Josef låtsas som om ingenting har
hänt. Han pratar om annat, och jag spelar med. Men jag vet att han tänker på
det, hela tiden.
Tältet är ganska stort, fast vi
måste ändå tränga ihop oss lite för att få plats. Jag lägger mig ner, lite på
sidan för att se hans ansikte. Hans ögon är sorgsna. Inte som när han sörjde
Janet. Nu är det annorlunda. Jag vet vad han tänker på. Han tänker på hur det
skulle vara att bara lägga allt bakom sig, att dra över till den andra sidan.
Hans ögon avslöjar en hel del, dock avslöjar de inte vad han kommer fram till.
”Bella?” säger han lågt. ”Kan du
beskriva mig med ord som börjar på bokstäverna i mitt namn, som vi gjorde när
vi var tretton?”
Jag funderar en stund.
”Jättekonstig.”
”Varför vara som alla andra?”
”Obegriplig.”
”Min hjärna fungerar lite
annorlunda.”
”Sexig.”
”Det säger jag inte emot.”
Jag kan inte låta bli att le.
”Extraordinär.”
”Jag har alltid varit något extra.”
”Feminin.”
”Fortfarande?”
Jag skrattar. ”Nej, inte alls. Du
är fantastisk.”
Han säger inget, utan tar bara min
hand i sin och kysser mig. Jag hade tänkt be honom beskriva mig, men kyssen får
mig att tänka på annat. Jag tänker på alla minnen jag delar med Josef. Allting
kommer tillbaka – inte bara minnen från sommaren vi var tretton – minnen från
när jag såg honom första gången. Då förstår jag varför sommaren vi var tretton
är så speciell. Det var då jag började älska honom.
***
Jag slår upp ögonen. Somnade jag?
Det sista jag minns är hans läppar som snuddade mitt öra när han viskade: ”Jag
älskar dig.” Men jag minns aldrig att jag sa något tillbaka. För det gjorde jag
inte. Gud! Jag märker att jag är ensam. Bortsett från mig, liggunderlagen, lite
kläder och några filtar är tältet tomt. Enligt mörkret är det mitt i natten. Josef. Det får inte… Han får inte… Jag
sätter på mig mina sandaler, och skyndar ut i nattens kompakta mörker. Jag hör
mig själv skrika hans namn, fast min röst låter avlägsen. Jag vet vart han är.
Jag bara vet. Mina ben rör sig automatiskt, och fastän min andning blir mer
ansträngd för varje steg jag tar behöver jag inte stanna. Jag kan inte stanna.
Jag kommer fram till tågrälsen. Där
sitter han, i skräddarställning, på samma plats som hon dog. Visserligen var
jag inte där när hon dog, men Josef visade mig.
”Josef!” Min röst är fortfarande
avlägsen, och jag ser tåget kika fram bakom träden. Han sitter kvar, orörlig
som en staty. Jag springer så fort jag kan, men det känns som om det är minst
tusen mil mellan oss. ”Josef!” Väggen
som avskilde mig från min röst är borta och den är starkare än jag förväntat
mig. Han hör mig nu. Han ser sig om över axeln och fångar min blick i hans.
Hans ögon är ljusare än någonsin nu, nästan självlysande. Månen ligger gömd
bakom några trädtoppar, och hans ögon är det enda ljus jag har bortsett från
tåget, tåget som inte existerar i min värld.
”Adjö.” Han formar ordet så tydligt att jag nästan kan höra hans
röst säga det. Sen är han borta, och det sista ljus jag hade har slocknat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar