ser på mig. Rakt på
mig, och inget annat. ”Det låter bra.”
”Men du får lova att inte vara en sån där
pinsam brorsa som kommer med dåliga skämt och bara gör bort sig hela tiden. Var
den coola brorsan som alla tjejer dreglar över.”
”Visst, varför skulle jag skämma ut mig? Jag tänkte skämma ut dig istället. Kanske
berätta om något barndomsminne eller två…”
Jag hör knappt vad han säger. Mina ögon är
helt fokuserade på hans läppar. Varenda detalj, varenda rörelse, och emot min
vilja börjar jag fantisera om hur det skulle kännas att ha dem tryckta mot
mina.
”Cat?”
”Va?”
”Nej, inget. Du såg så frånvarande ut, är
allt som det ska?”
Jag nickar. Dock skulle det vara kul att
veta vad han skulle säga om jag sa: ”Nej,
allt är inte som det ska. Jag vet att vi är syskon, men under veckorna du har
varit här kan jag ha råkat bli kär i dig, bara så du vet. Förresten, festen
börjar halv nio.”
***
Jag tar mig en
snabb titt i spegeln. Klänningens ljusrosa färg ser bra ut mot min solbrända hy
och det svarta skärpet som håller in den lite vid midjan passar perfekt till de
somriga klackskorna jag köpte förra veckan. Jag plattar håret och låter det
vara utsläppt. Sen drar jag på lite mascara, lite rouge, och läppglans. Mer än
så behövs inte, det skulle bara bli för mycket. Jag tycker mer om den naturliga
looken och använder för det mesta bara mascara.
”Herregud! Varför tar det så lång tid för
tjejer att göra sig i ordning?” hör jag Alex ropa nerifrån hallen.
”För att vi älskar att låta killar vänta!”
Jag lägger ner mobilen i väskan, och
vänder mig åter mot spegeln. Varför bryr jag mig så mycket om vad Alex kommer
att tycka om mig? Han är min bror – han måste älska mig hur jag än ser ut.
”Cat, om vi inte går nu kommer folk att ha
åkt hem när vi äntligen kommer dit.”
Då kommer jag äntligen ut, och börjar gå
nerför trappan. Han står lutad mot väggen, och tittar upp när han hör mig.
Kanske är det bara inbillning, men något ser annorlunda ut i hans blick. Sättet
hans ögon följer mig när jag långsamt tar mig ner på de höga klackarna med ena
handen på räcket. Som om han ser mig som någon annan. Någon han aldrig lagt
märke till förut. Som prinsen såg Askungen på balen. Men det enda han säger är:
”Kom nu, vi är redan sena”, och sen har det magiska ögonblicket glidit mig ur
händerna.
***
Det första jag
ser när vi är där är en tjej som häller sprit i en annans mun. Lite längre bort
står Lucy och hånglar med en kille jag aldrig sett förut. Jag drar undan honom
och tar tag i Lucy. ”Du sa att det skulle vara en enkel fest! Det här, det är mycket mer än en enkel fest. Det här är extremt – hälften av dem som är här är
säkert redan höga som hus!”
Lucy bara fnissar, och jag förstår att hon
är en del av den halvan. ”Kom igen, slappna av och ha lite kul! Ta en drink,
eller två. Det behöver du!”
”Du vet att Emily skulle bli helt tokig om
jag drack. Dessutom kan jag bara tänka mig vad sjutton man hällt i dem där
drinkarna. Förresten, hur fick du tag på spriten?”
”Syrran. Hon fixade det mesta. Och just nu
är hon uppe i sitt rum, med sin pojkvän, och har – ”
”Du, Lucy”, avbryter jag hastigt. ”Jag
vill inte höra mer nu.” Jag vänder mig om och börjar tränga mig igenom
folkmassan.
”Bara för att du är oskuld!” skriker Lucy efter mig.
Jag får syn på Alex lite längre bort. Våra
blickar möts och jag mimar ordet ”förlåt.”
Vi går mot varandra, och möts på mitten. ”Jag lovar, jag hade ingen aning om
att det skulle vara såhär, i så fall hade jag aldrig föreslagit det.”
”Ta det lugnt! Men vi borde nog ta oss
härifrån innan – ”
Då klarar jag inte av det längre. Jag
måste få veta. Jag bara måste.
Hastigt tar jag tag i honom, drar honom
närmare mig, och kysser honom. Hetsigt. Det är som om en hel livstid flyger
förbi. En livstid där det bara är jag och han. Ingen fest, ingen sprit, ingen
Lucy, ingen Emily, ingen bilolycka, inga föräldrar, bara jag och han. Jag som
drar honom ännu närmre mig – så nära att vi nästan står på varann, och han som
till min förvåning kysser tillbaks.
När det är över tar det ett tag innan jag
vågar möta hans blick. Men när jag väl gör det är det enda jag får syn på kyla
och… rädsla?
”Alex, jag…” Orden fastnar i halsen, och
när jag väl ska försöka igen har två tjejer dragit iväg med honom, in i
folkmyllret. Jag sjunker ihop på en bänk. Varför? Varför gjorde jag det? Vi är
halvsyskon. Vi är halvsyskon. Nu
måste han tro att jag är psykisk störd eller något. Så fort vi kommer hem
berättar han väl för Emily att han tror att mina föräldrars död verkligen tog
kål på mig. Att minnet gräver runt där i hjärnan och förstör min förmåga att
tänka ordentligt.
Jag vet inte riktigt hur länge jag sitter
där, försjunken i tankar. Då får jag nog. Jag orkar inte bry mig om vad alla
kommer att tycka längre. Om vad alla kommer säga. Jag bara gör. Med säkra steg
går jag fram till den framställda brickan med drinkar. Jag tar upp en, låter
kylan från den vila mot min svettiga handflata en stund, och tar sedan en
klunk. Inte alls lika illa som jag trodde. Jag tar en klunk till, och sedan en
till. Jag ska precis dricka upp det sista, när en hand på min axel hastigt
vänder mig om. ”Vad fan gör – ” Jag ser att det är Alex, och avbryter mig.
”Ja, vad fan gör jag? Jag försöker stoppa
dig från att göra något du kommer att ångra, tror jag. Vad tusan är det i de
här egentligen? Just det, saker du inte
ska syssla med.” Jag har aldrig sett honom såhär arg. Han tar det nästan tomma
glaset ifrån mig och ställer tillbaks det på brickan.
”En drink, Alex. En drink. ”
”Du såg rätt upphetsad ut”, mumlar han,
sen, med tydligare röst. ”Du, jag bryr mig inte om vad du gör med ditt liv. Du
bestämmer helt själv, och jag tänker inte lägga mig i. Men jag tänker inte ha
ansvaret för dig när det händer, jag tänker inte vara orsaken till dina misstag.”
”Så, där har vi svaret! Du bryr dig bara
om dig själv! Jag är ingenting för dig, inte ens din jobbiga halvsyster! Att du
ens brydde dig om att komma hit och hälsa på.”
”Kom nu”, säger han och släpar med mig
genom folkmassan, ut till vägen där Emilys bil står parkerad. Efter att hon
försäkrat sig om att Alex körkort inte var falskt lät hon honom köra den för
att vi skulle kunna ta oss hit. Han fiskar upp bilnyckeln ur fickan och låser
upp. När vi åkte hit öppnade han dörren åt mig, och hjälpte mig in. Nu går han
bara runt till andra sidan och öppnar åt sig själv. Jag öppnar själv, sätter
mig i passagerarsätet och suckar högt så att det verkligen ska höras.
”Du är så jävla barnslig”, säger han och
startar bilen. ”Vet du det?”
”Ja jag vet. När alla andra mognade
stannade det barnsliga kvar i mig. Men vad spelar det dig för roll? Du bryr dig
ju ändå inte om mig, bara om dig själv, och om jag larvar runt lite så är det
bara jag själv som drabbas.”
Han svarar inte. Bara kör, i tystnad. På
cd-spelaren spelas någon tråkig fiolmusik som får mig att vilja slå till något.
Regndroppar landar på rutan, och några minuter senare öser det ner. Alex sätter
på vindrutetorkarna, som gnisslar mer än jag trodde att något kunde gnissla.
”Fan vad de gnisslar!”
”Så länge jag inte vill köra in i något,
så tänker jag inte stänga av dem.”
”Jaja. Men kan du åtminstone stänga av
musiken? Den gör mig galen! Så tråkig, och lugn! Jag har aldrig gillat musik
där ingen sjunger!”
”Det är för att du inte ser det vackra i
det. När ingen sjunger kan man skapa sin egen text, och tolka musiken på sitt
eget sätt.”
Jag kollar chockat på honom. ”Säg inte att
du faktiskt gillar det här. Herregud. Man kan ju tro att det är du och Emily
som är släkt, inte du och jag.”
”Just nu önskar jag nog att det var så.”
Då slutar jag att tänka. Jag tänker inte
på vad det kan leda till, på grund av att det är han som kör, och att regnet
dessutom gör det svårt att se. Jag slår honom. Inte på att sånt där lekfullt
vis. Jag ger honom en ordentlig örfil. Våra blickar möts för ett ögonblick,
innan han åter har ögonen på väggen. Han håller en hand mot sin kind, och
stänger sedan av musiken. Även jag vänder blicken mot vägen, och då ser jag
den.
”Alex, akta!” skriker jag. Men det är
försent, och vi kör rakt in i den – in i älgen.
***
Efter att vi
kört in i älgen kör en bil bakom oss in i oss, följt av en annan bil som kör in
i den. En del av framrutan är sönder – hur det gick till vet jag inte, och jag
tror inte jag vill veta heller. Mina händer är klibbiga av blod, och när jag
ser på dem ser jag små glasskärvor som trängt in i huden. Det tar ett tag innan
jag verkligen förstår vad som har hänt. Men när jag väl gör det knäpper jag av
mig säkerhetsbältet, och ska precis öppna bildörren när jag kommer att tänka på
Alex. Jag vänder mig om, och där sitter han, med blod som rinner nerför
tinningen och blicken fäst på mig. ”Alex”, säger jag prövande. ”Alex, är… är du
okej?” Det vet jag att han inte är. Ingen välmående
levande varelse ser ut sådär. ”Snälla, svara – ”
”Som med vår pappa och din mamma”,
säger han plötsligt, med låg röst. ”De dog ju också i en bilolycka.”
När jag väl inser vad han menar drar jag
häftigt efter andan. ”Nej, Alex. Nej. Lyssna på mig – ”
”Lyft bara på dem, om och om igen. Till slut
kan du det.”
”Va?”
”Du ville ju lära dig att lyfta på ena
ögonbrynet. Om du bara tränar, så kan du det efter några veckor.”
Så typiskt Alex. Han har precis kört in i
en älg, och sitter nu blodig och döende i en kvaddad bil, och vad gör han då?
Jo, han lär mig hur man lyfter på ena ögonbrynet. ”Alex…”
”Förresten, är du okej?” säger han och ser
plötsligt orolig ut. ”Dina händer – ”
”De läker”, avbryter jag. Men inte mitt hjärta om du lämnar mig nu.
”Alex, snälla, lyssna på mig”, börjar jag. ”Jag är ledsen, för allt. För allt
jag sa, gjorde. Det var inte rättvist.” Jag ser på hans kind, där röda märken
efter min hand har gjort sig synliga.
Han tvingar fram ett stelt leende. ”Inget
av det jag sa var sant, bara så att du vet. Jag bryr mig visst om dig,
jättemycket. Och när du kysste mig, jag blev rädd…” En tomhet sprider sig i
hans ögon, och jag är rädd att han har lämnat mig, men så fortsätter han. ”För
jag känner samma sak för dig.” Han suckar. ”Men, man kan ju inte rå för vem man
älskar. Inte ens om det är ens syster.”
Alla ord jag tänkte säga till honom är nu
som bortblåsta, och jag sitter där, tyst, och bara stirrar på honom. Halva hans
ansikte ligger dolt i skuggan, då månen lyser upp den andra halvan. Hans ögon
är mörka, och glimten i dem påminner om stjärnor på en mörk himmel. Det är
fortfarande så mycket jag inte vet om honom. Vad döljer sig bakom den där
vackra masken av skinn? Det får inte vara slut nu. Det är så mycket jag inte
vet.
”Jag älskar dig, Alex.” Jag har aldrig
sagt så till någon förut. I alla fall inte såhär, då jag verkligen menar det. Men
han svarar inte. Inte alls. Han bara sitter där, stilla i ljuset. Jag lägger en
arm på hans axel och ruskar om honom lite. ”Alex? Alex, vakna!” Jag vet att det
är försent. Att det inte tjänar någonting till. ”Alex! Alex, snälla lämna mig
inte här!” Jag upprepar hans namn om och om igen, och till slut skriker jag
inte längre. Jag bara viskar det, tyst för mig själv, och fortsätter även när
ambulanser och poliser kommer. Jag hör att de frågar mig saker, men jag bara
fortsätter viska hans namn. Ända in i drömmarnas värld.
Tänkte bara klargöra en liten sak för er. Det kommer en del till.
