Jag gick in i kapprummet och kände
allas blickar på mig. Varför var de så intresserade av att titta på mig? Såg
jag dum ut? Varför ville ingen ha något med mig att göra? Vad fick mig att bli
så annorlunda?
Nästan alla började viska om mig
och flina. Alla utan en. Henry, han stod alltid i skuggan av dem andra och såg
på. En snöboll träffade mig i ryggen och jag vände mig om för att se vem det
var den här gången. Isak, det var ovanligt. För det mesta var det Andreas eller
någon av tjejerna. Jag ignorerade alla skratten och gick och satte mig på en
bänk.
Dagen fortsatte som vanligt, jag
var van. Men varje dag hittade dem på något nytt. Någon ny spydig kommentar om
mig eller en ny handling. Oftast slängde dem ner något i toaletten, om dem inte
tvingade mig att slänga ner något där. En gång tvingade dem mig till och med
att doppa håret däri. Den känslan glömmer jag aldrig. Alla tårar jag fällde.
Hur mycket jag bara ville försvinna. Det var första tillfället jag funderat
riktigt ordentligt på döden. Skulle det kännas bättre om jag valde den vägen?
Jag kände något vått rinna längs
min arm. Någon hade spottat på mig, igen. Sjätte gången på två dagar om jag
räknade rätt.
Att komma hem var inte heller
vidare skönt. Varje gång jag gick på grusvägen var jag oroad över vad min mamma
gjort. Jag minns tiderna innan det gick för långt. Då älskade jag henne, som en
dotter ska älska sin mamma. Och då älskade hon mig, som en mamma ska älska sin
dotter. Kanske älskade hon mig fortfarande, men hon visade det inte längre.
Såklart älskade jag henne nu också, men inte som förut. Jag var inte längre
lycklig i hennes närvaro. Jag var rädd, rädd för vad hon tänkte göra med mig,
och med sig själv.
Jag klev in genom dörren och kände
den unkna stanken. Fast den hade jag också vant mig vid nu. Det här hade pågått
alldeles för länge, och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle
göra.
Hon var inte hemma. Jag visste inte
om jag skulle vara lättad eller orolig. Vissa kvällar kom hon inte hem. En gång
gick det fyra dagar innan hon öppnade ytterdörren, och klev in.
Jag gick in i köket, satte mig vid
bordet och kollade ut genom fönstret. Snön låg sträckt över gräsplan och solen
fick den att glittra. Det var så vackert, varför kunde inte jag vara så vacker?
Du är vacker, hörde jag en röst säga
i mitt huvud. Min brors röst. Han hade sagt det till mig när jag var fyra.
Dagen efter hade han dött. Likaså min pappa. De båda hade dött i en bilolycka.
Det var nog därför min mor börjat med droger och sprit. Hon ville glömma, och
tänka på annat. Jag visste inte mycket om droger. Bara att man blev virrig och
att det var farligt. Men hon var trots allt min mamma, och jag kunde inte hata
henne. Jag hatade det hon gjorde, och jag var besviken på henne för att hon
gjorde det hon gjorde. När hon börjat med det, hade hon ens tänkt på mig över
huvud taget?
Eftermiddagen gick, och solen gick
ner. Nu var det månen som lös upp den vita snön. Sen blev det helt svart i
lägenheten, strömmen hade gått. Jag
öppnade ett skåp och tog fram tändstickorna. Elden var nog min bästa vän. Den
fanns alltid där för mig, och lös upp min väg när jag famlade i mörkret. Jag
satte mig återigen vid bordet, och tände en av stickorna. Den lilla eldslågan
växte sig större på stickan. Men den blev större än vanligt. Först då märkte
jag att jag tänt eld på gardinen. För första gången i mitt liv blev jag rädd
för elden. Vad hade jag gjort?! Jag ryckte tag i en handduk och försökte släcka
elden, men den var för stor. Den spred sig till nästa gardin och skulle snart
nå fram till dörren och sätta resten av lägenheten i lågor. Jag släppte
handduken och började halvspringa mot dörren. Men jag tvekade, det här var min
chans. Min chans att försvinna från världen utan att det såg misstänkt ut. Alla
skulle tro att det var en olyckshändelse. Jag stängde istället dörren och lät
rummet bli omslutet av elden. Sen satte jag mig på golvet, och bara väntade.
Röken blev tätare, och det blev
svårare att andas. Men jag brydde mig inte, nu var det ändå försent att ångra
sig. Så jag satt still, och kände värmen komma närmare. Efter ett tag tror jag
den snuddade mig, men den brände mig inte. Den skadade mig inte på något sätt. Den
bara värmde mig, på ett bra sätt. Det var första gången på länge som jag kände
mig riktigt älskad. Jag var älskad av elden. Som dess ”Härskarinna."
Men röken visade inte någon nåd,
och allt svartnade för mig.
Jag läste den här novellen för några dagar sen, och jag tyckte att den var jättebra. Jag fick faktiskt tårar i ögonen, vilket inte händer så ofta. Genialiskt slut med röken!
SvaraRaderaVilken rysare!
SvaraRaderaTja... Jag visste inte att det var en rysare förrän du läste den och sa att det var det ;)
Radera