Solen stekte på och Mirjam visste
att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och
tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så
plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten
golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han
inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla
fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom.
Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort
för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under
några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var
ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam
sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtat efter dig,
Dimitri” sa hon och strök honom över mulen.
Hon satte sig upp och snart var hon
långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som
att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än
någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon
hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara
på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom
skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han
plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll
honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag
är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han
inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag
inte hade... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes
kinder. Han vände sitt vackra huvud mot
henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin
handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år
sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit
som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och
tittade på henne med samma mörka ögon som alltid.
”Det finns en sak till” sa hon. Han
tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med
längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget
mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och
tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.
Bredvid grottan fanns en liten
stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han
vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i
grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt
hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter
en stund kom hon tillbaka men inte
ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag
skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade
bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade
huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen.
”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade
aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför
hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla
pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?
”När jag.... när jag förstod att
jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom
skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon
väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade
gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i
Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var
lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft.
Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute”
och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var
”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på
den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han
vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av
mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick
ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte
bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som
egentligen hänt och vem hans far egentligen var.
När hon såg honom gå ned i grottan
igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som
hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta
hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara
tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna
få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag”
Efter många år stod dom nu där. På
samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog
hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle
han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom
några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten.
Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man
hörde, det var steg.
När han klev ut ur grottan såg han
dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han
visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så.
Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kunde han höra sitt
egna skratt.
Skriven av: Jennelie
Det skulle vara roligt ifall någon kunde skriva kommentarer oftare :)
SvaraRadera