”Colin!” Ellie kunde inte dölja sin
glädje utan sken upp som en sol när hon fick syn på honom. När hon såg honom
försvann all ångest. Utan att hon själv var medveten om det sprang hon fram och
slog armarna om honom. Och där stod de – två återförenade vänner.
De pratade och skrattade som om de
aldrig varit separerade. Colin var exakt som Ellie mindes honom. Rolig,
livfull. Han hade blivit längre och en aning smalare, men hade fortfarande det
lite barnsliga utseendet. Med den blonda lite rufsiga kalufsen och de släta
anletsdragen.
Vad hade hon varit så rädd för? Han
var exakt samma kille som innan han flyttade, bara äldre.
”Hur länge stannar ni Ellie?”
frågade Celia som precis gått in i rummet.
”En vecka”, svarade Ellie lite
sorgset. En vecka lät så lite. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan de
kunde träffas igen?
”Har ni bestämt vad ni ska göra
då?”
Colin kastade en av soffkuddarna på
henne, bara för att reta upp henne lite. Som sagt, precis som Ellie mindes
honom.
”Ta det lugnt! De kom ju precis
hit!”
”Men chilla! Jag tänkte bara fråga
om ni ville följa med mig och Julie till Huset utan återvändo imorgon.”
”Är du galen?!” utbrast Colin.
Celia började gapskratta så att hon
blev alldeles tårögd. ”Vadå är du rädd?”
Colin fnös och la armarna i kors.
”Såklart inte… Vad tror du om mig?”
”Så följ med imorgon då!” Celia
hade äntligen slutat skratta och såg nu mer allvarlig ut.
”Visst. Är du med på det Ellie?”
Ellie ryckte till av att bli
tilltalad men nickade hastigt. ”Det låter spännande. Huset utan återvändo.
Imorgon ska vi bevisa att titeln inte passar in på byggnaden!”
Innerst inne var hon inte alls lika
säker. Huset utan återvändo, varför
kallades huset så?
***
Han väcktes av att solen sken in
genom hans fönster, och han blev genast påmind om vad de skulle göra. Huset de
skulle till hade många historier. De flesta om att det för cirka femtio år
sedan bodde en greve och grevinna där med deras dotter. En kväll hade familjen mördats med pistol,
utan minsta lilla spår efter gärningsmannen. Men en kväll när en grupp poliser
skulle undersöka husets insida, kom de aldrig ut igen. Desto fler som gick in,
desto fler försvann. Och ibland kunde man höra kusliga ljud i närheten av det
förfallna huset.
Colin hade själv aldrig gått i
närheten av det, bara snabbt gått förbi när han gick till skolan varje dag.
”Vart ska ni?” ropade Colins och
Celias mamma Nora från köket.
”Till Hu…” började Ellie men Celia
avbröt henne snabbt.
”Till Hugo! Du vet han i min
parallellklass!”
Nora svarade inte, så de antog att
det var fritt fram att gå ut. Nora skulle aldrig ha tillåtit att de gick till
Huset utan återvändo, så därför kunde de inte berätta något.
Ute hade det börjat mörkna. Gatorna
var nästan tomma och höstvindarna ven omkring.
Celias vän Julie mötte dem utanför
grindarna. Grindarna som ledde till huset som Colin i hemlighet var rädd för.
Tänk om något faktiskt fanns därinne!
”Så ska vi gå?”
Celia öppnade grindarna och klev säkert
in. ”Kom nu då! Vad tror ni kommer hända? Ett spöke kanske faller ner och
slukar er!” sa hon och började skratta.
De andra tog några försiktiga steg
framåt. När de väl var inne på tomten såg Celia uttråkad ut. Men hon ryckte
snabbt upp sig igen och ett stort leende bildades på hennes läppar.
***
Skriven av: Mimsan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar