Eldens härskarinna

Jag gick in i kapprummet och kände allas blickar på mig. Varför var de så intresserade av att titta på mig? Såg jag dum ut? Varför ville ingen ha något med mig att göra? Vad fick mig att bli så annorlunda?

Nästan alla började viska om mig och flina. Alla utan en. Henry, han stod alltid i skuggan av dem andra och såg på. En snöboll träffade mig i ryggen och jag vände mig om för att se vem det var den här gången. Isak, det var ovanligt. För det mesta var det Andreas eller någon av tjejerna. Jag ignorerade alla skratten och gick och satte mig på en bänk.

Dagen fortsatte som vanligt, jag var van. Men varje dag hittade dem på något nytt. Någon ny spydig kommentar om mig eller en ny handling. Oftast slängde dem ner något i toaletten, om dem inte tvingade mig att slänga ner något där. En gång tvingade dem mig till och med att doppa håret däri. Den känslan glömmer jag aldrig. Alla tårar jag fällde. Hur mycket jag bara ville försvinna. Det var första tillfället jag funderat riktigt ordentligt på döden. Skulle det kännas bättre om jag valde den vägen?

Jag kände något vått rinna längs min arm. Någon hade spottat på mig, igen. Sjätte gången på två dagar om jag räknade rätt.

Att komma hem var inte heller vidare skönt. Varje gång jag gick på grusvägen var jag oroad över vad min mamma gjort. Jag minns tiderna innan det gick för långt. Då älskade jag henne, som en dotter ska älska sin mamma. Och då älskade hon mig, som en mamma ska älska sin dotter. Kanske älskade hon mig fortfarande, men hon visade det inte längre. Såklart älskade jag henne nu också, men inte som förut. Jag var inte längre lycklig i hennes närvaro. Jag var rädd, rädd för vad hon tänkte göra med mig, och med sig själv.

Jag klev in genom dörren och kände den unkna stanken. Fast den hade jag också vant mig vid nu. Det här hade pågått alldeles för länge, och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle göra.

Hon var inte hemma. Jag visste inte om jag skulle vara lättad eller orolig. Vissa kvällar kom hon inte hem. En gång gick det fyra dagar innan hon öppnade ytterdörren, och klev in.

Jag gick in i köket, satte mig vid bordet och kollade ut genom fönstret. Snön låg sträckt över gräsplan och solen fick den att glittra. Det var så vackert, varför kunde inte jag vara så vacker? Du är vacker, hörde jag en röst säga i mitt huvud. Min brors röst. Han hade sagt det till mig när jag var fyra. Dagen efter hade han dött. Likaså min pappa. De båda hade dött i en bilolycka. Det var nog därför min mor börjat med droger och sprit. Hon ville glömma, och tänka på annat. Jag visste inte mycket om droger. Bara att man blev virrig och att det var farligt. Men hon var trots allt min mamma, och jag kunde inte hata henne. Jag hatade det hon gjorde, och jag var besviken på henne för att hon gjorde det hon gjorde. När hon börjat med det, hade hon ens tänkt på mig över huvud taget?

Eftermiddagen gick, och solen gick ner. Nu var det månen som lös upp den vita snön. Sen blev det helt svart i lägenheten, strömmen hade gått.  Jag öppnade ett skåp och tog fram tändstickorna. Elden var nog min bästa vän. Den fanns alltid där för mig, och lös upp min väg när jag famlade i mörkret. Jag satte mig återigen vid bordet, och tände en av stickorna. Den lilla eldslågan växte sig större på stickan. Men den blev större än vanligt. Först då märkte jag att jag tänt eld på gardinen. För första gången i mitt liv blev jag rädd för elden. Vad hade jag gjort?! Jag ryckte tag i en handduk och försökte släcka elden, men den var för stor. Den spred sig till nästa gardin och skulle snart nå fram till dörren och sätta resten av lägenheten i lågor. Jag släppte handduken och började halvspringa mot dörren. Men jag tvekade, det här var min chans. Min chans att försvinna från världen utan att det såg misstänkt ut. Alla skulle tro att det var en olyckshändelse. Jag stängde istället dörren och lät rummet bli omslutet av elden. Sen satte jag mig på golvet, och bara väntade.

Röken blev tätare, och det blev svårare att andas. Men jag brydde mig inte, nu var det ändå försent att ångra sig. Så jag satt still, och kände värmen komma närmare. Efter ett tag tror jag den snuddade mig, men den brände mig inte. Den skadade mig inte på något sätt. Den bara värmde mig, på ett bra sätt. Det var första gången på länge som jag kände mig riktigt älskad. Jag var älskad av elden. Som dess ”Härskarinna."

Men röken visade inte någon nåd, och allt svartnade för mig.

Skriven av: En tjej som älskar att skriva noveller med underliga slut!

Krossat glas

Lucy vände sig hastigt om men fick inte syn på något ovanligt. Allt var i sin ordning. Träden vajade lite lätt och solens sken lös upp den annars dunkla skogen.

Enda sedan Emily blivit mördad hade hon varit på sin vakt. Systern, endast sju år, hade blivit mördad förra veckan. Någon hade hängt upp henne i ett träd och med kniv skurit ett stort kors över hennes rygg. Allt hade hänt här, i samma skog som Lucy nu befann sig i.

Deras mamma hade tydligt sagt att Lucy inte fick gå där efter det som hände, men det var den enda platsen där systern kändes levande. Det var platsen där Emily senast var vid liv.

Lucy kom fram till trädet där Emily varit upphängd. Det var fortfarande avspärrat och de flesta skulle nog ha gått därifrån utan minsta lilla blick på trädet. Men Lucy stannade, och blängde på grenen och repet som tagit hennes systers liv. En del av repet satt fortfarande kvar, och vinden satte det i rörelse.

Det var inte bara hennes syster som blivit av med livet den senaste tiden. Fler mord hade begåtts, alla på samma sätt. Alla offer hade varit hjälplösa små barn, oskyldiga, på väg hem från skolan utan att ha den blekaste aning om vad som väntade.

Lucy blev genast räddare. Tänk om det var hennes tur nästa gång? Tänk om hon skulle bli ännu ett offer för mördaren?

Just som hon föreställde sig själv med vidöppna ögon och ett rep runt halsen tyckte hon sig höra något. Viskningar i vinden.

”Följ mig”, sade någon och Lucy kollade sig förskräckt omkring.

”Vem är du?” frågade hon och kunde inte låta bli att darra av rädsla.

”Han är ute efter dig. Du måste fly!”

”Fly vart? Vem är du?”

Viskningarna tystnade en stund men började sedan igen. ”Du kommer att förstå, i sinom tid. Men nu måste du ta dig härifrån! Han kommer inte sluta förrän han fått tag på dig!”

Lucy gjorde som rösten sa, och sprang så fort hon kunde ut ur skogen. Spöklika ljud hördes bakom henne. Rop på hjälp hördes under henne. Flämtningar hördes i hennes huvud, och om det var hennes egna eller någons annan kunde hon inte avgöra.

”Hjälplös…” Det var inte samma röst som förut. Den här var mer hotfull och kunde inte mena väl.

En hög smäll fick henne att stanna till och plötsligt låg skogen i lågor.

Lucy skrek av fasa och fortsatte springa, snabbare än förut. Nu visste hon att det var allvar, någon var ute efter henne.

Hon sprang ut ur skogen, in på parkeringen, förbi villorna, in genom glasporten och uppför trapporna i lägenheten. Att vänta på hissen var helt uteslutet. Vem som än ville åt henne tänkte inte ge sig.

Hon fumlade efter nycklarna i väskan och fick till slut upp dem. Så fort hon kunde låste hon upp och stängde sedan efter sig med en smäll.

”Fly…” hörde hon rösten väsa åt henne. Men vart skulle hon fly?

Telefonen ringde, och hon tvekade först med att svara. Men sedan tänkte hon att det kanske var någon hon kände, någon som kunde dämpa skräcken inom henne. Så hon lyfte på luren och höll den mot örat. Först hördes bara andetag. Stötiga andetag. Därefter en raspig röst, som sade: ”Du är inte säker. Du kommer aldrig bli säker. Han hittar dig, vart du än är.” Lucy kände genast igen rösten. ”Emily! Men hur…”

”Det finns inte tid för förklaring nu. Han dödar dig Lucy. Han dödar oss alla.”

Min hand började darra.

”Men det finns en chans för dig. Ta dig ut ur huset och sök upp en man vid namn Harvey McKellen. Han vet vad som ska göras.”

Lucy blev så distraherad av att höra lillasysterns röst att hon knappt hörde vad som sades.

”Hur hittar jag denne Harvey?”

”Det kommer du upptäcka, så småningom.

Men vad du än gör, så kolla inte på spegeln i badrummet, och sätt inte på din dator!”

Hon lade på, och det enda Lucy hörde var signalerna. Långsamt lade hon ner luren och kollade sig omkring. Hon visste inte varför, men hon kände sig övervakad.

Då hördes en likadan smäll som den i skogen men istället för brand sprack ett fönster. Golvet blev täckt av glasspillror och Lucy började ännu en gång skrika. Ett bankande på dörren gjorde henne panikslaget. Personen som var ute efter henne var här!

Utan att tänka sig för sprang hon in i sitt rum och stängde dörren. Men en stängd dörr kunde inte rädda henne nu.

Hennes syster hade varnat för att sätta på datorn, men datorn var redan på. Lucy flämtade. Hon var säker på att hon stängt av den innan hon gick till skolan, det brukade hon alltid göra. Någon hade varit här, och satt på den. Den var inloggad på MSN, och hon fick konstiga meddelanden från någon hon inte kände.

HjÄlPlÖs.

Lucy fick anstränga sig för att kunna läsa ordet på grund av blandningen mellan stora och små bokstäver. Men hon såg vad det stod, ”hjälplös.”

DöD.

FöRlOrAd

Lucy blev mer och mer rädd. Till slut öppnade hon dörren och sprang ut ur sitt rum. Hon sprang mot ytterdörren, men fick inte upp den. Ännu ett fönster gick i kras. Tallrikar och glas flög ut ur skåpen som frisbeesar. Taklampan föll ner. Spegeln i hallen sprack. Porslinsfigurer smällde som granater.

Lucy visste inte vad hon skulle göra. Vart skulle hon gömma sig?

Hon sprang in i badrummet och låste dörren. Hon satte händerna på det kalla handfatet, och vände upp blicken mot spegeln – då hon kom på vad Emily sagt.

Men det var för sent. En spricka bildades i spegeln och växte sig större. Något som liknande svart dimma tog sig ut och åkte in i henne. Utan att hon själv var medveten om det föll hon ner på golvet, utan att någonsin resa sig igen.


Skriven av mig! (Ägaren av denna blogg)