En veckas förälskelse

Nu är det snart dags, det är snart min tur. Förra veckan fick vi som hemuppgift att skriva en novell – och sedan läsa upp den för klassen. Temat var fritt, för alla utom mig. För mig var allting självklart. Det gick inte att skriva om något annat, det gick bara inte.

Nu är det min tur, nu ska jag läsa upp den.

***

Han var den enda. Han var den enda hon såg, tänkte på och brydde sig om. Förhoppningsvis kände han så för henne också. Men hon hann aldrig fråga, nej – deras tid blev alltför kort tillsammans. En vecka, sen var det över.

Sättet han förde henne över dansgolvet på. Rörelserna var så mjuka och graciösa, men samtidigt så bestämda. Hon gjorde misstaget att se in i hans ögon, och med ens blev hon förhäxad av hans skönhet och sett. Det blonda håret som så perfekt föll ner i hans ansikte. Den utomordentligt uppbyggda kroppen. Vad han såg hos henne – visste hon inte. Men något var det, annars skulle han aldrig uttalat orden ”Jag älskar dig” till henne.

Veckan då de var tillsammans, den veckan skulle hon aldrig glömma. En vecka, det kändes så lite. Sju dagar. 168 timmar. 10 080 minuter. 604 800 sekunder. Om det var exakt med minuter och sekunder visste hon inte. Men det stämde på ett ungefär. De hade träffats på en fest klockan elva på kvällen. På en lördag. Han hade genast lagt märke till henne, och hon hade lagt märke till honom. Han var den första killen som bjöd upp henne på en dans – och såklart tackade hon ja. De hade dansat som om de inte kunde göra något annat. Hon hade aldrig varit någon vidare dansare, men med honom var det annorlunda. Med honom klarade hon vad som helst.

Dagen efter hade han ringt henne – och de hade pratat i timtals. Sedan kom de på att de kunde träffas. Hon skulle få se honom igen. Röra vid det där ljusa håret och bli förhäxad av skönheten hans ljusblåa ögon tillförde. Åh nej, det var inga vanliga ögon han hade. I ljusets sken såg de nästan silvriga ut. En skimrande dimma som svepte runt vid regnbågshinnan.

De spenderade all tid de hade med varandra, vilket var tur eftersom tiden blev oerhört kort.

Varannan natt sov hon över hos honom, och varannan natt han hos henne. Ingen och inget kunde skilja dem åt. Kärleken växte sig till en stor kraftig mur som skyddade dem. En mur som ingen kunde tränga sig igenom.

Veckan gick, och helt plötsligt var det lördag igen. De hade nu spenderat en vecka tillsammans. Och lika snabbt som det börjat, lika snabbt tog det slut.

De klev på bussen och tog sig fram till två lediga platser. De började åka, och än verkade ingenting misstänkt. Ingen på bussen kunde då ana vad som skulle hända.

Hon sjönk in i djupa tankar, och han såg ut genom fönstret på de mörka gatorna. Han strök bak hennes hår och hon tog hans hand. De flätade samman sina fingrar så att två blev en och bara satt tysta – och iakttog varandra. Sen hände allt så fort. En hög smäll hördes och allt skakades till. Därpå kom fler smällar och hon kände hur deras händer gled isär. Av rädsla och chock stängde hon ögonen och väntade tills allt var över.

När hon till sist vågade öppna ögonen var synen hon träffade på så hemsk att hon genast kunde känna tårarna forsa ner för kinderna. Han, hennes älskade, var täckt med blod. Det rann längs kindbenen, och en del av hans blonda hår färgades några nyanser mörkare. Hans ögon sökte sig till henne, och sedan sade han: ”Farväl.”

Hon ville skrika, men kunde inte. Med sig i döden hade han tagit hennes talförmåga, hörsel, luktsinne, och hjärta.

Eftersom hon inte kunde skrika kollade hon bara ner i marken och tårarna strömmade ut som floder. Hon lyckades få sig en snabb titt på klockan, och såg att den var elva, på kvällen. En vecka alltså.

Så småningom fick hon tillbaka talförmågan, hörseln och luktsinnet. Men hjärtat, det behöll han.

Hon hade hittat kärleken, hon hade äntligen hittat den, men bara i en veckas tid. Nu var den borta, och hon skulle aldrig få se den igen.

***

De andra i klassen bara stirrade på mig. Om det var bra eller dåligt visste jag inte. Vår lärare tog några tvekande steg fram mot mig. ”Det… var väl… en fin berättelse.”

De förstod inte. Ingen av dem förstod novellens innebörd. ”Det är mer än bara en berättelse”, sade jag. Sedan lade jag novellen på katedern, och skyndade ut ur klassrummet. Det var ett misstag. Jag hade trott att det skulle kännas bättre att skriva om det, men det blev bara värre. Jag sprang ut, plockade upp en sten, och kastade den på ett fönster. En spricka gjorde sig större, men det var ingen vanlig spricka. Den hade en betydelse.

När den växte, såg det ut som om den skrev något. Med en vacker skrivstil visade sig namnet André på det förut fina glasfönstret. André, varje gång jag tänkte, såg, sade eller hörde hans namn kändes det som om någon knivhögg mig.

”Kom tillbaks!” skrek jag rakt ut utan att bry mig om vad de andra skulle tro. De fick tro och tycka vad de ville, André var och skulle alltid vara den enda för mig.

”Det behöver jag inte, jag är redan här”, svarade hans röst i mitt huvud. Om det var inbillning eller ej intresserade mig inte. Jag fick höra hans röst.

”Då ber jag dig att stanna”, viskade jag med gråten i halsen.

Jag väntade förväntansfullt, men svaret kom aldrig. Såklart var det bara inbillning. Han var död, vare sig jag ville det eller inte.

I flera timmar låg jag vaken i min säng, och stirrade ut mot fönstret. Han skulle ha varit här, med mig. Jag skulle berätta hur mycket jag älskade honom, och han skulle förhoppningsvis berätta samma sak för mig. Men nu var det försent. Han var borta, borta vid ett ställe där jag inte kunde nå honom.

Vinden svepte in genom mitt öppna fönster och ven runt i rummet. Plötsligt, kunde jag höra viskningar. Det var inbillning, som hans röst jag hört på skolgården. Han var död, varför insåg jag det aldrig?

”Glöm mig inte…” viskade han.

”Det skulle jag aldrig, aldrig”, svarade jag och reste mig upp.

”Lovar du?” frågade han och jag blev genast gladare av att han fortfarande var kvar. Om nu kvar var det rätta ordet. Nej, jag såg honom dö. Jag såg honom när han slutade andas. Jag hörde honom säga ”Farväl”, och sedan hade jag förlorat honom. Mina sinnen spelade mig ett spratt. Han fanns inte kvar, och han skulle aldrig komma tillbaka.

”Du är död!” skrek jag som om jag först nu insåg det. Jag drog upp täcket till hakan och borrade ner huvudet i kudden – jag kände hur den blev allt blötare för varje tår som föll.

Någon öppnade långsamt min dörr, och jag hörde på stegen att det var min mamma. ”Gumman? Hur är det?” frågade hon lugnt och satte sig på sängkanten. Jag vred på mig och mötte hennes blick.

”Hur är det?” imiterade jag henne. ”Hur fan tror du att det är?! Han var allt som betydde något! Han är fortfarande allt som betyder något för mig! Jag älskade honom så jävla mycket så det är inte klokt! Varför kan ingen fatta det! Kan inte alla bara sluta fråga hur det är! Det kommer aldrig bli bra, jag kommer aldrig bli hel igen! Aldrig! Jag såg honom dö, jag hörde honom säga sitt sista ord, och jag kunde inte göra ett jävla skit åt det.” Tårarna forsade nerför mina kinder nu, som de gjort på bussen. Mamma lade en lugnande hand på min axel, men jag puttade ilsket undan den.

”Det pågick bara en vecka älskling…”

”Den mest fantastiska veckan i mitt liv!” utbrast jag. ”Han dog mamma! Jag förlorade honom inte som andra tjejer förlorar sina killar! Han gjorde inte slut med mig, jag gjorde inte slut med honom. Ingen av oss kom på den andra med att vara otrogen eller något sånt. Nej, han dog. Han dog, jag överlevde, så enkelt är det!”

”Nej, det här är absolut inte enkelt!”

”Du får det att låta som det!”

Jag reste mig upp och sprang ut ur mitt rum.

Utan att veta vart jag skulle gick jag i rask takt runt på de mörka gatorna. Gatlyktorna lös upp min väg och jag följde dem. Tills jag kom fram till busshållplatsen. Det var där bussen skulle ha stannat och släppt av oss. Men den kom bara halvvägs.

Jag satte mig i busskuren och grät.

Timmarna gick. Solen började titta fram bakom trädtopparna och gav himlen en orange färg.

En liten flicka satte sig bredvid mig. Hon hade långt blont hår uppsatt i två flätor. Jag behövde inte se mycket för att veta vem det var. Alice – Andrés lillasyster. Hon lyfte försiktigt på huvudet och såg på mig med samma ljusblåa ögon som André haft.

”Vill du något eller?” frågade jag mer irriterat än jag tänkt.

Alice brydde sig inte om det ilskna tonfallet utan fortsatte se på mig.

”Sa han någonsin något om mig?”

”Va?”

”Ja, sa han något om mig till dig?”

Jag tänkte efter. ”Ja, han nämnde dig nog.”

Hon suckade. ”Skulle jag kunna få veta vad han sa också?”

”Något om att du var den jobbigaste personen han träffat.”

Alice skrattade lite. ”Vi bråkade rätt mycket. Nästan hela tiden. Vi skrek, slogs, smällde i dörrar. Ibland kastade vi saker på varandra också, men mest kuddar och sånt.”

Jag nickade och låtsades förstå. Egentligen förstod jag inte så mycket alls. Varför berättade hon det här för mig?

”Men vi hade våra stunder också”, fortsatte hon, ”stunder jag aldrig kommer att glömma.”

”Vad är det du vill ha sagt?”

”Du gjorde honom lycklig! Innan han träffade dig var han för det mesta tystlåten, argsint. Men sen… Du förändrade honom. På ett bra sätt. Och jag måste tacka dig för det.”

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Skulle jag svara överhuvudtaget?

Som om hon läst mina tankar sa hon: ”Du behöver inte säga något. Jag ville bara att du skulle veta det.”

Alice reste på sig och var på väg att gå därifrån när jag plötsligt ropade: ”Sa han något om att han älskar mig?”

Alice vände sig om, förbryllat, men med ett litet leende på läpparna.

”Flera gånger.”

Där hade jag det bekräftat. Han älskade mig.

Skriven av: En tjej som är beroende av att skriva noveller som handlar om ett kärlekspar där killen dör. Sorry for that!