Monsterkonungens Drottning, Del 2 (Gästnovell)

Han lutade sitt huvud närmare mitt och innan jag hunnit reagera så var hans läppar tryckta mot mina. Och jag måste erkänna att det var det bästa som hänt i mitt liv. Jag ville inte att han skulle sluta men det gjorde han. Men jag vet att han egentligen inte heller ville sluta, för precis som mig blev han generad. Fast det var hans som kysste mig och inte tvärtom. Han tog bort sin hand från mitt ansikte och bakade ett steg, men han stod fortfarande nära, tillräckligt nära för att jag skulle kunna döda honom eller kyssa honom. Men skulle jag verkligen kunna döda Johannes bara för att han var ledare över dom?
”Jag ska berätta för dig om det är det du vill, Jarrah.” Va, vänta lite nu, tänkte han berätta? Tänkte konungen över monstrerna verkligen berätta vad det var som pågick, eller var det ett knep för att få mig att tveka? ”Jaså? Så vad är det jag vill veta då?” frågade jag honom. Han nickade som en signalering till monsterna att dom skulle gå. Och lika fort som dom alla kommit så försvann dom och endast konungen själv och jag var kvar. ”Fråga på.” sa han med ett ganska svårtolkat uttryck. Antingen var han tveksam och undrade vad jag skulle fråga eller så var han rädd för vad han skulle svara.

”Ja till att börja med förklara hur en människa kan vara ledare till monstrerna.” han log, ett sådant där självsäkert leende igen, jag hade frågat precis det han ville. Men han kanske inte är medveten om att jag hade många fler frågor. ”Ja det ja, du vet ibland glömmer jag bort det, lustigt eller hur?” han flinade som om han precis sagt något roligt. Men jag skrattade inte. ”Jag är ett halv monster” sa han sedan. Halv monster, Johannes? Jag kanske inte är den smartaste personen när det kommer till monster men allvarligt talat halv monster, vad är det? ”Kan du förklara lite mer exakt, vad ett halv monster är.” frågade jag. ”Okej, visst men det är verkligen inte så speciellt. Det finns många av oss” han sa det som om det vore det mest uppenbara som fanns. ”Det är när antingen ens mamma eller pappa är monster och den andre är människa. Inte så svårt att förstå eller?” Nu log han det där alltför självsäkra leendet igen, som om det här vore ett spel och han visste att han skulle vinna. ”Jaha. Nästa fråga, varför är jag här och var så snäll och förklara begreppet drottning och vad det har att göra med mig.” sa jag. Han kanske inte märkte det själv men jag såg att hans leende inte längre var lika stort och självsäkert längre. Gulligt jag känner honom inte ens och jag lägger redan märke till sådana saker.

Jag undrar vad han tänker ge mig för svar nu då. Jag hoppas jag har sänkt hans självförtroende tillräckligt för att han ska bli en aningen nervös och bara råkar säga något som han inte hade planerat att säga. T.ex att allt det här är ett trick och att jag inte borde lita på honom. Men tydligen hade jag fel. ”Ja vad tror du själv Jarrah? Du är här eftersom du är min drottning och du är min drottning eftersom jag har valt dig. Inte så svårt att förstå eller hur?” Johannes hade sagt det som om det vore det mest naturliga i hela värden. Men jag hade ingen lust att stanna i monstrernas värld i all evighet med den där snofsiga typen. Fast å andra sidan skulle väll det bli så vare sig jag ville eller inte eftersom jag var fast i den här hålan. Trevligt. Det verkade som om Johannes väntade på ett svar eller en ny fråga, men jag hade fått nog av den här frågeleken nu.

”Ja men jag vill inte vara din drottning, så du får allt ta och leta redan på någon annan hördu.” Johannes leende övergick till en min som såg så plågat ut att jag bara skulle vilja ta tillbaka vad jag just sagt, för att få honom att le igen. ”Men jag vill inte att du går, Jarrah.” svarade han. ”Men... jag vill inte vara i monstrernas värld resten av mitt liv, jag vill vara normal och gå i skolan, vara med mamma, pappa och min lillebror, jag vill göra allt det där Johannes. Förstår du!?” han nickade till svar och jag kunde känna hur mitt hjärta börjat slå otroligt fort. Varför var det så här? Varför mådde jag så dåligt bara för att jag sagt nej? Han var en av dom och jag skulle ju döda honom, eller?  ”Jag är ledsen...” sa jag. ”Jag med.” svarade Johannes.

Jag vaknade av att solens strålar lös mig i ögonen. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Jag var i mitt sovrum. Hade allt bara varit en dröm?

Efter den dagen så såg jag aldrig monstrerna mer. Jag drömde aldrig några mardrömmar om monster heller. Men ibland drömde jag om honom, Johannes. Han satt på sin tron i monstrernas land och hans blick var full av sorg och besvikelse. Då bestämde jag mig en dag för att gå tillbaka. Jag sket i vad min mamma sagt om monstrerna och allt det som alla varnat mig för. Monster är odjur, dom dödar, det enda dom är ute efter är ditt liv, dom tar med dig till sin hålla och efter det kommer du aldrig tillbaka. Johannes var inte som dom, han var som mig, annorlunda.

Skriven av: Jennelie :D