Ingen får sälja mirakel

”Marie!” skrek Lilly när hon upptäckte att stallgången inte var sopad.  Hon hatade när det var oreda, och tänk på vad som skulle kunna hända ifall ryktborstar, västar och hinkar låg över allt. Hästarna skulle kunna skada sig, vem som helst skulle skada sig. Hon gick med långa bestämda steg mot sadelkammaren. När hon tittade in såg hon Marie sitta med Kitty i sin famn, stallets katt som Agneta egentligen hade skaffat för att hålla råttorna borta men som visat sig vara en riktigt lat katt. ”Marie, hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att städa undan i stallgången. Någon kan göra sig illa.”

Marie reste sig upp och släppte ner katten på marken. ”Förlåt Lilly, men du kom ju aldrig.” Lilly tittade bort. Visst hade Lilly inte precis varit i tid, hon hade faktiskt inte varit det på ett bra tag, men vad skulle hon göra när lärarna bara tjatade på henne och sa att hon inte skötte läxorna och skulle behöva läxhjälp om hon inte började ta skolan på mer allvar. ”Jag är ledsen Marie, men lärarna är på mig som hökar och om jag inte skärper mig så har mamma sagt att hon tänker sälja Mirakel.” Lilly mindes fortfarande hur arg hennes mamma blivit när hon fått hem telefonsamtalet från Lillys lärare.

”Men det kan hon inte, Mirakel är ju din häst! Du fick honom av Agneta, hon skulle bli jätte-besviken ifall han försvann och du då? Tror Lena att det skulle gå bättre för dig i skolan ifall han försvann!?” Marie tittade på sin kompis. Hon hade alltid önskat sig en egen häst och hade blivit så avundsjuk när Lilly fått Mirakel av Agneta förra julen. Nu hade hon i och för sig en egen häst hon också, Pyrret, och hon kunde inte tänka sig något hemskare än att behövas skiljas från henne.

”Självklart skulle det inte det, men säg det till min mamma.” Lillys mamma visste säkert vad som skulle hända ifall Mirakel försvann, tänkte Marie och tittade på sin vän. Men just när Marie skulle säga åt Lilly att hon gott skulle kunna ta ett snack med Lena så hördes Agnetas röst ute i stallet. ”Flickor var är ni? Men vad i..?! Flickor vad har jag sagt om att lämna stallgången ostädad?!” Lilly och Marie skulle just hasa sig ut ur sadelkammaren när Agneta kom instormande genom dörren. ”Flickor..?!” Hon gav dem en sträng blick men den varade inte särskilt länge, med tanke på att hon aldrig var arg, verkligen aldrig och för att hon var en perfekt avläsningsmaskin när det kom till känslor, både hos djur och hos människor. ”Lilly, Marie, vad är det som står på. Jag känner igen de där minerna och de bådar inte gott, hör ni det, inte gott!” Lilly vände sig om mot sin kompis i hopp om att få stöd. ”Eeee... Agneta det är verkligen inget. Jag är bara ledsen att jag gjorde dig besviken. Jag lovar att jag i fortsättningen ska vara mera noga med att plocka undan efter mig.” Marie vände sig mot sin vän. Undrar om Agneta skulle gå på den lögnen. Det var ju inte helt en lögn, tänkte Lilly.

”Jag kan säga er att det inte blir någon fortsättning ifall ni inte berättar vad som står på fröken Danielson och fröken Collin.” Marie rykte till. Hur kunde hon alltid veta vad de tänkte? Lilly rättade på sig. Det var nog bäst att säga som det var. Agneta var omöjlig när det kom till hemligheter. Men vem kunde klandra henne efter att hennes man varit otrogen så isolerade hon sig med sina hästar och lät inte någon komma innanför den mur hon byggt. Eller ja i alla fall tills Lilly och Marie en dag bestämt sig för att rädda gården och det var nog tur för Agneta betalade inte ens räkningarna då när hon var så desperat. Agneta är ju en perfektionist när det kommer till att hålla ordning på saker och ting och lögner tolerera hon inte.

”Jo det är så att... ja det går inte så bra i skolan för mig” Agneta stod bara där och tittade på Lilly en stund. Antagligen för att avgöra ifall hon ljög eller inte. ”Och?” svarade hon sedan. Ja det verkar i alla fall som att hon tror på det en aning, tänkte Lilly. Det är alltid en början. ”Jo mamma säger att om det fortsätter så ska hon sälja Mirakel.” Nu ryckte Agneta till. Det verkar som om hon förstått att Lilly pratat sanning. ”Sälja, Mirakel? Har Lena slagit i huvudet, hur tror hon att det på något sätt skulle kunna hjälpa till med att höja din prestation i skolan egentligen?” Lilly ryckte på axlarna. ”Jag vet väll inte hur mammor tänker” Agneta lutade sig bakåt och strök bak sitt långa blonda hår med handen. ”Jösses amalia, vad ska vi göra.” Marie tittade på sin vän.

”Jag kanske vet.” Lilly och Agneta vände båda sina huvuden mot henne. ”Vad?” frågade Lilly. Marie tog ett steg närmare och rättade till sin blåa stalltröja. ”Jo, hur skulle det vara ifall Agneta kom hem till dig och tog ett kopp te med din mamma och på något sätt övertalade henne att låta dig ha kvar Mirakel?” Lilly tittade på sin vän som om nyss sagt det dummaste hon hört i hela sitt liv. ”Ja såklart och påminn mig igen varför min mamma skulle lyssna på något som Agneta sa?” Marie vände sig mot Agneta. ”För att hon är vuxen.”

Agneta skrattade till. ”Ja man kan ju alltid försöka, eller hur?” Lilly och Marie städade undan i stallgången, sa hej då till hästarna och tog sedan sina cyklar och trampade iväg. När Lilly ställt sin cykel utanför garaget så märkte hon att en röd Volvo stod på uppfarten. Lillys mamma ägde ingen Volvo. Lilly gick till dörren och tryckte på ringklockan. Plingggg Plongg, lät det, sedan hördes det fotsteg. Sedan öppnades dörren och när Lillys mamma såg att det var hennes dotter som kom spred sig ett leende på hennes läppar. ”Å men älskling är du redan hemma. Jag har bakat och du bara måste smaka och säga vad du tycker.” Lilly tittade på sin mamma. Hade hon bakat? Hon bakar aldrig, tänkte Lilly. ”Vems bil är det som står på uppfarten.” frågade Lilly. Hennes mamma tittade med stora ögon på henne. ”Det är Susannes bil.” svarade hon. ”Hon är här på fika.” Lilly blev rasande men samtidigt rädd. Susanne var hennes lärare och nu var hon här på fika. Det kunde bara betyda en sak, mer utskällningar. Lillys mamma tittade på henne. ”Du, gumman... det kommer att bli bättre, eller hur? Jag vill det här lika lite som du men du vet vad jag sa om Mirakel.” Lilly kunde känna hur tårarna började bränna i ögonloken. Lillys mamma flyttade sig åt sidan och föste in Lilly i hallen. Lilly tittade bort mot vardagsrummet och där på den gråa gamla soffan satt Susanne. ”Nämen hej, Lilly.” sa hennes lärare och vinkade. Lillys mamma gick bort och satte sig i soffan mittemot. Hon tog upp ett glas med saft och höll det i riktning mot Lilly. ”Kom nu och sätt dig, så tar vi och pratar lite.” Lillys lärare vände sig också mot Lilly och gav henne ett alldeles för falskt leende. ”Ja kom så får vi snacka lite.” Snacka lite? Susanne försökte alltid låta som unga när hon ville prat med dem om till exempel sådant som hon nu ville prata om med Lilly, studier.

”Du kan ta och SNACKA med någon annan, nu drar jag” Lilly tog tag i jackan som hon nyss hängt upp och sprang ut genom dörren. Hon hade ju haft skorna på sig så hon behövde inte springa barfota i alla fall, fast det skulle hon gott kunna gjort. Mamma skulle ju bara säga att det var en ”tonårsfas” som hon absolut inte visste hur hon ska hantera och att jag själv får stå för det jag gör. Lilly tog sin cykel som hon lutat mot garage väggen och satte sig just upp på sadeln för att ge sig av när hennes mamma och Susanne kom ut genom dörren.

”Lilly stanna! Vi kan väll prata?”

Lilly tittade på sin mamma. ”Jag tror vi båda vet att det inte hjälper.” Sedan utan att säga något mer så började Lilly trampa iväg så fort som det bara gick. ”Lilly!” skrek hennes mamma, men Lilly låtsades att hon inte hörde. Så vart ska jag ta vägen nu då, tänkte Lilly för sig själv när hon närmade sig den lilla Coop butiken. Hon bestämde sig för att åka hem till Marie, hon skulle säkert bli överlycklig eftersom de inte träffade varandra så ofta förutom i stallet och i skolan. När Lilly kom fram till Marie så la hon cykeln på gräsmattan och sprang fram till dörren. Lilly blev otroligt lättad när hon såg att det var Marie som öppnade. ”Hej.” sa hon. Marie rykte till lite men sen när hon insåg att det var Lilly så sken hon upp. ”Nämen, Hej Lilly!” hon backade och släppte in sin vän i hallen. Sedan så frågade hon Lill i fall hon ville ha något att dricka. ”Ja tack, lite varm choklad skulle nog sitta fint nu.” Marie tittade på sin vän.

”Varm choklad, du dricker ju aldrig det om du inte...” Lilly avbröt henne och föreslog att de först skulle fixa chokladen sen prata. ”Ja... e självklart.” sa Marie och gick till köket för att göra i ordning chokladen. Lilly tog av sig skorna och jackan och gick sedan in på Maries rum, som Marie delade med sin lillasyster som var besatt av barbies. Det låg faktiskt barbies över allt. Hur många barbies kan en 7 åring egentligen ha? undrade Lilly. Snart kom Marie in med två koppar rykande varm choklad. När Lilly sedan berättat hela historien för Marie så satt de tysta en stund tills Maries mobil plötsligt lät.

”Å det är ett mess från mamma, hon undrar om du är här. Det verkar som om hon vet om det som hände och hon skriver att din mamma inte vet vart du är.” Lilly tittade bort mot fönstret. Därute så seglade stora grå/vita moln fram och en av dem såg faktiskt ut som en häst. Lilly kom och tänka på vad hennes mamma sagt, om hon inte kunde förbättra sin insats i skolan skulle Mirakel försvinna. ”Skriv att jag är i stallet” sa Lilly plötsligt.

”Va, varför?” frågade Marie.

”Jag tror det är dags för mamma att prata med Agneta.” Marie förstod vad hon menade och började sedan skriva ett nytt sms till sin mamma. Ungefär 1 timmar senare befann sig både Marie, Lilly, Lillys mamma och Agneta sig i Agnetas lilla kök. Agneta hade tagit fram både bullar, saft och kaffe men ingen orkade tänka på mat just nu, förutom Kitty då som hela tiden försökte ta sig upp på köksbordet.

”Lilly, tror du att du och Marie skulle kunna lämna hos vuxna ensamma ett tag?” Lilly tittade på Agneta och nickade. ”Bra, ni kan gå till stallet, hästarna borde ha fått sin mat för länge sedan.” Tyst gick både Lilly och Marie ut ur köket och sedan ut genom ytterdörren.

”Då så, då tror jag att vi kan börja prata om det faktum att du har sagt att du tänker sälja min häst.” Lillys mamma tittade storögt på den bestämda medelålders kvinnan.

”Vad menar du med att Mirakel är ’din’ häst. Jag trodde att han var en gåva till Lilly?” Agneta hostade till lite, nu hade hon Lena precis där hon ville ha henne. ”Jo men ja du vet, jag börjar tro att det kanske ändå inte var rätt att ge honom till Lilly, du vet med tanken på de dåliga betygen. Hur ska hon kunna sköta en häst när hon inte ens klarar skolan.”

Lena slog näven i bordet. ”Vad menar du med det, såklart kan du inte ta honom. Lilly skulle bli förkrossad, han är hennes allt. Du ska baske mig tro att jag tänker låta dig ta honom bara sådär. Och visst kanske går det inte ’perfekt’ för min dotter i skolan men om jag vet någonting så är det att hon ägnar varje sekund av hennes fritid på den där hästen. Aldrig att jag låter någon ta honom ifrån henne.” Nu kunde Agneta inte hålla sig längre och ett leende spred sig på hennes läppar. När Lena såg det insåg hon sitt misstag och att hon blivit besegrad. Agneta reste sig upp och puttade in stolen. ”Så Lena om du nu har något mer att tilläga så säg det nu.” Lillys mamma satt helt tyst och rykte hjälplös på axlarna.

”Vad ska jag säga, jag gick för långt när jag sa till henne att jag skulle sälja den där hästen. Är du nöjd nu.” Agneta vände sig om och började gå mot dörren när hon stannade vid karmen och vände sig om.

”Ett litet tips från någon som vet. Ibland kan en hjälplärare eller lite extra hjälp vara till stor hjälp när det kommer till att klara skolan.” Sedan gick Agneta ut ur rummet och lämnade Lillys mamma ensam. Lena suckade ”Lena, att du alltid ska ställa till det.” Det är nog bäst att jag går till flickorna och berättar att Mirakel stannar, för tillfället, tänkte Lillys mamma och skrattade för sig själv.

Skriven av: Jennelie

Lite uppdatering från bloggägaren ;-)

Kommer snart ett litet smakprov från boken jag håller på med nu. Prologen kommer publiceras, eller... åtminstone en del av prologen. Sen får jag se om det kanske blir något från kapitel 1, eller 2, eller 3. Längre än så har jag inte kommer på den ;-)

Monsterkonungens Drottning, Del 2 (Gästnovell)

Han lutade sitt huvud närmare mitt och innan jag hunnit reagera så var hans läppar tryckta mot mina. Och jag måste erkänna att det var det bästa som hänt i mitt liv. Jag ville inte att han skulle sluta men det gjorde han. Men jag vet att han egentligen inte heller ville sluta, för precis som mig blev han generad. Fast det var hans som kysste mig och inte tvärtom. Han tog bort sin hand från mitt ansikte och bakade ett steg, men han stod fortfarande nära, tillräckligt nära för att jag skulle kunna döda honom eller kyssa honom. Men skulle jag verkligen kunna döda Johannes bara för att han var ledare över dom?
”Jag ska berätta för dig om det är det du vill, Jarrah.” Va, vänta lite nu, tänkte han berätta? Tänkte konungen över monstrerna verkligen berätta vad det var som pågick, eller var det ett knep för att få mig att tveka? ”Jaså? Så vad är det jag vill veta då?” frågade jag honom. Han nickade som en signalering till monsterna att dom skulle gå. Och lika fort som dom alla kommit så försvann dom och endast konungen själv och jag var kvar. ”Fråga på.” sa han med ett ganska svårtolkat uttryck. Antingen var han tveksam och undrade vad jag skulle fråga eller så var han rädd för vad han skulle svara.

”Ja till att börja med förklara hur en människa kan vara ledare till monstrerna.” han log, ett sådant där självsäkert leende igen, jag hade frågat precis det han ville. Men han kanske inte är medveten om att jag hade många fler frågor. ”Ja det ja, du vet ibland glömmer jag bort det, lustigt eller hur?” han flinade som om han precis sagt något roligt. Men jag skrattade inte. ”Jag är ett halv monster” sa han sedan. Halv monster, Johannes? Jag kanske inte är den smartaste personen när det kommer till monster men allvarligt talat halv monster, vad är det? ”Kan du förklara lite mer exakt, vad ett halv monster är.” frågade jag. ”Okej, visst men det är verkligen inte så speciellt. Det finns många av oss” han sa det som om det vore det mest uppenbara som fanns. ”Det är när antingen ens mamma eller pappa är monster och den andre är människa. Inte så svårt att förstå eller?” Nu log han det där alltför självsäkra leendet igen, som om det här vore ett spel och han visste att han skulle vinna. ”Jaha. Nästa fråga, varför är jag här och var så snäll och förklara begreppet drottning och vad det har att göra med mig.” sa jag. Han kanske inte märkte det själv men jag såg att hans leende inte längre var lika stort och självsäkert längre. Gulligt jag känner honom inte ens och jag lägger redan märke till sådana saker.

Jag undrar vad han tänker ge mig för svar nu då. Jag hoppas jag har sänkt hans självförtroende tillräckligt för att han ska bli en aningen nervös och bara råkar säga något som han inte hade planerat att säga. T.ex att allt det här är ett trick och att jag inte borde lita på honom. Men tydligen hade jag fel. ”Ja vad tror du själv Jarrah? Du är här eftersom du är min drottning och du är min drottning eftersom jag har valt dig. Inte så svårt att förstå eller hur?” Johannes hade sagt det som om det vore det mest naturliga i hela värden. Men jag hade ingen lust att stanna i monstrernas värld i all evighet med den där snofsiga typen. Fast å andra sidan skulle väll det bli så vare sig jag ville eller inte eftersom jag var fast i den här hålan. Trevligt. Det verkade som om Johannes väntade på ett svar eller en ny fråga, men jag hade fått nog av den här frågeleken nu.

”Ja men jag vill inte vara din drottning, så du får allt ta och leta redan på någon annan hördu.” Johannes leende övergick till en min som såg så plågat ut att jag bara skulle vilja ta tillbaka vad jag just sagt, för att få honom att le igen. ”Men jag vill inte att du går, Jarrah.” svarade han. ”Men... jag vill inte vara i monstrernas värld resten av mitt liv, jag vill vara normal och gå i skolan, vara med mamma, pappa och min lillebror, jag vill göra allt det där Johannes. Förstår du!?” han nickade till svar och jag kunde känna hur mitt hjärta börjat slå otroligt fort. Varför var det så här? Varför mådde jag så dåligt bara för att jag sagt nej? Han var en av dom och jag skulle ju döda honom, eller?  ”Jag är ledsen...” sa jag. ”Jag med.” svarade Johannes.

Jag vaknade av att solens strålar lös mig i ögonen. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Jag var i mitt sovrum. Hade allt bara varit en dröm?

Efter den dagen så såg jag aldrig monstrerna mer. Jag drömde aldrig några mardrömmar om monster heller. Men ibland drömde jag om honom, Johannes. Han satt på sin tron i monstrernas land och hans blick var full av sorg och besvikelse. Då bestämde jag mig en dag för att gå tillbaka. Jag sket i vad min mamma sagt om monstrerna och allt det som alla varnat mig för. Monster är odjur, dom dödar, det enda dom är ute efter är ditt liv, dom tar med dig till sin hålla och efter det kommer du aldrig tillbaka. Johannes var inte som dom, han var som mig, annorlunda.

Skriven av: Jennelie :D

Monsterkonungens Drottning, Del 1 (Gästnovell)

Jag gick närmare. Den unkna lukten gjorde det svårt att andas och ögon stirrade på mig hela tiden. Jag var iakttagen, det visste jag men jag var tvungen att fortsätta framåt. Marken under mig började bli kletigare och för varje steg jag tog så sjunk jag neråt i marken. Men jag fortsatte ändå, om jag stannade nu så skulle det inte finnas någon återvändo. Jag hörde hur dom andades och kände deras närvaro. Aldrig tidigare hade jag varit omringad och iakttagen av så många monster.

När jag kommit fram till den stora porten som är vägen in till deras värld, stannar jag. Porten är stor, mörk och fruktansvärt skrämmande. Ansikten sticker ut ur porten, människors ansikten. Människor som försökt göra samma sak som jag, döda deras ledare och tvinga ned dom en gång för alla. Jag tog några steg framåt, så att jag bara stod en decimeter ifrån handtaget. Jag försökte andas normalt, minsta tecken på rädsla och jag skulle pryda den stora porten som alla dom andra människorna. Tänk lugna tankar, visa ingen rädsla, ingen. Sedan tog jag tag i handtaget och knackade på porten. Plötsligt försvann alla ögon och iakttagelsen med. Jag var ensam, ganska skönt men min lilla glädje över det vart inte långvarig.  Porten öppnades och världen som jag så länge drömt mardrömmar om låg nu framför mig. Allt var lika skräckinjagande som i min dröm, nästan värre. Men inga monster var i närheten men jag visste att jag för eller senare skulle se dom.

Det var mörkt men över mig svävade något som lös. ”Jag antar att du kommer visa mig vägen, eller hur.” frågade jag. Ljuset flög en aning närmare mig men flög plötsligt snabbt iväg, men stannade när den kommit till en grotta vid en bergvägg. Jag hade ganska svårt att hinna med när ljudet flög fortare ju längre vi kom. ”Vänta lite, hördu!” skrek jag, eller jag försökte skrika, efter allt springande var jag ganska trött och jag hade svårt att andas, eftersom luften var tjock och luktade hemskt, ungefär som djur,  som dött. Ljuset saktade in lite men inte mycket. Ju mer vi sprang desto längre verkade tunneln i grottan bli.

Helt plötsligt slog det mig att det hade blivit varmare, mycket varmare. Hur kunde det bli varmare? Jag trodde att monsternas värd endast var kall och mörk och att dom inte tålde värme och det var därför dom bara kidnappade människor på hösten och vintern, då det var mörkt och kallt. När vi kommit så lång in att det kändes som sommar så stannade ljuset plötsligt. Jag stannade också. Varför stannade vi nu då? Var vi framme? Ljuset blev större och starkare. Sen så hörde jag det konstigaste ljudet jag någonsin hört. Och sen stod vi plötsligt framför en öppning, lika stor som porten varit. Hur hade ljuset gjort det här? Monster hade väll ändå inte krafter? Fast var ljuset ens ett monster? Ljuset gjorde ett litet läte och flög sedan in genom öppningen. ”Jag antar att det är meningen att jag ska följa efter.” sa jag och följde sedan efter. När jag gått in så stängdes öppningen bakom mig. Nu var jag fången och det fanns verkligen ingen återvändo.

Det var mörkt men facklor hängde på grottväggarna. Dom gav inte så mycket ljus men tillräckligt för att jag skulle kunna se vart jag satte fötterna. När vi sedan rundade ett hörn så såg jag en eld, en eld som sträckte sig runt hela rummet, eller det var mer en sal en ett rum egentligen. Ljuset for in, så jag var tvungen att gå efter men något sa mig att allt inte riktigt var som det skulle. Ingen var i salen, inga monster, ingen. ”Hallå är någon här?” ropade jag ut över rummet, men ingen svarade mig.

Sen vek elden sig undan från någon som kom gående. Jag backade några steg men stötte sedan emot något som hindrade mig. Jag vände mig om och bakom mig stod ett monster. Monstret tog tag i mig och höll fast mig. En fälla, det borde jag väll ha förstått, man kan aldrig lita på monster. ”Släpp mig!” skrek jag men monstret bara log. Man kunde se hans trasiga, svarta tänder. Monstret hade gaddar som liknade en tigers. När jag började se mig omkring märkte jag att fler monster hade börjat dyka upp. Den som gått genom elden stod nu mitt ibland dom. Det förvånade mig att han som verkade vara deras ledare inte var så mycket ledare som jag trott. Men det som förvånade mig mest var att han inte var ett monster utan en kille, en vanlig kille, människa. När han insåg att jag stirrade på honom förändrades hans blick. Han såg fruktansvärt nöjd ut. Kunde monster förvandla sig till människor?

Plötsligt sa han med hög röst. ”Mina undersåtar var så vänliga och ställ er till rätta och hälsa er högt värderade drottning välkommen.” Jag kunde inte tro på det hans just sagt. Drottning? Vad var det som hände. Alla monster ställde sig längst väggarna och lämnade ett tomt mellanrum mellan mig och deras ledare. Han gick närmare och när han stod mitt framför mig kunde jag se hur han verkligen såg ut. När han stått i bortre änden av salen så hade elden bakom hans rygg, gjort att jag inte kunnat se hans ansikte. Hans hår var gyllne gult, som solen själv. Hans ögon var stora och ljusblå och.... otroligt vackra. faktiskt hela han var vacker. Skärp dig! Även om det inte ser ut så, så är han en av dom, deras ledare. ”Jag är Johannes, monstrernas konung.” sa han plötsligt. Johannes, han var alltså deras ledare som jag misstänkt. Men vad ville han med mig? Johannes vinkade åt monstret bakom mig, han ville att monstret skulle släppa mig.  Monstret släppte mig men jag skulle knappast kunna fly trots att jag var fri från monstret. Jag var fortfarande fången här. Johannes gick nu ännu närmare. ”Stanna!” sa jag. Han tittade på mig och ännu en gång såg jag det mystiska leendet som sa mig att han var allt för självsäker. Fast han hade ju ingen anledning att inte vara det.

”Såja min drottning, var inte rädd.” sa han. Jag kände hur irritationen växte och på något sätt ville jag bara tysta hans läppar, ta bort leendet. Jag ville kyssa honom. Nej, sluta! Han är ett monster! Men han var ett otroligt vackert monster. När han ännu en gång märkte att jag stirrade på honom sa han. ”Vad är det? Ser jag verkligen så hemsk ut?” Han visste att han var det närmsta man kunde komma motsatsen och utan att riktigt tänka mig för sa jag. ”Du är raka motsatsen, jag trodde att monster var fula. Men du är perfekt.” Perfekt?! Vad tänkte jag på. Nu blev hans leende ännu bredare och jag hatar att erkänna det men han blev bara ännu vackrare i mina ögon. ”Så min drottning vad kan ditt vackra namn vara?” frågade han. Jag vände bort blicken, lite generad över att han just frågat mig efter mitt vackra namn. ”Jarrah” sa jag. Nu blev Johannes ögon ännu större en tidigare. ”Jarrah” sa han och han sa det som om han smakade på det. ”Ja.” sa jag. ”Så... Johannes vem är du egentligen och vad vill du mig?” sa jag och han riktade blicken mot mig, eller mot mina ögon som han i sina tankar sa, vill du verkligen veta det? Men sedan fortsatte han. ”Jag trodde du hade förstått det när jag sa, hälsa er drottning välkommen.” Så han menade verkligen det när han sa att jag var hans drottning. Han tog sin hand och la den mot min kind. Hur mycket jag än ville vända mig om och springa iväg så gick det inte. Han var ju så..... jag kunde bara inte, och han visste det.

Skriven av: Jennelie

Skyddsängeln Zura (Gästnovell)

Jag kunde inte röra mig, det var som om jag satt fast. Jag försökte skrika men orden fastnade i halsen. Jag trodde att det var slutet, jag trodde att jag skulle dö. Men jag dog inte. Zura hade räddat mig den dagen. Hon hade dragit mig upp från det mörkaste mörkret. Nu satt hon bredvid mig på bänken och tittade ut mot sjön som om hon väntade på något. Egentligen visste jag ju vad hon väntade på men jag ville inte säga det. För om jag sa det visste jag att hon skulle gå sin väg och aldrig komma tillbaka. Vi satt där en stund under tystnad. Zura sa inget men det var för att hon väntade på att jag skulle säga det. Jag ville så gärna att det skulle fortsätta att vara som det var innan, innan Zura räddat mig, innan något av det här hade hänt. Men om det aldrig hade hänt skulle jag aldrig ha träffat henne. Medan vi satt där så tänkte jag tillbaka på allt. På vad som hänt och på vad som skulle hända. Zura skulle försvinna för alltid och jag skulle tvingas vara ensam igen. Jag ville inte vara ensam, det var nog även därför jag inte ville att hon skulle gå. Zura var den första som någonsin sätt mig och jag gissar på att jag var den första och enda människan som sätt henne.

Hon var väldigt vacker, Zura. Hon hade långt vågigt hår som hade samma färg som solen. Hennes ögon var stora och skimrade i alla olika sorters nyanser av lila och hennes leende var perfekt. Hennes vingar syntes inte men jag hade sett dom en gång. Då hon räddat mig. Hennes vingar var vackra, dom var grädd-vita som molnen är ibland när det är solnedgång.

Tiden gick men egentligen ville jag bara att den skulle stanna, för då skulle även hon göra det. Hon satt fortfarande och väntade, väntade på att få gå. Jag undrar om hon skulle sakna mig, jag skulle i alla fall sakna henne. Hon var min första riktiga vän. Jag tog ett djupt andetag och rättade på mig. ”Du, Zura jag....” Zura vände sig mot mig och samtidigt som jag gjorde det kunde jag se tåren som rann nedför hennes kind. Solen gjorde så att tåren såg ut att vara i guld. Hon var till och med vackrare när hon var ledsen. Jag tog en ny ansat att säga det men jag stoppades då hon tag i mig och tryckte mig mot henne. ”Säg det inte” sa hon och just då kändes det som om mitt hjärta skulle brista. ”Jag lovar att jag aldrig kommer glömma dig” sa hon. ”Jag kommer aldrig glömma dig heller, Zura. Du var min enda riktiga vän” Hon släppte mig och flyttade sig lite längre ifrån mig. Sedan torkade hon bort tårarna som rann. ”Jag är fortfarande din vän, det kommer jag alltid att vara” sa hon och tittade på mig. ”Vem vet en dag kanske vi ses igen” Hon log och när hon gjorde det kunde jag inte hålla mig från att le jag med. Sedan reste sig Zura upp och jag gjorde det samma. Vi tog varandras händer och just då så trodde jag verkligen på det hon sagt, vi kanske kunde träffa varandra igen en dag. Men innerst inne visste jag att det här var sista gången. Sen släppte hon min hand och gick rakt ut i vattnet, och när hon gick så sjunk hon inte. Jag såg då vingarna på hennes rygg. När hon kommit till mitten av sjön vände hon sig om och log mot mig, fortfarande så välde de ned tårar nedför hennes kinder och jag visste att det gjorde det på mig med. Sedan så kom det en slags dimma som slingrade sig runt Zura och snart så försvann hon bland den. Hon var borta. ”Hej då” viskade jag.

Min skyddsängel hade nu gjort det hon kom för att göra. Hon hade räddat mig från att dö. Men innerst inne visste jag att jag hade vart död hela tiden. Zura var den som gett mig liv och nu när hon var borta så var även livet det.

Skriven av: Jennelie

Hehe, känns som om jag bara publicerar gästnoveller nu för tiden. Men annars skulle ju sidan aldrig uppdateras, så det är jättebra att du skickar in Jennelie!

Själv har jag inte skrivit noveller på ett tag nu. Beror väl på tidsbrist antar jag. Påbörjade ju en uppföljare till Olyckan i Syskonkärlek (Orkar inte fixa ihop en länk, men den finns här på sidan så det är bara att leta runt lite), men har helt och hållet kört fast så vet inte om den nånsin blir klar.

Men nu har jag höstlov, så kanske skriver ihop något då! :-)

Den Tysta Konungen (Gästnovell)

Solen stekte på och Mirjam visste att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom. Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtat efter dig, Dimitri” sa hon och strök honom över mulen.

Hon satte sig upp och snart var hon långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag inte hade... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes kinder.  Han vände sitt vackra huvud mot henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och tittade på henne med samma mörka ögon som alltid.

”Det finns en sak till” sa hon. Han tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.

Bredvid grottan fanns en liten stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter en stund kom hon tillbaka men inte  ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?

”När jag.... när jag förstod att jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft. Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute” och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var ”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som egentligen hänt och vem hans far egentligen var.

När hon såg honom gå ned i grottan igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag”

Efter många år stod dom nu där. På samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten. Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man hörde, det var steg.

När han klev ut ur grottan såg han dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så. Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kunde han höra sitt egna skratt.

Skriven av: Jennelie

Skräckens natt (Gästnovell)

”Vad gör du!?” skrek Enya och knuffade till Matt som satt bredvid henne på soffan. ”Sluta äta upp alla chips nu då!” Enya knuffade honom ännu en gång. ”Haha lägg av, jag kommer spilla ut allt annars” Matt höll upp chips skålen ännu högre upp för att Enya inte skulle kunna nå den. ”Sluta själv, det är jag som har betalat ju!” Matt skrattade bara ännu mer och Enya såg sin chans och knuffade till honom. Matt tappade balansen och ramlade ner på golvet, skålen flög en bit bort och chipsen låg nu utsprida på golvet istället. ”Kolla vad du gjorde!” Matt använde sin barnsliga, snälla bli inte arg utan glad röst.
Enya ställde sig upp och tryckte ned hans huvud med foten. ”Så vems fel är det egentligen, Matt” Trots sin bestämda och sansade röst var det svårt att inte skratta, Enya tittade på Matt där han låg, chanslös och med smaken av nederlag + matta. ”Förlåt mig, högt prisade drottning Enya” Matt vände sig plötsligt om och grep tag om Enyas fot samtidigt som han ställde sig upp. ”Men lägg av Matt allvarligt” Men inte ens Enya kunde hålla sig för skratt längre. ”Så vad är det för film du valt, min drottning?” Matt släppte hennes fot och satt sig ned i soffan igen. Enya log nu skulle Matt allt bli paff när han insåg just vad för film hon valt. Han skulle aldrig mistänka att hon skulle välja en skräck film, eftersom Enya annars bara såg på fantasyfilmer som enligt Matt var de sämsta filmerna förutom äckliga kärleksfilmer. ”Du kommer få reda på det förr eller senare så det är inte direkt någon ide att jag säger det” Enya gick fram till dvd spelaren och tryckte igång den. Sedan gick hon tillbaks och satte sig i soffan.
Efter att Matt insätt att det var en skräckfilm hade han ställt sig upp i soffan och jublat därefter han hade hoppat och landat med en duns och nästan krossat Enya. Nu satt dom och filmen hade just kommit till den delen då människorna började försvinna. Enya var livrädd men Matt satt bara där som o det hade varit vilken film som helst + hans skratt och fnysningar som kom då och då när personerna i filmen gjorde det helt uppenbara felet att tro att dem var säkra. Just när den första personen blivit mördad i ett mörkt rum och Enya var som räddast hade Matt plötsligt ställt sig upp och gått iväg, hans svar på det när Enya ropade efter honom var ”Jag ska bara ta lite vatten, man blir fett törstig av dom där konstiga chipsen med golv smak” Han vinkade till Enya och gick iväg till köket.

När det gått mer än en kvart började Enya bli orolig, vart var Matt egentligen? Hon ville inte se på filmen själv men hon ville även inte lämna soffan. Men när han inte kom efter ännu ett par minuter reste Enya sig. Vilken tid det skulle ta bara för att gå och dricka lite vatten då. Hon gick igenom vardagsrummet och in i köket. Ingen var där och gick ännu lite längre bort i huset för att försöka hitta något spår om vart Matt kunnat gått. ”Matt?!” Enya gick längre och längre bort men Matt var som bortblåst. ”Matt om du gör det här mot mig för att skrämma mig  så har du lyckats kom fram nu!” Men ingen svarade. Enya hade nu kommit till trappan som gick upp till över våningen på huset. Enya tvekade, det såg riktigt mörkt ut däruppe.

Hon tog ett djupt andetag och började gå upp. När hon kom upp så tittade hon sig runt om kring. Var Matt en gömt sig så skulle Enya för eller senare hitta honom. ”Matt, är du här?” Enya började gå mot den mörka korridoren. Hon hade en konstig  känsla som sa att hon verkligen inte borde vara där, men Enya fortsatte ändå. Just som hon öppnade dörren så var det som om någon rörde sig bakom dörren. Enya ryckte till var någon därinne? Hon tog ett stadigare tag om dörr handtaget och öppnade dörren helt. Hon gick in i rummet hela tiden med den där skärmade känslan inom henne. ”Hallå?” Enya tog några steg in i rummet just som dörren smällde igen bakom henne. Enya vände sig om. Bakom henne stod det någon, en man han hade ett stort ärr vid höger öga och han andades kraftigt, som om han var stressad eller hade svårt att andas. En kall kår for igenom Enyas ryggrad. Mannen han såg precis ut som den där mannen i filmen, den första personen som dog i källaren! Enya började baka längre in i rummet hon kunde inte skrika hennes röst hade fastnat i halsen.
Mannen började gå mot henne. Plötsligt drog han upp något från en innerficka i hans jacka. Det var en kniv. Enya blev livrädd, vad tänkte han göra, han tänkte väll inte.... Enya backade ännu några steg då hon slog emot ett skrivbord som stod där. Mannen började gå fram mot henne nu ännu fortare. Enya visste inte vad hon skulle göra, hela hon ville bara skrika och springa därifrån men mannen stod nu nästan mitt framför henne och blockerade hennes väg. Han drog kniven nu han började lyfta upp den i luften som om han tänkte hugga. Enya såg hur kniven for emot henne. Just i sista sekund lyckades hon på något viss ducka och kniven träffade istället skrivbordet. Enya såg sin chans nu och hon kröp under mannen och började springa emot dörren. Mannen försökte lyfta upp kniven från skrivbordet samtidigt som han höll blicken på henne. Enya vred om dörr handtaget och lyckades få upp dörren. Samtidigt släppte mannen kniven och började springa emot henne.   Enya skrek nu, mannen var henne hack i häl. Enya sprang emot trappen samtidigt som mannen försökte komma ifatt henne. Enya snubblade nedför trappen och störtade emot ytterdörren. Just när hon skulle öppna dörren hörde hon hur manen skrek något åt henne. ” Du kan inte gömma dig, jag kommer alltid att hitta dig Enya....” Enya hoppade ut ur huset samtidigt som hon kände hur benen nästan vek sig under henne. Matt stod vid grinden och nu när hon kommit skrikande ut ur huset stirrade han bara på henne. Enya föll ihop och började gråta. Matt gick fram till henne och sa ”Vad har hänt Enya, hur mår du. Var filmen för läskig?” Enya stirrade på honom, tyckte han att det här var roligt? ”Vad tror du, jätte-roligt Matt. Lämna mig ensam och sedan din kompis med kniven som skrämde vettet ur mig!” Nu såg Matt verkligen förvånad ut. ”Vadå vad menar du vilken kompis? Jag gick bara ut för att ta lite luft” Enya stelnade till vad hade Matt just sagt? ” Men... men om det inte var din kompis vem var det då?” Matt stirrade på Enya. Nu såg hon att han också var rädd. Plötsligt hörde dom ett konstigt ljud. Enya och Matt vände sig mot huset. I fönstret såg dom mannen. Han som hade ett ärr vid sitt högra öga.

Skriven av: Jennelie

Vägen till ödet (Gästnovell)

Lyssna till ditt hjärta

Lyssna till din själ 

Vad säger dom dig

Jo, följ din väg

Den stig som leder

Till ditt öde

Ödet som just är ditt

Daniele satt och nynnade sången för sig själv då hon plötsligt fick syn på Yme, som kom gåendes nedför backen. När Yme bara var några steg ifrån Daniele så stannade hon. Yme tittade noggrant på Daniele från topp till tå som om hon inspekterade henne, vilket hon i för sig gjorde. ”Så det där ska föreställa Daniele?” Yme log och trots att sol strålarna var starka och fick henne att se ut som en spöke kunde Daniele ändå se de små groparna i hennes kinder. ”Ja inte något större fel eller?” sa Daniele och log tillbaka. 

Daniele och Yme gick bredvid varandra på stigen genom den grön färgade skogen. Trots att allt var så förändrat gick det inte att ta miste på Ymes dåliga humör och överflöd av fantasi. ”Ja det är ju det jag försöker säga, att använda drakar skulle vara mycket smartare än sjöodjur!” Daniele himlade med ögonen och svarade ”Yme lägg av du vet att det inte är läge att prata om sådant och dessutom finns det inte drakar här” Yme stannade tvärt och vände sig om, men när hon såg att Daniele log så log hon också. ”Men allvarligt Yme, vi kan inte prata om sådant här” Daniele sparkade till en liten sten som låg i-vägen för henne och tittade upp på Yme för att tolka hennes känslor. Visslingen så vart det ganska lätt att veta när Yme skojade och använde all sin fantasi om man kände henne, men inte ens hennes äldsta vänner kunde avgöra vad hon riktigt kände. Hon var som en sluten bok, en sluten sagobok. Med torr röst svarade Yme ”Jag vet men jag förstår inte varför det just behövde vara du” Daniele frös till och kände hur den varma känslan av vänskapen från Yme fick hennes hjärta att växa men även fick det att brista eftersom hon kände sig skyldig till att ha tackat ja. ”Du vet varför jag var tvungen Yme” sa Daniele, Yme nickade ”Javisst vet jag det, men ändå”. 

Resten av vägen gick dom under tystnad. Solen värmde bak i nacken  och Daniele kände sig obekväm i den tajta lila t-shirten och de snäva jeansen. Hennes vita convers var täckta av lera och antagligen var hennes annars så vackra och lena hår rena katastroffen. Yme däremot gick som om det hon inte hade några kläder på sig trots att hon bar en brun kappa över sin grön/gråa tröja. Hennes svarta byxor var nog inte heller så varma eftersom dom var så tunna. För i tiden innan allt förändrades brukade Daniele också gå i sådana kläder men eftersom hon nu skulle föreställa en vanlig människa så var hon även tvungen att ha andra kläder på sig. 

Allt hade varit så bra till kriget kom. Daniele och Yme kom båda från landet Retin som var som en parallell värd till den så kallade vanliga världen. Daniele och Yme brukade alltid höra tallas om människorna i den andra världen hur dom en gång varit vänner till deras folk och att dom till och med hade tillåtit magin runt omkring sig. Då var magin inget att frukta och alla varelser levde tillsammans i harmoni. Människornas bästa vänner var Alver ända tills den så kallade ”Byrdin” tog makten genom att övertala olika varelser att dom inte kunde lita på varandra att människor kunde bli härskare ifall dom lätt honom bli deras ledare. Människorna som var lättlurade och som var lätta att manipulera trodde helt plötsligt att alla magiska varelser var onda och ville skada dem. Just när Byrdin och människorna var som starkast så blev dom besegrade. Det är där Daniele och Yme kommer in. Deras folk har och hade speciella krafter, dom är och var de starkaste levande varelserna i hela universum. Byrdin och hans arme och alla andra trodde inte på dom, sådana som dom skulle ju vara utdöda borta för alltid eller hur? men dom var inte det visst dom var inte många, mer än hälften hade dött flera 1000 år tidigare då en ond häxa vid namn ”Idyn” hade försökt döda dem. Tillsammans lyckades Danieles och Ymes folk att sära på värdarna mellan människorna och de andra, dom tog även ifrån människorna deras krafter. Människona och Byrin försökte att ta sig tillbaka många gånger men kraften var för stor. 

I flera år tusende har det varit fred i den magiska världen medan människorna inte kunde släppa tanken på att en gång ha tillhört den världen. Tyvärr visade sig att Byrin inte var en människa inte heller alla hans medhjälpare, många av dem var andra magiska varelser och inte människor, det gjorde att magin fanns bland människorna trots att dom förflyttas till en helt annan värld. Lyckligt viss kunde dom endast använda sina krafter i deras värld och den var inte stark nog att komma till den magiska världen. 

Men nu idag så har människorna visat sig vara smartare än någon trott men ändå inte. Människorna vet så mycket som dom aldrig vetat men ändå vissa saker kan dom trots sin så kallade teknik inte lösa. Dom tror t.ex att deras värld skapades i något som dom kallar Big Bang, antagligen för att dom glömt vad som hände för så länge sedan och många av dom har helt tappat tron på magi. Vilket i för sig är ganska bra eftersom dom som egentligen inte är människor inte kan använda sina krafter, om dom inte tror att dom har några. Trots det har det nu kommit till ett kritiskt läge. Nya ledare, nya magiska tokstolar som tror att dom kan ta över hela universum har börjat samla ihop magiska varelser bland människorna. 

Det skulle inte egentligen ha haft så stor betydelse om det inte varit för det faktum att deras antal är så stort att deras magi kan bryta barriären mellan värdarna. Det är just därför som Daniele och Yme nu befinner sig i människornas värld för att stoppa dem från att utföra domedagen. Daniele dotter till deras folks ledare. När hennes far behövde hjälp visste Daniele att hon var tvungen att hjälpa till. Dom kan inte riskera att människorna och dom andra tar sig tillbaks till den magiska världen. Yme ska egentligen inte vara i människornas värld men hon kom ditt ändå antagligen för att hjälpa Daniele.

Dom var äntligen framme vid den stora bäcken som ringlar sig genom landet. ”Är du säker på att du vill göra det här Daniele?” Allt stannade inget rörde på sig inte ens vinden blåste och allt ljud var borta och det enda Daniele kunde höra var sången hennes mor brukade sjunga för henne.

Lyssna till ditt hjärta

Lyssna till din själ 

Vad säger dom dig

Jo, följ din väg

Den stig som leder

Till ditt öde

Ödet som just är ditt

Daniele andades ett djupt andetag innan hon svarade ”Ja, jag måste göra det här det är mitt öde precis som för alla andra. Det hänger på oss nu Yme, vårt folk har gjort det förut så varför skulle inte vi kunna göra det” Yme log. Daniele visste inte om det den här gången berodde på att hon egentligen ville gråta eller för att hon förstod vad hon menade. Yme sträckte fram handen och Daniele tog sin hand och la den i Ymes. Sedan gick dom tillsammans mot bäcken och mot portalen. 

Det kom ett ljus och sedan var dom där. Framför dom låg ett slagfält och direkt när dom kom igenom portalen hade det stått människor, vampyrer, trollkarlar, varulvar, kentaurer och många fler framför dem. Just när dom tog det första steget så svingades ett svärd och träffade Yme i magen. Yme märkte inget för hon stod och tittade på Daniele. Daniel hade två pilar i ryggen. Men ändå log dom båda. Kanske för att det inte fanns tid att gråta eller för att dom båda visste att dom var tillsammans på vägen som lede till ödet. Ödet som ibland tar oväntade vändningar. 

Skriven av: Jennelie

Vår kärlek är starkare än något annat (Gästnovell)

Han gick fram till mig och tog min hand. ”Gå, din familj behöver dig” sa han jag drog tillbaks min hand och skakade på mitt huvud som ett litet barn som inte ville gå sin väg bort från kärleken som omslöt en. ”Gå” sa han igen ”Du kan komma tillbaks när tiden är inne” Jag förstod inte vad han menade, jag kunde inte ge mig av. Will tittade på mig med sina sorgsna, gula drakögon och känslan jag fick var så överväldigande att mitt hjärta höll på att spricka. Varför ville han inte ha mig, var det något fel på mig, efter allt vi gått igenom så ville han att jag skulle ge mig av. ”Jag tänker inte lämna dig Will” jag gjorde en dramatisk rörelse med mina armar som gjorde att jag säkert såg ännu mer förtvivlad. ”Jag sa ju att du kan komma tillbaka när tiden är inne, Emma” jag vände ryggen åt honom för att inte visa mina tårar som välde ner för kinderna. ”Men jag förstår inte vad du menar Will, vill du inte ha mig? Varför säger du bara att jag kan komma tillbaks när tiden är inne? När ska jag veta att tiden är inne Will?!” Han la sin hand på min axel och vände mig om sedan tog han sin andra hans och torkade bort tårarna och la några blonda hårstrån bakom mitt öra. ”Din familj behöver dig Emma, dom vet inte vart du är eller om du mår bra. Du är i en helt annan värld, men när tiden är inne så kommer du kunna resa tillbaks och jag kommer att vänta på dig. Tills dess hinner jag nog även lära mig att rida eller hur?” Han tittade på mig och jag såg att ett skratt fanns på hanns läppar vilket i sin tur fick mig att le även om det bara var ett litet leende. ”Lovar du det Will att när jag kommer tillbaka så finns du här?” Jag tittade in i hans ögon och på något sätt kändes det som om jag redan visste vad han skulle säga men när han väll sa det så blev jag ändå så lycklig att jag skulle kunnat spricka. ”Ja jag kommer finnas här och vet du varför? Jo för vår kärlek är starkare än något annat.” Sedan tog jag steget genom portalen och i nästa sekund var jag tillbaks i den gamla matsalen. Aldrig hade jag trott att den övergivna herrgården skulle betyda så mycket för mig, förut var den bara ett otäckt nytt ställe som mina föräldrar kallade ett hem värt en prins. Men nu kunde jag se Will vart jag än gick i de gamla huset och nu visste jag att vi alltid skulle vara tillsammans, för precis som han sa så är vår kärlek starkare än något annat och inte ens det faktum att vi bor i två helt olika världar kan skilja oss åt. Det kommer alltid att vara vi två Will, vad som än händer även om det så tar hundra år så kommer vår kärlek alltid att vara starkare än allt. 

Skriven av: Jennelie

Anteckningsblocket (Gästnovell)

Tillhörande Clara

                                                 

Dagens att göra lista!

•Städa rummet                            

•Ringa Mike

•Försöka uthärda den här sommaren!

 

 Dagbok dag 1 

Och ja nu är detta anteckningsblock även en dagbok!

Nu har man kommit till sommar lägret. Ja det är väll som jag hade tänkt mig. Dom har sagt att man inte får gå någon stans utan att förts meddela ledarna. Man får inte vara ensam heller verkar det som. Jag kan bara inte vänta tills den här vistelsen är över, dessutom får jag inte glömma att ringa Mike. Tänk det har gått 12 dagar sen jag sist såg honom. Dumma läger, det har förstört allt. Sommar lovet är snart slut och jag har knappt hunnit göra något! Lägret är ju för människor som är så kallade ”Deprimerade”! Bara för att man har eller ”hade” en farsa som tog livet av sig, ens mamma som dog när man var 3 och för att ens 2 bröder hamnat hos både psyket och fängelse så betyder det inte att man har problem och är så kallad ”DEPRIMERAD”. En dag kommer jag i alla fall komma bort från det här skit lägret och då kommer jag kunna vara tillsammans med Mike igen. Okej nu får det inte plats något mer.

Dag 5

Nu har man varit och paddlat kanot, vad nu det ska vara bra för. Inte hade jag kul i alla fall dessutom var min så kallade ”paddel kompis” inte där. Ha paddel kompis vilken idiot kom på den idéen egentligen? inte jag. Nu är det bara 9 dagar kvar..... hur ska jag orka? 

Dag 9

Nu har man minsann gjort det dom tjatat så länge om. Jag har talat ut mina ”problem” med en ”vän” med andra ord hittade jag någon som verkade vettig, hur nu det är möjligt. Hon heter Maria och bor i en av de andra stugorna på den västra delen av ön. Hon har kommit hit eftersom hennes kille tog självmord, fast polisen tror att det var ett mord. Det sa i alla fall Maria. Hon sa att hennes kille typ alltid varit lite mysko fast då kan man ju undra varför hon var tillsammans med honom? Hon och jag började i alla fall snacka eller vi blev tvingade att snacka med någon och det råkade bara bli just vi två. Hon verkar ganska schyst faktiskt även om hon verkar ha lite problem när det kommer till ilska. För några dagar sen såg jag henne typ smälla till en av dom där över sminkade tjejerna, Nina tror jag att hon hette. Undrar varför? I alla fall nu är det bestämt att vi på den sista dagen ska gå till klipporna. Maria har sagt att hon ska visa mig ett hemligt ställe där man slipper ledarna och alla konstiga människor som faktiskt tror att det här skitlägret kommer hjälpa dom på ett eller annat sätt. God Natt

Dag 12

Idag så var jag Maria och hennes ”nya” kille ute vid änden på ön. Vi tände en eld och satt sen och grilla och sjung konstiga sånger som handlade om allt. Sen kom några andra som jag inte hade en aning om vilka det var. Det var 2 tjejer och 4 killar. jag tror att dom var fulla, det verkade i alla fall så när en av dom försökte kyssa mig. Vilket äckel, efter ett tag gick jag tillbaka hit till mitt sovrum som jag numera delar med Linnea. I över morgon är det sista dagen som tur är. Jag tror inte jag skulle ha stått ut en vecka till. Just nu längtar jag bara efter Mike och Donna (Min hund) Ja antecknings blocket nu är det dags att sova så att det blir morgon någon gång. 

18/6 2018

Jag visste att det skulle bli som det blev egentligen. Mitt anteckningsblock. Jag är 23 idag men det skulle ha kunnat slutat där när jag var 17. Den dagen, den sista dagen på lägret var sista gången jag skulle se på mitt liv så som jag gjorde innan. Nu vet jag att jag hade tur.... nej jag hade inte tur det var jag, jag som faktiskt tog tag i mitt huvud och stannade upp en gång för alla och såg allt som jag missat. Jag hade kanske inte överlevt den dagen ifall jag hade gett upp. När jag var 17 så kändes det som att det aldrig fanns något svar. Det ända som man kunde göra var att ge upp och släppa taget, men om jag inte hade kämpat så skulle allt jag så gärna ville ha gått förlorat. 

Jag ska nu, mitt anteckningsblock berätta vad som hände den här dagen för 6 år sedan. 

Det var den sista dagen på lägret och alla hade därför gått till klipporna som låg en bra bit bort från stugorna. Jag gick med Maria eftersom hon var egentligen den ända som jag kände, trodde jag. När vi kom till klipporna var hon väldigt ivrig att få vissa mig det ”det speciella” stället som visade sig ligga nedanför klipporna.

När jag och Maria kom dit frågade hon mig genast. ”Så vad tycker du, är det inte fint och enskilt. Man slipper alla dom där äckelungarna” Jag visste självklart inte direkt vad jag skulle svara och när Maria såg det var det som om hon skiftade från att ha varit en ”ängel” till en djävul. Hon sa med spydig röst ”Är det något som inte stämmer? Kanske det är för icke passade till vår lilla prinsessa!” Jag frågade direkt om vad hon menade. Men den Maria jag trott mig känna var som bort blåst och nu fanns bara en väldigt skrämmande människa framför mig. ”Jag vet att du försöker sno Simon från mig” Simon var Marias nya kille som av någon anledning aldrig dök upp till platsen. Jag hade tidigare fått höra från en av hans vänner, Tim (Killen som hade försökt kyssa mig) något i den här stilen ”Simon? Sist jag såg honom bråkade han och Maria, det sista han sa till mig var att hon måste ha blivit knäpp!” Vad menade du med det, hade jag sagt till honom därav han svarat ”Hon hade hotat honom ett par gånger, sist med kniv. Det skulle inte förvånat mig ifall han gjort slut med henne och nu inte vågar visa sig.” Men så var inte fallet. Simon var död. Maria hade mördat honom 2 dagar innan natten då vi vart på änden av ön. Det var även Maria som mördat sin ”gamla” pojkvän, han hade inte tagit självmord. Maria var psykiskt sjuk, det kan man nog antagligen förstå eftersom hon dödat 2 personer och hon verkade knappast känna någon skuld över vad hon gjort. Okej åter till vad som hände. 

Vi började bråka och en stund senare hoppade hon på mig och jag föll. Hon försökte kväva mig och höll hårt omkring min hals. Jag försökte slita mig loss men det gick inte, hon var för stark. Jag kände hur huvudet blev tyngre och hur luften försvann och allt blev mer och mer suddigt. Under en kort stund var jag på väg in till döden. Hur jag vet det? jag såg hur livet spolades upp framför mig allt som hänt, både bra och dåligt. Jag såg mamma, pappa, mina bröder, Doris och Mike. Allt bara kom utanförvarning och någonstans när jag var nära döden så förstod jag att jag inte ville ditt. Jag ville leva hur hårt och tufft det än var jag ville inte dö. Det var inte min tid och som i ett trollslag var jag tillbaka i verkligheten med Maria som höll om min hals. Jag tittade runtomkring mig i hop om att det skulle finnas en sten eller något annat att slå henne med. Höger om mig bara några decimeter ifrån min arm låg en ganska tjock pinne. Jag sträckte mig efter den men samtidigt som jag försökte lyfta upp den så kände jag hur tung den egentligen var och luften var på väg att ta slut. ”Du kommer ingenstans Clara, det är slut!” Nej det var inte slut tänkte jag svingade pinnen så hårt jag kunde mot Maria. Den träffade henne med sådan kraft att hon tappade taget och ramlade, rakt ned i vattnet. Sedan kom hon inte upp. Jag andades häftigt och kände åter igen hur luften och kraften kom tillbaka. Ingen hade hört eller sett vad som hänt eftersom platsen låg ganska långt ifrån klipporna där dom andra var. Jag reste mig upp på mina svaga ben och hasade bort mot den riktning där klipporna låg, där de andra var. Den första som såg mig var Tim och när han såg mig var han nästan på väg att svimma tror jag. Han bara pekade och direkt när de andra såg mig så började skriken och ledarna sprang direkt fram till mig. Det verkade som om alla trodde att jag skulle dö men det var inte jag som hade dött. För jag hade kämpat för livet och livet hade därför kämpat för mig.

Skriven av: Jennelie (Även hennes bilder.)

Min sista skoldans (Gästnovell)

Äntligen sista veckan på terminen, jag bara längtar efter vinterlovet just nu. Tänk bara på alla dom roliga sakerna som jag ska göra och allra bäst är att Jonas kommer vara med för första gången på 3 år. Att man kan sakna sin bror så mycket är otroligt konstigt. Fast han är ju den bästa storebrorn i världen. Jag är så lycklig, ja faktiskt jag är nog den lyckligaste tjejen i hela världen. Cassandra den lyckligaste tjejen i hela universum! Men det mest fantastiska är nog ändå skoldansen på onsdag kväll. Jag trodde aldrig att Teo, den snyggaste killen i klassen skulle bjuda ut mig. Jag menar varför skulle han? Han kan ju få vilken tjej han vill för vem kan motstå dom där grön-blåa ögonen och det mörkbruna spikraka håret. Men vad står jag och tänker på skoldansen är om 2 dagar! Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag sätta upp mitt hår? och jag måste verkligen köpa en ny klänning, min gamla är ju alldeles för trång. Men jag tar nog en svart klänning. Då slipper jag tänka på hur jag ser ut ifall jag spiller t.e.x bål på mig. 

   ”Bling, Bling” Men vem ringer nu då?

   ”Hallå? Vem är det jag talar med?” 

   ”Men Cass det är jag Mel!” 

   ”Å Melanie varför ringer du, klockan är ju typ inte ens 7 på morgonen.” 

   ”Men hallå du behöver en klänning. Du vet, skoldansen på onsdag kväll, du och Teo, Daaa” 

   ”Mel tack för ditt erbjudande men jag kan faktiskt välja en klänning själv.” 

   ”Ska vi slå vad eller, möt mig utanför skolan vid 3 okej?” 

   ”Visst, men bara för den här gången. Hej då” Usssh om det finns något värre än att shoppa så är det att shoppa med Mel. Hon ska alltid välja den dyraste eller den kortaste eller den minst döljande klänningen. Inte en chans att jag kommer låt henne styra den här gången. Det ska inte bli som på Max´s poolparty i 8:an när Mel tvingat på mig en alldeles för kort kjol. Max snackade inte med mig på typ 1 år, antagligen hade jag skämt ut mig rejält för hans polare eller så var det för att han gillade mig. 

Sista lektionen är äntligen över. Nu återstår bara mitt andra problem, Mel. 

   ”Men Cass den här då?” 

   ”Nej den är alldeles för tajt” Å hur ska jag stå ut med det här i minst 2 timmar till. 

   ”Mel snälla tvinga mig inte att prova ett plagg till” 

   ”Men du ser ju så bra ut i alla dom här” 

   ”Nej det gör jag inte! Det är du som ser bra ut i dom Mel så sluta tro att du kan ändra på mig. Varför kan du aldrig tänka på hur det känns för mig! Du vet att jag hatar klänningar och allt sådant!” Okej det sista kanske var att ta i lite väll mycket men Mel måste sluta bete sig som min morsa. Jag ställde mig på tå och tittade ut över kanten på omklädnings båset. Jag tittade på henne, hon stod ihop kurat med en vit klänning i famnen, hon hade inte sagt något. Jag tog nog i alldeles för mycket. 

   ”Du har rätt Cass, jag borde nog ta mer hänsyn till du vill se ut.” Nu såg jag att hon hade tårar i ögonen som sakta rann ner på hennes kinder.

   ”Mel jag...” 

   ”Det gör inget du har rätt.... men snälla Cass kan du inte prova den här klänningen. Jag tror faktiskt att den skulle passa på dig.” Jag tog emot den vita långa klänningen och tog på mig den samtidigt som jag sa ”Du Mel förlåt” 

   ”Det gör inget jag är också ledsen. Kan jag få se?” 

   ”Visst” Jag drog undan draperiet samtidigt som min blick fästes bortom Melanie mot dörren. Någon hade nyss stigit in och det var inte vem som helst, det var Teo. Han gick fram till mig och Mel och stannade en bit ifrån, han granskade mig uppifrån och ned sedan sa han ”Du är verkligen vacker i den där, kommer du ha den på dansen?” Jag fick knappt fram ett ord, det var som om jag helt plötsligt tappat rösten.

   ”Såklart hon ska, hon kommer vara så vacker att du kommer ångra att du inte bjöd ut henne tidigare” Vänta sa hon just det där till Teo? ”Ja det ångrar jag faktiskt redan men jag är säker på att hon kommer vara vackrast, det är hon alltid.” Sa Teo nyss att han faktiskt ångrar att han inte snackat med mig tidigare och att jag är vacker? ”Ja jag måste gå nu men vi ses ju på onsdag eller hur. Vi ses!” 

I just det ögonblicket kändes allt perfekt, så perfekt att jag nästan glömt att jag snart skulle tillbaks hem till skiten. Efter att Teo gått sa Melina ”Vad var det jag sa, den passar dig” Tack Mel jag menar det verkligen ibland glömmer jag vilken tur jag har som har en vän som dig. 

Jag öppnade dörren till den lilla lägenheten. Dörren gnisslade när jag sköt upp den. Jag mötes direkt av den där hemska och välbekanta doften av sprit. Det betydde att mammas pojkvän Klas var här. Jag fattar inte varför mamma behåller honom, han gör ju inte ett piss. Ända sen min riktiga pappa stack så har allt varit skit, Jonas började röka när han gick i 6:an, mamma gjorde inte ett dug förutom att sitta på sitt jobb och sura när hon var hemma. Jag själv, ja man kan väll säga att jag bara försvann in i min egna värld. Jag var var/är nästan aldrig hemma förutom när jag ska ät eller behöver byta kläder. Ibland är ju Klas så packad att han försöker göra själv mord. En gång hotade han till och med mamma med en kökskniv. Jonas har  i alla fall skärpt sig. Han bor i Stockholm med sin flickvän Isabel. Jag tror att han är ganska lycklig han är 19 nu så han behöver ju i alla fall inte bo här med mamma och en full gubbe. Ibland undrar jag hur han klarade det. Alltså hur han klarade att gå vidare, jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det. För att vara ärlig tror jag att det är för att han har Isabel, han har någon som älskar honom. Jag önskar att jag verkligen kunde veta ifall Teo verkligen älskar mig. Då kanske jag skulle kunna förlåta och gå vidare och ha ett normalt liv. 

I kväll gäller det, i kväll är det skoldansen. Jag har nog tillbringat minst 1 timme framför Mel´s spegel. Vi fick skjuts av Mel´s pappa Göran. Göran är verkligen en bra pappa, jag undrar om Mel egentligen vet om hur bra hon har det. Skoldansen skulle hållas i idrottssalen. När vi klev in i salen så var musiken på högsta volym och det var människor över allt. Jag blickade ut över alla människor som stod och dansade för att försöka se Teo. ”Cass han är därborta vid B-utgången” Jag tittade åt samma håll hon pekat och där var han. ”Tack Mel” sa jag och började gå mot Teo.  ”Teo!” nästan skrek jag för att överrösta musiken. 

   ”Cassandra äntligen är du här, wow vad snygg du är, jag menar att du.. ja alltså du är väldigt vacker” När han sa det så blev han röd om kinderna och jag jag blev glad åt att han tyckte så. Vad som hände efter det vet jag inte, eller jo det vet jag. Hur skulle man kunna glömma en sådan kväll och det bästa av allt var att den inte ens var över. ”Jag älskar dig Cassandra” hörde jag Teo säga i mitt öra medan vi stod vid sidan av dans golvet. ”Jag älskar dig också sa jag” Teo hade verkligen förändrat allt. Han var.... det finns ingen som Teo helt enkelt. Jag tittade efter honom medan han försvann bland alla människor.

När han gått så kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och bakom mig stod Klas. Hans ögon var röda och han kunde nästan inte stå upp. Han hade aldrig varit så där packad förut, han kan inte bara ha druckit. Sedan såg jag att han höll något under ena armen, ett paket. Sedan sa han ”Din morsa kastade ut mig, hon sa att jag inte var värd ett piss.” Det hade hon minsann rätt i sa jag i huvudet. ”Det är på grund av dig, snorunge det vet du eller hur!” 

   ”Va vad menar du släpp mig!” Han tittade på mig och vinglade till men fick tillbaks balansen i sista sekund, sedan fortsatte han ”Hon sa att hon inte kunde ha kvar mig eftersom du inte ville det och.... det är ditt fel!” I nästa sekund började han böla. 

   ”Tyst med dig!” sa jag. Han tittade på mig sen sa han ”Hon kommer ångra det, din morsa och vet du vad det kommer du med.” Sedan tog han fram det han haft under armen och tryckte på en knapp. Sedan small det. Han hade en bomb under armen och han dog. Jag dog. 3 andra oskyldiga dog. Inte Teo och inte Mel det är jag glad för. Sedan begravdes jag antar jag. Jag blev 15 år 4 månader och 8 dagar. Det blev mitt liv och det blev min sista skoldans men det blev också den första gången som jag kände kärlek.

Skriven av: Jennelie ☺ ☺ ☺

Systrar för alltid (Gästnovell)

Rani

Jag kan inte... jag kan inte se ljuset. Jag har försökt men jag hittar det inte. Allt är så nytt, så annorlunda på något vis. Det är som om jag inte kan lämna den här värden....

Nora

Jag vaknade upp, det kändes som om allt i mitt huvud snurrades runt. Jag såg mig omkring i mitt rum. Ingenting ovanligt allt såg ut som det brukade göra kläder på golvet, papper utsprida på golvet, planscher på garderoben. Det enda som inte brukade vara där var min nya affisch med den nya pop gruppen på. Jag hade köpt den dagen innan på butiken som låg bara några kvarter bort. Det som hade fängslat mig var deras snygga sångare som var på mitten. Hans korta blonda hår med svarta spetsar och grön-blåa ögon som var otroliga var anledningen till varför jag valde just den. Affischen skulle såklart sitta på väggen som var rakt framför sängen så att jag skulle kunna se honom direkt när jag vaknat och satt mig upp. Han hette Markus och var den snyggaste sångaren som fanns det tyckte alla. Men mitt i tänkandet såg jag något som nästan svepte sig förbi framför mig. Nästan som ett… ett

-SPÖKE! 

Rani

Jag var tvungen att komma på något sätt berätta. Men hon kunde inte förstå mig... hon var så långt bort men ändå nära. Vi var ju systrar så hon borde väl kunna förstå. Jag vill inte vara kvar, jag måste få frid innan jag blir kvar här för evigt. Men jag kunde inte skrämma henne även om det var det ända jag gjorde så fort jag försökte få kontakt med henne. Som alldeles nyss. Om jag bara kunde berätta för henne så jag kunde komma härifrån. Nora på något sätt måste jag prata med dig annars kommer jag aldrig till mamma och pappa.

Nora

Jag andades inte lika hastigt längre men jag kunde fortfarande inte röra på mig. Jag kunde inte tro det varför hända allt mig… först min familj och nu det här.

-VARFÖR!

Jag började gråta och någon gång måste jag nog ha somnat om för det enda jag minns efter det är att ha vaknat. Jag kollade på klockan som satt på väggen i klass rummet. Lektionen var snart över och då kunde man gå hem om man nu skulle kalla barnhemmet för hem. Efter att mina föräldrar och min syster dött i en olycka så tog min farfar mig till ett barnhem. Han sa att det var det enda som han kunde göra för att jag skulle få det så bra som möjligt. Men jag är bara olycklig där, jag har inga vänner, inte en enda. Fast jag förstår min farfar han är väldigt gammal och har på sista tiden mått väldigt dåligt så han vill nog inte att jag ska behöva tro att allt ska bli bra ifall han dör så jag skulle behöv skiljas från någon mer och inte veta vart jag skulle hamna. Det gjorde mig gråtfärdig bara av att tänka tanken på att ha förlorat min familj och tanken på att farfar kanske snart skulle försvinna han med. Lektionen var slut, alla reste sig upp och lämnade rummet men jag satt kvar. Katja stannade av någon konstig anledning kvar. Katja var ganska ny i min klass hon hade inga vänner. Jag hade hört folk prata om henne, det verkade som om det fanns något magiskt med henne något som ingen riktigt kunde förklara. Vissa av killarna i klassen sa att hon kunde se och höra dom döda. Jag själv visste inte om det var möjligt ens men...

-Någon letar efter dig.

-Vad menar du, varför pratar du med mig. Du är konstig!

Jag reste mig hastigt upp och nästan sprang därifrån. Vad menade hon med att någon letade efter mig. Jag kunde inte längre hålla gråten inombords varför, varför?! Vad var det som hände menar hon att någon helt plötsligt letar efter mig. Jag skyndade mig till mitt skåp, tog mina saker och traskade mig iväg mot barnhemmet som ligger på andra sidan av en skog som slingrade sig igenom staden där jag bor. När jag kommit en bit in i skogen så saktar jag ner och stannar ett tag. Plötsligt hörde jag något bakom mig något som gick omkring eller nej något gick emot mig. Jag vände mig om även om jag inte ville så var jag tvungen att se vem det var. Det var Katja igen.

-Vi måste prata. Sa hon

-Om vad, jag vill inte prata med din försvinn!

-Någon letar efter dig.

-Sluta säga så, vem är det som letar efter mig!

-Rani...

Jag kunde inte tro vad hon just sagt, hur visste hon vem min syster var?

Det var allt som jag hunnit men om ni vill att jag ska göra en del 2 så skriv en kommentar =^_^= Tack!

Skriven av: Jennelie

Ronjas sommarlov (Gästnovell)

Det var sommar och Ronja satt vid den lilla klippan på ön. Hon hade sina slitna jeans och sin blå tröja hon fått förra våren av sin farmor. Hon hade håret uppsatt i en hästsvans och hennes blå ögon glänste som vattnet i sjön. Hon andades in den härliga lukten av vatten och sakta började hon dagdrömma om vildhästarna som hon alltid gjorde. I hennes fantasi såg hon ledarhästen Spirit, den vackra vita hingsten och de små fölen Middy och Star, som skuttade runt och lekte. Plötsligt slets hon ur sin fantasi och in i verkligheten, det var hennes mamma som ropade att maten var färdig.

Ronja reste sig upp och började gå mot det lilla röda huset. När hon väl kom in, så träffades hon av lukten av köttbullar, Ronja höll för näsan – köttbullar hörde inte till favoriterna. Hennes mamma tittade på henne, hon visste mycket väl vad Ronja tyckte om hennes mat. Vid det runda bordet satt hennes stora syster Emma lika glad som vanligt. Det måste betyda en sak, hon hade varit i stallet. Visst de var inte så lika, Emma hade brunt, vanligt hår och stora grön-blå, ögon medan Ronja hade kolsvart, rakt hår och blå ögon. När Ronja satte sig, började Emma som vanligt att prata om hur underbart allt varit i stallet.

Hon visste att Ronja var svartsjuk för att hon aldrig fick följa med dit och det fanns en bra anledning till varför, hennes mamma visste att Ronja älskade hästar lika mycket som Emma, kanske även mer. Det var så att när Ronja var mindre, blev hon avkastad från en av grannarnas ponny. Efter det hade hon ändå velat rida men på vildhästarna, hennes mamma visste att vildhästarna kunde slänga av henne direkt och att de var vilda av en anledning. Därför förbjöd hon Ronja att rida på vildhästarna.   

Efter maten gick Ronja upp till sitt rum på övervåningen och la sig i sängen. Hon tittade sig omkring, allt i rummet var som vanligt. Hennes väggar med rosa blommor och skrivbordet som hon hade såg så gammalt ut. Ibland så undrade hon varför hennes mamma velat behålla det. Kanske var det för att det var mormor som hade haft det som barn. Mitt i tänkandet så hör hon dundrande hovar långt bort, kanske var det vildhästarna. Det börjar bli sent. Hennes mamma sa att det var dags att gå och lägga sig, Ronja var väldigt trött, hur kan man egentligen bli trött av sommarlov?

Nästa dag så vaknade Ronja av väckarklockan som tjöt. Ronja hasade sig upp i sängen och gick ner till köket där hennes mamma satt.

– Visst är Emma i stallet?

Hennes mamma nickade. Det var vanligt att hennes syster cyklade tidigt för att få vara i stallet längre. Efter frukosten tog Ronja sin cykel och trampade iväg till den lilla skogen som fanns på ön. När hon kommit till början av skogen hörde hon ett bekant ljud. Det var en häst, en vildhäst, Ronja började försiktigt gå längre in i skogen där hon upptäckte ett sto från flocken. Det var Windy, den brun-vita Hackney-ponnyn.

När Ronja kom närmare såg hon ett stort sår på det högra bakbenet. När Windy fick syn på Ronja som kom allt-mer närmare låg hon blixt-stilla, som förstenad. Ronja visste att Windy en gång varit en vanlig ridhäst på ridskolan som Emma red på. Hennes mamma hade berättat om hur Windy en dag rymt efter att hon blivit illa behandlad av sin ägare och efter det varit rädd för människor. Medan Ronja försökte komma tillräckligt nära för att hjälpa Windy upp från det blöta mossan, började Windy sparka och gnägga efter hjälp men Ronja visste att hennes flock inte var i närheten.

Efter många försök och misslyckande så fick hon till slut Windy att lita på henne så mycket att hon kunde få upp henne och leda henne i den gamla mörkgröna grimman som hängde runt henne. Haltande och trötta kom de fram till det lilla röda huset. När de närmade sig det gamla stallet på baksidan så kom hennes mamma ut genom dörren. När hon såg vildhästen blev hon förskräckt, Hon visste att Ronja älskade hästar, men att ta med sig en vildhäst var det dummaste hon någonsin gjort.

När Ronja ställt henne i en av boxarna, kom hennes mamma in i stallet med en min som bara mammor kan ha när de är arga.

– En vildhäst Ronja, vad tänkte du med!

– Mamma den är skadad och behöver hjälp.

Ronja visade det äckliga såret på bakbenet. När hennes mamma såg det gick hon, men kom snart tillbaka med bandage och vatten i en hink. Hon gick in till Windy. Det såg nästan ut som om de förstod varandra, för när mamma bad Windy lägga sig ner så gjorde hon det utan motstånd.

När hennes mamma var klar med att tvätta och linda in såret i bandage, tog hon med sig Ronja in i huset. De satte sig mitt emot varandra vid bordet. Ronja visste nog vad hennes mamma skulle säga hon skulle säga, att det kunde gått illa till men svaret hon fick var inte ens i närheten av det hon trodde.

– Det var modigt av dig att hjälpa Windy. Utan din hjälp skulle hon säkert förblött.

Ronja kände sig lättad när hon sa så. Det betydde att hon inte var arg. Sedan så fortsatte hennes mamma.

– Det kommer ta tid innan såret läker och jag tror att Windy aldrig kommer kunna återvända till vildmarken.

– Vad menar du? frågade Ronja

– Det betyder att någon kommer att få ta hand om henne....

Hon behövde inte ens avsluta meningen, det betydde att Windy skulle bli hennes häst! Hennes egen häst, Å vad Emma kommer att bli avundsjuk när hon får veta.

– Jag hoppas du klarar allt arbete annars kan ju Emma hjälpa dig.

– Aldrig i livet jag har en häst!

Ronja reste sig så hastigt att stolen vickade omkull. Ronja började dansa och hoppa, så glad var hon. Tänk hur bra det här sommarlovet skulle bli med en egen häst!

Skriven av: Jennelie (Kika in på hennes blogg)

Systrarna: Fortsättning på "När jag vaknar så finns jag inte." (Gästnovell)

Systrarna

(Fortsättning på När jag vaknar så finns jag inte)

Det visar sig att Elena bor, håll i er nu- i ett varuhus.

-Driver du med mig? säger jag och stirrar på henne. Man kan väl inte bo i ett varuhus!

Hon ser på mig med den där typiska blicken som betyder att hon tycker att jag har IQ som en gurka.

-Säg mig- för några dagar sen så trodde du väl inte på spöken och magi?

-Nä...säger jag osäkert.

-Jamen då så, varför kan man då inte bo i ett varuhus?

Där har hon en poäng, så jag bestämmer mig för att hålla tyst.

GustafAdolfvaruhuset heter hennes bostad, och det ligger nära Gamla Stan. Hon visar mig in genom bakdörren, som tur är så sätter inte larmet igång.

-Jag trodde att spöken bodde i typ gamla ruttna kåkar och slott som var från stenåldern eller något? frågar jag.

Elena himlar med ögonen och lyckas åter igen få mig att känna mig som en idiot.

-Ja, spöken från det som du kallar stenåldern gillar det, men de senaste generationerna spöken föredrar modernare ställen.

Elena bor ihop med fyra andra spöken i en möbelaffär på högsta våningen. De två första är ett tvillingpar i sjuårsåldern som trillade ner från en balkong och slog ihjäl sig när de lekte med varandra någon gång på sjuttiotalet. Den tredje är en gammal gubbe, som faktiskt är från 1600-talet men som ’gillar att följa med i tidens gilla gång’ som han uttrycker det, även om det inte förhindrar att han babblar på i hundraåttio om hans liv hela tiden.

Den fjärde är en blyg tjej, Agnes, i vår ålder som begick självmord på 1800-talet av någon anledning som hon inte vill tala om.

-Jaha, Alicia, säger Elena och lyfter lite på ögonbrynen. Ska du bo här eller vill du vara någon annanstans?

Jag ser mig omkring. Jag tror faktiskt att jag kommer att trivas här.

*

Den första natten är det möte i stora entrén, där det finns mycket plats, om det ’nya spöket’, jag alltså. Eller nytt spöke- man vet inte exakt vad man ska kalla mig för.

Några är misstänksamma mot mig, andra har inget emot mig. Och hela tiden är jag i blickarnas centrum. Normalt så skulle jag njuta av det men nu så känner jag mig bara illamående.

Till sist så bestäms det att jag får bo kvar här, men trots det så ser jag fortfarande en hel del som stirrar på mig med avsmak. En tant gör korstecken (Det verkar så ironiskt, att spöken som ska ses som typ Fans otyg gör korstecken!) och en tonårskille spottar ektoplasma på mig (URK). Till sist så avslutas mötet och alla kan pyssla med vad de nu höll på med.

Kan spöken hångla?

Ganska konstig tanke kanske, men å andra sidan så har ju det mesta varit konstigt så jag borde inte vara förvånad, hela jag har ju förändrats.

*

Det går dagar. Veckor. Månader. Till sist så har ett helt år gått, och jag är helt olik den jag var sist.

De första veckorna som ’halvspöke’ eller vad man nu ska kalla det för så rapporterade tidningarna en hel del om mitt försvinnande. Jag hade tydligen försvunnit, utan att lämna några spår efter mig, förutom en kruka, fylld med blod, och på krukan så stod mitt namn. Det måste vara Naomi som gjort det, tänkte jag och kände ett styng av ilska. Man visade bilder på min gråtande mamma, min likbleka pappa och min lillasyster med tomt ansikte. Jag på skolfotot, småleende. Jag mindes att jag hade klagat över min frisyr och att jag såg ut som en idiot. Det kändes så länge sedan. Och efter ett tag så slutade man att skriva om det.

Jag önskade att jag kunde ta tunnelbanan hem, kasta upp dörren till vår villa och skrika här är jag!!!!

Det fungerade inte. Jag testade det en gång. Sedan så åkte jag tillbaks och grät medans Agnes försökte trösta mig. Sedan så testade jag det aldrig mer.

Numera så är jag helt annorlunda. Till att börja med så har jag totalt slutat att bry mig om mitt utseende. Sedan så har jag faktiskt börjat läsa. Jag som innan kallade folk som gillade att läsa för töntar.

Men ibland så frågar jag mig hur livet har gått vidare utan mig, borta i min förort. Vem har förlorat oskulden, vem har fått ett husdjur, vem har gjort det här, vem har gjort det där?

*

-Tänker du aldrig på att hämnas på henne som gjorde så att du blev så här? frågar Elena en kväll.

Vi sitter på ett café på bottenvåningen, varuhuset har precis stängt för dagen och snart så kommer stället att vara proppfullt av spöken.

Jag blir förvånad, och svarar att nej, det har jag faktiskt inte.

-Men kom igen, säger Elena och himlar med ögonen. Den där tjejen, Nina eller vad fan hon nu hette, hon förvandlar dig till något slags halvspöke och vänder därmed hela ditt liv upp och ner, så att du inte kan leva som en normal tjej och hon ger dina föräldrar gråa hår i förtid- gah, nu låter jag som en gammal kärring!- kort sagt, du borde vara urförbannad på henne.

-Alltså...hon har vissa orsaker till att vara arg på mig, säger jag och biter mig i läppen.

-Jaha, och de är? säger Elena och lägger upp fötterna på bordet.

Då berättar jag hur jag och mina kompisar höll på och psykade henne, och dessutom vad som hände när jag trillade från min cykel och slog mig och Naomi kom.

-Så, säger Elena. Du var alltså en sån där populär tjej i din skola som höll på och mobbade henne?

-Ja.

-Och som gillade att göra livet till ett helvete för de i sociala bottenskiktet?

-Ja.

-Jamen, säger hon, varför inte ta tunnelbanan till henne?

Jag stirrar på henne.

-Skämtar du? Om du menar att hon skulle ta tillbaks förtrollningen så är du dummare än jag trodde.

-Nej, det var inte så jag menade, säger Elena irriterat och viftar med händerna, vilket får henne att se ovanligt lustig ut. Du får typ stämma möte med henne. Gräla med henne. Gör något!

-När? säger jag hjälplöst.

-Nu, till exempel, säger Elena och tittar på varuhusklockan, som precis slår nio. Det går ett tåg mot Bagarmossen om exakt sju minuter. Jag följer med.

*

Hon ser inte förvånad ut när jag ringer på och får se mig stå här utanför ihop med ett gothspöke.

-Jaha, var vill du snacka då? Borta vid bron? frågar Naomi.

-Japp, det går bra.

Vi går tillsammans alla tre, under tystnad bort mot bron. När vi är framme så stannar Naomi och viftar åt Elena att gå, men inte utan att Elena ger henne fingret.

-Vad har du att säga då? frågar Naomi.

-Öh...säger jag.

Det är först nu som jag kommer på att jag inte vet vad jag ska säga.

-Räcker det med att säga förlåt?

-Nepp.

-Be om ursäkt och lova att tjäna dig för all framtid?

-Inte det heller.

-Men ta livet av mig då?

-Det kan du inte.

-Nähä...

-Jag tänker inte ta tillbaks förtrollningen.

-Jag anade det.

Vi står där tysta en stund och bara ser på varandra, tills det hörs en hög harkling. Det är Elena.

-Okej, eftersom Alicia är en sån mes så att hon inte vet vad hon ska säga så får väl jag ta över. Lyssna nu Naomi eller Nina eller shit happens. Jag har ingen lust att stå här en kall natt och bli genomblåst av värsta stormen medans Alicia håller på och slösar bort sin tid på dig. Så berätta vad det är du vill så att vi kan åka hem nån gång!

Naomi ser på henne. Hon är helt knäpptyst.

-Heter du Elena?

Elena glor på henne.

-Hur visste du det?

Sedan så spärrar hon upp ögonen.

-Linda?! VAD FAN GÖR DU...

Sedan så blir hon knäpptyst.

-Vad? Vadå? säger jag förvirrat. Förklara!

Elena vänder sig om.

-Linda, eller Naomi eller vad hon nu kallar sig för tillfället är min syster.

*

Först så tror jag att jag har hört fel. Mitt huvud snurrar runt, runt, runt.

-Va?! Är ni systrar?

Elena nickar sammanbitet.

-Japp. Min syrra som lyckades se till så att jag dog.

Jag fortsätter att stirra på de, Elena, Naomi, Elena, Naomi. Det är först nu som jag ser att de är väldigt lika varandra, de har samma ansikte, samma kroppsform, samma ögon.

Dessutom så går det upp för mig att Elena faktiskt aldrig berättat hur hon dog.

Elena ser min frågande blick.

-Jag och Linda, Naomi alltså, var systrar. Hon var två år yngre och fullkomligt älskade att experimentera med kemiska ämnen. Men när hon skulle visa mig och mamma ett av sina experiment så gick allt åt helvete, någonting gick fel och huset exploderade. Alla dog. Mamma blev tyvärr inte spöke, och jag ville inte se mer av Linda och stack. Slut på historien.

Det blir återigen tyst.

-Men kvinnan som var hos Naomi, jag menar Linda, när jag var hos din syster när jag var åtta, vem var det?

- Vår moster, svarar Naomi/Linda. Hon stack förresten när jag var 10. Jag har lyckats få alla lärare vi haft att tro att hon faktiskt kom. Äsch, du fattar inte.

Plötsligt så ler Naomi/Linda.

-Men nu så är du här- Elena, säger hon. Vi kan dra runt i världen och göra saker vi aldrig gjort. Vi kan göra vad vi vill och bara vara tillsammans.

Elena skakar på huvudet.

-Är du helt trög? Jag vill inte se av dig mer har jag ju sagt. Jag vill vara med Alicia.

Naomi/Linda vänder sig om och ser på mig med avsky i blicken. Det är först nu som hon tycks ha insett att hennes syster faktiskt tycker om mig, och att Elena väljer mig framför henne.

-Men om Alicia inte finns...säger hon med ett leende på läpparna.

Då kan du inte förneka din egen syster. Och om jag har räknat rätt så blir hon inte spöke. Och det brukar jag ofta ha.

I nästa sekund så har hon, på något sätt, knuffat mig över kanten. Och jag faller. Jag faller för evigt, känns det som.

Men efter ett tag så tar evigheten slut, och jag känner hur jävla ont jag får när jag slutligen träffar marken. Ett hugg av smärta, sedan så blir världen svart.

*

När jag vaknar- varför vaknar jag, jag skulle ju inte bli spöke eller?- så sitter Elena bredvid mig.

- Jag blev spöke trots allt? mumlar jag.

- Nej, säger Elena. Åh, Alicia...du är bara nästan död.

-Men fallet borde väl ha dödat mig?

-Nej, du var halvspöke när du föll. Då dör man inte.

-Okej, men...var är Naomi, jag menar Linda?

-Jag knuffade henne över kanten, förklarar Elena. Jag blev så förbannad, hjärnan liksom bara slutade att funka och vips! så var hon borta. Spöken kan faktiskt döda spöken förstår du, om man är släkt.

-Elena...

-Ja?

-Kommer jag att bli spöke?

Hon ruskar på huvudet.

-Nä.

-Så vi kommer alltså inte att ses igen?

-Jag tror inte det.

-Jaha...

Hon sitter där bredvid mig, och hon vill dölja det men jag ser att hon gråter.

-Så, vila i frid eller vad man nu ska säga? säger hon och försöker skämta trots situationen.

-Jo, säger jag och kan inte låta bli att le lite.

Det sista jag ser innan världen bleknar bort är hennes ansikte, vitt och svart och fint.

Sedan så är det som om jag svävar genom en tunnel av ljus, och jag är död.

SLUT

Skriven av: Iktoro (Jättebra blogg förresten)