Det blir ljusare

Hon stapplade fram till det vidöppna fönstret. Hon placerade sina små handflator på det och kylan från glaset spred sig i hennes kropp. Allting var fortfarande så nytt för henne. Och hon var fortfarande så ovan vid det.

Utanför sken solen och folk gick förbi. Vissa skrattade, vissa grät. Hon hörde inte till någon av dem. Hon skrattade inte. Hon grät inte. Men hon saknade och sörjde.

Trädtopparna vajade lite lätt och fågelkvitter hördes oavbrutet.

Uppe på himlen var det fullt av moln med ett litet hål där man kunde skönja solen och dess strålar som lös upp dagen. Ett av molnen liknade en fjäder. En stor vacker fjäder. Hon drömde sig in i ett minne från sin barndom. När hon hittat en fjäder i sandlådan. Då hade hon trott att fågeln inte ville ha sin fjäder, och därför kastat bort den. Hon hade undrat hur fågeln inte kunnat se hur vacker den var. Nu hade hon mer förstånd i sig och fattade att hennes teori inte stämde.

Då hände något på himmelen. Den blev mörkare, och solen svartnade. Åskan mullrade och blixtar föll ner och skapade skogsbränder. Hon visste att det nu var dags igen. Lite längre bort stod dem. Med sina blodröda ögon och ruttna kroppar. De var som onda vampyrer, fast värre. Istället för att dricka ens blod äter de ens organ. Först fångar dem sitt offer och trycker ner det på marken. Därefter sliter de sönder kroppen tills skriket upphör. Sen har de sin måltid serverad. Utan att tillaga dem. De vill äta organen helt färska och råa.

Hon visste att hon var säker, men hon fick alltid rysningar när hon såg deras blodröda ögon.

Då fick hon syn på ”de vackra”, som dem kallades nuförtiden. De var här för att skydda folket. De rödögda gav ifrån sig tjut av ilska men som vanligt gav de sig inte utan strid. De vackra tog fram sina pilbågar och gjorde sig beredda för striden som väntade dem. Sen flöt allting bara på.

Hon iakttog deras strid med intresse. Deras sätt att slåss på var så olika. De rödögda gjorde allt för att döda medan de vackra gick på taktiker.

Någon kom in i rummet och på stegen kunde hon höra att det var hennes storebror Kevin. Han gick fram till henne.

– Vad gör du?

– Jag kollar på striden.

Det tog några sekunder innan han fattade vad hon menade.

– Vilka vinner?

– Ingen av dem, inte idag. Kriget mellan dem kommer fortsätta i flera generationer. Men en vacker dag, kommer de vackra att slutföra sitt uppdrag. Då kommer ingen behöva oroa sig mer, alla kommer leva i frid.

Kevin beundrade sin systers fantasi. Hur såg hon allting fram för sig?

De båda stod tysta vid fönstret en stund.

– Kommer det att bli ljusare? frågade hon.

– Det beror på hur du menar.

– Min syn. Allting är så mörkt. Kommer jag någonsin se ljuset igen?

Han led med henne. Hon hade förlorat ljuset, och en stor del av sin livsglädje.

– Du kan ju alltid föreställa dig saker, så som du gjorde nyss. Föreställ dig solens ljus, då kommer det aldrig vara mörkt för dig.

– Men det blir inte samma sak.

Han strök bak hennes hår.

– Du vänjer dig snart och då kommer du inte ens tänka på det.

– Men om inte…

– Det blir ljusare, jag lovar.

Skriven av: Någon, men kan ni gissa vem?

Ensam utan hämnd

Den lilla flickan sprang upp i skogen och grät. Hon visste att dem var ute efter henne, de ville ta henne till sin fånge. Hon sprang så fort hon kunde, men visste inte vart. Hennes föräldrar var döda, det var något hon var tvungen att inse, även om hon inte ville. Hon önskade att allt bara var en dröm, att hon snart skulle vakna upp och allting skulle vara som vanligt igen. Men hon hade en känsla, en känsla som sa henne att allting var på riktigt. Hennes familj fanns inte längre. Hon hade inte längre ett hem att återvända till. Hon skulle säkert aldrig bli älskad igen. Hon skulle dö här ute i skogen, om inte Naiterna skulle hitta henne.

Flickan snubblade över en rot och skrapade upp knät. Hon satte sig upp och lutade sig mot ett träd. Hon lät sitt huvud falla ner i hennes kupade händer. Allting skulle snart vara över. Hon skulle slippa lida mer. I alla fall hoppades hon det.

Månens vita ljus lös upp hennes sotsvarta hår. Hennes tårar blandades med blodet på hennes händer. Hennes föräldrars blod. Hon såg Naiterna framför sig, deras stora kroppsbyggnader och viking inspirerade kläder. Allting var så klart i hennes huvud. Hur de stormat in i byn och dödat allt i dess väg. Allting för att få tag på flickan. Det var den där hemska kraften hon hatade så mycket. Den som gjort att alla kallade henne häxa, den som gjort henne så udda, den som fått henne att förlora allt. Fler tårar rann nerför hennes smutsiga kinder.

Hon såg Naiterna. De hade bränt upp hela staden och dödat allt levande, allt för att få tag på en liten flicka. Och flickan hade dem inte ens lyckats fånga än. Hon tänkte se till att flickan blev säker, om hon bara hittade henne. Men hon kunde inte ha kommit långt, tänkte Loriana och började jakten. Om bara flickan kunde röra lite på sig så skulle det bli enklare att hitta henne. Loriana var trots allt en av dem med bäst hörsel i klanen och skulle kunna höra hennes rörlighet på flera mils avstånd. Hon klättrade upp lite högre på ett berg för att se om flickan syntes till. Hon blickade ut över den enorma skogen, men hittade inget ovanligt.

Att hitta flickan skulle nog bli svårare än hon trodde.

Flickan började gå igen. Om hon satt kvar skulle kylan tränga igenom henne fortare. Nu brydde hon sig inte längre om ifall Naiterna skulle få tag på henne. De fick göra vad de ville med henne. Skada henne på alla möjliga sätt om dem ville. Kasta saker på henne, slå henne, knäcka alla ben i hennes kropp, hon skulle inte bry sig. Bara försöka dö för att slippa smärtan.

Men hon tänkte inte skada någon annan om de bad henne. Det räckte med att folk kallade henne för häxa, hon tänkte inte bli en också. De enda hon tänkte skada om det skulle bli nödvändigt var Naiterna. Hon tänkte hämnas för sina föräldrar, sina två äldre bröder, sin yngre syster och sin nyfödde bror. Alla hade de förlorat livet, tack vare henne.

Hon kände skuldkänslan växa, allt var hennes fel. Om hon inte fötts hade alla varit vid liv och byn hade inte varit svart av sot. Men nu var det som det var. Flera tusen män var efter henne och hon var övergiven. Alla hon älskade hade nu åkt till en plats hon inte kunde följa dem till.

Flickan kom fram till en sjö. Hon övervägde alternativet som kom upp i hennes huvud. Skulle hon, eller skulle hon inte? Vattnet såg kallt ut och vassen vajade i vinden.

Sen fattade hon ett beslut. Hon gick långsamt fram mot sjön. Så fort hon nuddade vattnet for en ilning genom kroppen. Men hon fortsatte gå.

Nu nådde vattnet henne upp till knäna. Känseln i fötterna hade försvunnit och hon darrade när hon vadade fram. Men hon lovade sig själv att inte stanna förrän hon inte bottnade längre.

Till slut nådde vattnet upp till hakan. Nu hade hon ingen känsel kvar alls och det bultade i hennes huvud. Det blev djupare och djupare. Hon kände inte sjögräset under hennes fötter längre. Lusten av att försöka simma tillbaka var stor, men hon intalade sig själv att ta sig längre ut istället. Att simma var hon inte särskilt bra på, men hon flaxade med armarna och sparkade med benen, och så småningom kom hon längre ut. Hon lät sig själv falla ner mot bottnen och försökte hålla andan. Men luften tog slut och hon föll in i en djup dvala.

Hon öppnade ögonen igen, och försökte ta reda på vart hon var. Var hon i himlen? Eller hade hon av någon anledning hamnat i helvetet? Det första hennes kolsvarta ögon fick syn på var en eld. Lågor som rörde sig. Såg det verkligen ut såhär i himlen eller helvetet?

Hon kunde lätt urskilja konturerna som syntes på andra sidan elden. En människa, eller något.

Var det en Nait? Hade dem hittat henne ändå? Nej, flickan visste gott och väl att Naiter inte såg ut sådär. Naiter bär inte kläder i siden, och Naiter har inte hår ner till midjan som blåser med vinden.

Flickan provade att sätta sig upp. Så fort hon såg sin räddares ansikte såg hon vad det var. En alv. Hon hade sett bilder på alver i böcker, och hört sina äldre bröder prata om dem. Elden lyste upp hennes ansikte och hon såg de spetsiga öronen.

”Jag hittade dig till slut”, sa Loriana och log mot flickan.

Flickan växte med tiden upp med Lorianas klan och anpassade sig efter deras sätt och vanor.

Hon blev en bra stridare och vid 16-årsåldern klarade hon av att strida mot Naiterna, och hämnas för hennes familj. Nu var hon inte längre ensam utan hämnd.

Skriven av: Gissa tre gånger eller klicka på länken ;)

Santaya - Rubinen: Prolog

Eldarna slukade allt i dess väg och de tre änglagudarna gjorde allt för att stoppa den – men det var försent. Farorna var för stora och arméerna var för små.

”Fire!” skrek Ice utan att få något svar. Sun syntes inte heller till och Ice kände sig mer ensam än någonsin. Tänk om de redan var döda, tänk om hon var den enda kvar.

Fienden tog sig nu in genom Zákantas murar. Då var det alltså över, striden var förlorad. Det enda som var kvar var Aztor. Men när även det skulle bli invaderat var bara en tidsfråga.

Då kunde hon urskilja Sun, med hennes långa vågiga hår och sina perfekta anletsdrag.

”Sun!” Ice tog sig närmare henne och de möttes på mitten. Eftersom Ice var den äldsta av sina två systrar kände hon ett speciellt ansvar för dem. Om något skulle hända dem skulle det vara hennes fel, och skulden skulle vara med henne resten av hennes liv.

”Har du sett Fire?”

”Ja, hon sa att hon skulle dra sig mot Tirania, de behöver förstärkning.”

Ice skakade på huvudet. ”Hämta tillbaks henne.” Det enda de kunde göra nu var att fly – men om de skulle klara det behövde de vara snabba. Desto fortare de tog sig härifrån, desto större chans var det att de skulle klara sig. Men Ice tänkte inte fly någonstans utan sina två systrar. Hon ville åtminstone ha något bra kvar från den gamla goda tiden, ett minne som påminde henne om hur det var förr.

”Men varför…” började Sun men blev avbruten.

”Vi har redan förlorat, det finns inget mer vi kan göra förutom att fly. Vi kan fly till Änglabergen i Aztor. Om vi gömmer oss väl är vi säkra.”

Tårar rann ner längs Suns kinder. ”Men min son, det blir för farligt för honom att leva i bergen. De är ute efter honom också”, sa hon och först då märkte Ice att hon bar ett knyte i sin famn. Ice var tvungen att tänka fort, så hon tog första möjliga idén. Hon fick syn på en kvinna med sin femåriga dotter i handen. ”Ursäkta mig, men vart ska du någonstans?”

Kvinnan stannade upp och en rädsla uppenbarades i hennes mörka ögon där elden speglade sig. ”Lhoiko, är det något problem?”

Sun insåg vad Ice tänkte göra och drog efter andan när hon hörde ordet Lhoiko.

”Nej, nej jag kan inte låta honom bo i Lhoiko. Inte där!”

Ice försökte lugna henne. ”Han är säker där, och han kommer bli väl omhändertagen…”

”Vill ni att jag ska ta honom med mig?” avbröt kvinnan och stirrade på det lilla spädbarnet i Suns famn. Systrarna nickade tvekande och kvinnan tog sig en närmare titt. ”Det är ett stort ansvar. Jag har ju redan en dotter…”

”Snälla! Det är det enda sättet att föra honom i säkerhet”, bad Ice.

Kvinnan var fortfarande osäker, men bestämde sig sedan. ”För barnets skull”, sa hon och Sun räckte motvilligt över sin son. Med tårögd blick betraktade kvinnan barnet. ”Vad heter han?”

”Phoenix”, snyftade Sun. ”Men tilltala honom aldrig med det namnet. Ge honom vilket namn du vill. Phoenix är alldeles för ovanligt i Lhoiko – folk kommer bli misstänksamma.”

Kvinnan bekräftade med en nick. ”Då är det bäst jag ger mig av.”

”Lycka till”, sa Ice och gav henne en tacksam blick.

”Detsamma.” Hon vaggade försiktigt barnet utan att släppa det med blicken.

”Adjö Phoenix”, viskade Sun och kysste honom på pannan. Hon gav kvinnan en snabb vink och ett litet leende tvingades fram.

Kvinnan vände sig om och gick, bort från staden och förödelsen.

Ice sneglade på Sun som stirrade ut i tomma intet. Hennes ögon var svullna av gråt och hon såg helt förstörd ut. ”Du kommer få se honom igen, det lovar jag.”

”Han kommer inte veta vem jag är då. Han kommer inte minnas mig över huvud taget.” Sun hade rätt. Phoenix var bara en månad gammal, och skulle inte ha ett enda minne från den här natten. Inte av henne, inte av sitt riktiga liv. Phoenix skulle inte finnas, bara den nya pojken kvinnan skulle uppfostra och ta hand om. Suns son var så gott som borta – och det kanske var det bästa. ”Han är säker där. Om de andra kasmíterna ser honom som en av dem, skadar de honom inte.”

Sun torkade bort en tår. ”Du har rätt, han är säker.”

De två systrarna tog varandra i hand – sen lyfte de från marken och jakten på den tredje systern började.

Skriven av mig! (Mimsan)