before... AFTER!

Halloj! Nu är det ju ungefär ett år sen jag började skriva riktigt ordentligt, och jag måste säga att jag har förbättrats en hel del! Förra året (sommaren-hösten 2011) började jag ju på en bok... Och nu för ett par månader sen bestämde jag mig för att skriva om den med typ tusen ändringar... Så jag läste igenom boken... och GUD vad många fel jag hittade! Meningar som inte kan betraktas som meningar, grammatik fel, jobbiga karaktärer, konstiga dialoger... Ni fattar va? Så, tyckte bara det kunde vara kul att jämföra förra året med det här ☺

En av de bättre scenerna jag hittade när jag läste igenom boken (fast scenen är med i slutet, så det kanske inte var så konstigt):

Då kysste han mig och jag besvarade den. Vi var som gjorda för varann. Han smekte mitt ansikte. ”Jag älskar dig med, mer än något annat i världen”, sa han sedan.

Jag omfamnade honom hårt.

”Jag önskar jag kunde ge dig mer”, viskade han sedan i mitt öra.

”Du ger mig tillräckligt”, svarade jag och kysste honom.

Jag märkte knappt att det blev mörkt. Så distraherad blev jag av honom.

Nu såg jag bara hans profil, och glimten i hans ögon.

”Vi kanske borde gå hemåt, de undrar nog vart vi är”, sa han och reste på sig.

”Men en sak undrar jag fortfarande, hur fick ni tag på nyckeln till fängelsehålan?”

”Jag och Elaine hittade den i Natashas rum, i hennes skrivbordslåda.”

Jag som hade trott att hon skulle gömma den på något listigare ställe. Det var ju Natasha vi pratade om. Men lite smart var det nog ändå. Vem skulle komma på att hon gömde den i sin egen skrivbordslåda? Det var inte riktigt så man tänkte om Natasha.

Han tog min hand och hjälpte mig upp. Sen gick vi, ensamma i mörkret.

Jag kände mig trygg när jag gick med honom genom skogen på den ganska smala stigen.

Bry er inte om det där med nyckeln och fängelsehålan, bara en sak som hände tidigare i berättelsen.

Såhär skulle jag skriva scenen nu (fast jag skiter i fängelsehålan och det, och lägger till lite andra saker istället):

Då kysste han mig, försiktigt, som om jag var gjord av glas, och han var rädd att jag skulle gå i spillror. Jag placerade min hand om hans nacke, för att visa att det var okej, men istället drog han sig ifrån mig – lång-samt, fortfarande med de där försiktiga rörelserna. Jag koncentrerade mig på hans mörka ögon, som var minst lika koncentrerade på mina ljusa. Han såg på mig som om jag var allt han någonsin velat ha, allt han någonsin drömt om.

   "Är du säker på det här?" frågade han med all världens sorg i sin röst.

   "På vad?" Jag visste redan vad han menade, men jag ville höra honom säga det.

   "På oss."

   Min hand sökte sig till hans, och jag vände blicken ut mot havet. Mot månens spegelbild, som guppade där ute på vågorna. "Varför skulle jag inte vara det?" Det fanns inget tvekande någonstans när jag sa det, för jag visste att det här var rätt. Vi – oss – tillsammans. Det var så det skulle vara.

   "För att jag är en ledsen typ", sa han bara, fortfarande med den där ledsna tonen. Men i ljuset som månen gav oss kunde jag se att han smålog. 

   "Jag kan hantera ledsna typer." Hans läppar mötte mina, en aning hetsigare den här gången, fast fortfarande med en osäkerhet som höll honom tillbaka. 

   "Vi borde gå hem", sa jag en stund senare. Han nickade kort och vi reste på oss. Sedan begav vi oss in i skogens mörker, hela tiden med fingrarna hårt sammanflätade. 

Jag vet inte vad ni tycker, fast jag ser en hel del förändring. 

Jag ville egentligen göra såhär fast med en stridsscen, problemet var att jag inte hittade någon som jag skrev förra året. Kan bero på att jag inte riktigt visste hur man skrev dem såna då, men nu gör jag det!

En början på en novell som jag skrev förra veckan tror jag:

Jag parerar hans slag och känner hur det börjar värka i armen och axeln på grund av kraften i hans svärd när han svingar det mot mig. Han har tränats till det här i hela sitt liv, medan jag bara har provat några enkla rörelser och positioner några enstaka gånger med min äldre bror Jonathan.

     ”Vart är hon!?” skriker jag ursinnigt och hugger mot honom igen. Jag vet att han är den skyldiga. Jag vet att han är orsaken till att min syster försvann igår.

     ”Men herregud! Jag har ju sagt att jag inte vet!” Han slår svärdet ur händerna på mig som om det var en liten fågel. ”Bara sluta, innan jag gör illa dig på riktigt.” Han sänker svärdet en aning, och jag tar tillfället i akt och passar på. Med knyten näve smockar jag till honom i ansiktet. Visst, jag kommer aldrig komma långt med svärd eller pilbåge, men man kan absolut inte kalla mig svag. Han vacklar bakåt, och jag ser att han blöder näsblod. Som jag sa: Man kan inte kalla mig svag. I alla fall inte för att vara jag, späd och smal på grund av svält, med armar som inte ser ut att kunna lyfta så lite som ett kilo, så är jag förvånansvärt stark.

     ”Säg vart hon är! Annars skär jag halsen av dig!” säger jag, tar hans svärd och håller det vassa bladet mot hans hals. Såklart är det bara ett tomt hot, och det förstår säkerligen han också, men ändå kan jag se rädsla sväva omkring i hans mörka ögon.

     ”Jag vet inte vart hon är”, säger han lågt, så att bara jag hör. ”Jag lovar, jag har ingen aning.” 

Om novellen någonsin blir klar publicerar jag den, don't worry! ;)