Det var sommar och Ronja satt vid
den lilla klippan på ön. Hon hade sina slitna jeans och sin blå tröja hon fått
förra våren av sin farmor. Hon hade håret uppsatt i en hästsvans och hennes blå
ögon glänste som vattnet i sjön. Hon andades in den härliga lukten av vatten
och sakta började hon dagdrömma om vildhästarna som hon alltid gjorde. I hennes
fantasi såg hon ledarhästen Spirit, den vackra vita hingsten och de små fölen
Middy och Star, som skuttade runt och lekte. Plötsligt slets hon ur sin fantasi
och in i verkligheten, det var hennes mamma som ropade att maten var färdig.
Ronja reste sig upp och började gå
mot det lilla röda huset. När hon väl kom in, så träffades hon av lukten av
köttbullar, Ronja höll för näsan – köttbullar hörde inte till favoriterna. Hennes
mamma tittade på henne, hon visste mycket väl vad Ronja tyckte om hennes mat.
Vid det runda bordet satt hennes stora syster Emma lika glad som vanligt. Det
måste betyda en sak, hon hade varit i stallet. Visst de var inte så lika, Emma
hade brunt, vanligt hår och stora grön-blå, ögon medan Ronja hade kolsvart,
rakt hår och blå ögon. När Ronja satte sig, började Emma som vanligt att prata
om hur underbart allt varit i stallet.
Hon visste att Ronja var svartsjuk
för att hon aldrig fick följa med dit och det fanns en bra anledning till varför,
hennes mamma visste att Ronja älskade hästar lika mycket som Emma, kanske även
mer. Det var så att när Ronja var mindre, blev hon avkastad från en av
grannarnas ponny. Efter det hade hon ändå velat rida men på vildhästarna,
hennes mamma visste att vildhästarna kunde slänga av henne direkt och att de
var vilda av en anledning. Därför förbjöd hon Ronja att rida på
vildhästarna.
Efter maten gick Ronja upp till
sitt rum på övervåningen och la sig i sängen. Hon tittade sig omkring, allt i
rummet var som vanligt. Hennes väggar med rosa blommor och skrivbordet som hon
hade såg så gammalt ut. Ibland så undrade hon varför hennes mamma velat behålla
det. Kanske var det för att det var mormor som hade haft det som barn. Mitt i
tänkandet så hör hon dundrande hovar långt bort, kanske var det vildhästarna.
Det börjar bli sent. Hennes mamma sa att det var dags att gå och lägga sig,
Ronja var väldigt trött, hur kan man egentligen bli trött av sommarlov?
Nästa dag så vaknade Ronja av väckarklockan
som tjöt. Ronja hasade sig upp i sängen och gick ner till köket där hennes
mamma satt.
– Visst är Emma i stallet?
Hennes mamma nickade. Det var
vanligt att hennes syster cyklade tidigt för att få vara i stallet längre.
Efter frukosten tog Ronja sin cykel och trampade iväg till den lilla skogen som
fanns på ön. När hon kommit till början av skogen hörde hon ett bekant ljud.
Det var en häst, en vildhäst, Ronja började försiktigt gå längre in i skogen
där hon upptäckte ett sto från flocken. Det var Windy, den brun-vita
Hackney-ponnyn.
När Ronja kom närmare såg hon ett
stort sår på det högra bakbenet. När Windy fick syn på Ronja som kom allt-mer
närmare låg hon blixt-stilla, som förstenad. Ronja visste att Windy en gång varit
en vanlig ridhäst på ridskolan som Emma red på. Hennes mamma hade berättat om
hur Windy en dag rymt efter att hon blivit illa behandlad av sin ägare och
efter det varit rädd för människor. Medan Ronja försökte komma tillräckligt
nära för att hjälpa Windy upp från det blöta mossan, började Windy sparka och
gnägga efter hjälp men Ronja visste att hennes flock inte var i närheten.
Efter många försök och misslyckande
så fick hon till slut Windy att lita på henne så mycket att hon kunde få upp
henne och leda henne i den gamla mörkgröna grimman som hängde runt henne.
Haltande och trötta kom de fram till det lilla röda huset. När de närmade sig
det gamla stallet på baksidan så kom hennes mamma ut genom dörren. När hon såg
vildhästen blev hon förskräckt, Hon visste att Ronja älskade hästar, men att ta
med sig en vildhäst var det dummaste hon någonsin gjort.
När Ronja ställt henne i en av
boxarna, kom hennes mamma in i stallet med en min som bara mammor kan ha när de
är arga.
– En vildhäst Ronja, vad tänkte du
med!
– Mamma den är skadad och behöver
hjälp.
Ronja visade det äckliga såret på
bakbenet. När hennes mamma såg det gick hon, men kom snart tillbaka med bandage
och vatten i en hink. Hon gick in till Windy. Det såg nästan ut som om de
förstod varandra, för när mamma bad Windy lägga sig ner så gjorde hon det utan
motstånd.
När hennes mamma var klar med att
tvätta och linda in såret i bandage, tog hon med sig Ronja in i huset. De satte sig mitt emot varandra vid bordet. Ronja visste nog vad hennes mamma
skulle säga hon skulle säga, att det kunde gått illa till men svaret hon fick
var inte ens i närheten av det hon trodde.
– Det var modigt av dig att hjälpa
Windy. Utan din hjälp skulle hon säkert förblött.
Ronja kände sig lättad när hon sa
så. Det betydde att hon inte var arg. Sedan så fortsatte hennes mamma.
– Det kommer ta tid innan såret
läker och jag tror att Windy aldrig kommer kunna återvända till vildmarken.
– Vad menar du? frågade Ronja
– Det betyder att någon kommer att
få ta hand om henne....
Hon behövde inte ens avsluta
meningen, det betydde att Windy skulle bli hennes häst! Hennes egen häst, Å vad
Emma kommer att bli avundsjuk när hon får veta.
– Jag hoppas du klarar allt arbete
annars kan ju Emma hjälpa dig.
– Aldrig i livet jag har en häst!
Ronja reste sig så hastigt att
stolen vickade omkull. Ronja började dansa och hoppa, så glad var hon. Tänk hur
bra det här sommarlovet skulle bli med en egen häst!
Skriven av: Jennelie (Kika in på hennes blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar