Dödsänglarnas kedjor

Jag sjönk ner på den sunkiga marken, och gömde ansiktet i händerna. Hennes blick på andra sidan bäcken brände i min rygg, men jag orkade inte bry mig. Jag brydde mig inte om något nuförtiden. I en hel månad hade jag varit fast här – fastkedjad som ett djur. Kedjan var fäst i ett halsband, likt sådana man använder på hundar. Skillnaden var att mitt var gjort av järn påverkat av magi och varje gång jag försökte ta mig loss skar det vid halsen. Det hade aldrig börjat blöda, så länge hade jag aldrig försökt, men det hade varit på gränsen ett par gånger.

Flickan på andra sidan. Alla säger att hon är som jag. Men vi är olika som natt och dag. Hon är natt, jag är dag. Utseendemässigt är vi kanske lika. Med ett par svarta änglavingar, mörkt flikigt hår, tatueringar som symboliserar döden. Vi var från samma folkslag, men så mycket skilde oss ändå åt. Hon med sin kaxiga utstrålning. Den mystiska personligheten, en svårläst blick. Hela hon var en stor gåta. En gåta jag försökt lösa i flera år.

Och så jag då. Blyg, lättläst som en bilderbok.

”Hur länge har du varit fast här? Alla där hemma tappade räkningen efter en månad eller så”, sade hon stöddigt och jag höjde blicken.

”Fyra-fem månader.” Det var första gången någon av oss sade något till varandra sedan hon kom hit – två veckor sedan.

Hon gav mig en snabb nick och vände sig sedan åt andra hållet.

Men den största skillnaden mellan oss var hur vi såg på våra liv. Hon älskade det, jag hatade det. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan de becksvarta vingarna som prydde hennes rygg och sträckte sig cirka två meter bort på vardera sida. Jag drömde om ett sådant liv. Ett liv som vanlig människa. Då skulle jag inte vara fast här, och då skulle jag slippa se död varje dag. Det var det vi dödsänglar var till för. Vi höll koll på tillvaron i världen, och när någon dog, var det vår uppgift att kontakta mästaren, också så kallad Liemannen. Men vi änglar kallade honom mästaren.

”Det vi gjorde, betydde det något för dig?” sade hon plötsligt med den där oberörda tonen hon så ofta använde.

”Jag vet inte vad du pratar om”, ljög jag. I själva verket mindes jag allt i detalj. Hur våra läppar pressats mot varandra. Hennes släta händer som smekte min rygg under vingarnas fäste.

”Du har aldrig varit bra på att ljuga, Jake Flores. Du vet vad jag pratar om. Men du skäms. Skäms för att du bedrog Helen. Ni lovade att vara varandra trogna till slutet. Men jag vet hur det är – trogen.” Hon sade ordet med en suck av ilska.

”Vad menar du?” frågade jag avvaktande.

”Du älskar mig, gör du inte? Det är bara att erkänna”, sade hon med den där självsäkra rösten som fick mig att krympa. Vi betraktade varandra ett tag. Hon på den västra sidan av bäcken, jag på den östra. Min blick avslöjade allt hon behövde veta. Jag var förälskad. Efter den där kvällen tillsammans med henne, visste jag att det var rätt. Men hur skulle jag göra med Helen? Vi hade varit ihop i drygt ett halvår nu, och vi hade haft våra gräl. Jag mindes speciellt ett av dem, det som suddat ut mina känslor för henne.

Det hade handlat om våra föräldrar. Hennes rika som ständigt klagade på att hon tog sig friheten att umgås med en dödsängel. Än hade hon inte berättat att vi faktiskt var förälskade. Hon vågade inte. Hennes föräldrar var överbeskyddande och väldigt stränga. De hade övervakningskameror i alla fjorton rummen och kodlås till Helens rum så att hon skulle stanna i sin säng om natten. I alla fall sade hon det. Jag själv hade bara sett hennes hus utifrån, på fem meters avstånd.

Så mina föräldrar då, inte mycket bättre. Det skulle inte förvåna mig om de inte visste att jag försvunnit och var fastkedjad – till fånga av människorna. Mina föräldrar hade aldrig haft någon större koll på vad jag gjorde. Det var inte det att de inte hade tid. Det var det faktum att de inte ville. De hade varit inställda på en flicka, om det jag hört stämde hade min mamma velat ha en liten dotter sen barnsben. De flesta trodde att min mamma hade någon psykisk störning i hjärnan eller något. När hon väl bestämt sig för något, var hon fast besluten om att det skulle bli så. Så när hon såg att det blev en pojke, började hon genast gråta, och det var långt ifrån glädjetårar hon fällde den dagen. Och värre blev det när jag började växa upp, och vingarna växte sig synliga. Men först vid femårsålder fattade jag hur mycket hon hatade mig. Tiden innan det trodde jag att jag var lika älskad som alla andra barn.

Min pappa blev också bestört när han såg att jag var en pojke, och inte en flicka. Han hade nog aldrig något emot mig, egentligen. Men han älskade min mamma över allt annat, och spelade med.  Han blev förtvivlad när hon blev förtvivlad, han skrek åt mig på hennes befallning, han slutade bry sig när hon slutade bry sig.

Det var väl det vi bråkade om, vem som hade värst föräldrar.

”Jag måste hålla dig hemlig Jake, hur illa är inte det?” hade hon sagt med en vädjan om tröst. Men jag hade ingen lust att trösta henne. Tidigare under dagen hade jag fått syn på mina föräldrar. Tvekande hade jag hejat på dem, men de hade bara vänt och låtsas som om de inte hört mig.

”Dina föräldrar vet i alla fall vem du är.”

Hon hade upprört rest sig upp så att stolen välte. ”Var inte sådär löjlig nu igen! Dina föräldrar vet visst vem du är!”

”Nej, det gör de inte. De vet att jag heter Jake för att det var de som gav mig namnet. De vet att jag är en dödsängel för att vingarna inte är osynliga. Och de vet att jag är deras livs största besvikelse. Men de vet ingenting om… mig.” Hon hade gått ut ur rummet med bestämda steg och gett ifrån sig stön av irritation. Det var då det hände. All kärlek jag gett henne tog jag tillbaks. Och all kärlek hon gett mig släppte jag taget om. Den där känslan jag fick av att se på henne, blev blott ett minne.

”Erkänn”, fortsatte hon och jag ryckte till av att komma på vart jag var, och vilken situation jag befann mig i.

Men jag kunde inte erkänna. Jag kunde inte erkänna något som inte var sant. Det var något speciellt med henne, en speciell känsla jag fick när jag såg på henne, men det var långt ifrån kärlek.

”Tracey…” började jag, men resten av orden kom inte ut. Något tryckte ner dem, och höll dem inne.

”Ja?” frågade hon och lade huvudet på sned.

Trots bäcken som skilde oss åt, kändes hon så nära. Som om hon satt bredvid mig. Hennes andetag mot min hals, hennes händer runt min nacke.

”Hur gör du det där?” undrade jag med en koncentrerad blick. Hon satt där borta, även hon med en kedja som höll henne kvar. Så hur kunde jag känna hennes beröringar?

”Vad?”

”Du…” Hur skulle jag förklara? Det var säkert bara illusioner, så om jag berättade skulle hon tycka att jag var helt vrickad. Kanske var jag det också…

”Jag?”

”Du var här, precis bredvid mig.”

Hon fnös lite, men verkade förstå mig. ”Vill du veta hur en riktig beröring känns?” Utan att vänta på mitt svar hade hon börjat vada ut i bäcken. Någon slags dragningskraft fick även mig att gå ut i det iskalla vattnet.

Hennes händer placerade hon på mina axlar, och utan att jag själv var medveten om det placerade jag mina runt hennes midja. Vi stod nu tätt – tätt – intill varandra. Jag kunde känna hur hennes hjärtslag bultade långsammara och långsammare, och till slut var de inne i en normal rytm. Mina egna bultade istället snabbare och snabbare på grund av hennes närhet. På grund av hennes kalla händer på mina axlar, och de iskalla ögonen som på så nära håll såg in i mina.

”Förstår du skillnaden mellan en verklig, och en overklig beröring nu?” frågade hon. Därefter ställde hon sig på tå, för att sedan kyssa mig. Men det konstigaste av allt, var att jag besvarade den.

Järnhalsbandet skavde mot halsen, men det spelade ingen roll. Allt jag var medveten om, var hennes läppar mot mina. Tills något varmt rann ner längs min hals och ner mot ryggen. Halsbandet hade trängt igenom huden till slut. Tracey slutade tvärt och såg på mig med en skrämd blick.

”Fortsätt, det är okej”, bad jag och försökte ta tag i hennes hand, men hon backade snabbt undan.

”Det är inte det”, sade hon med en röst som frös mig till is. ”Lyssna, någon är här.”

Då hörde jag det. Andetag som tillhörde människorna. Bågar som spändes. Det var dags. Den så kallade ”Dödens ceremoni.” Bågskyttarna användes bara som en säkerhetsgärd, ifall någon av de fångade dödsänglarna skulle få för sig att rymma eller skada någon.

Själva ceremonin gick ut på att två utvalda personer, som tränats till det från väldigt tidig ålder, skulle slå oss änglar med käppar. De skulle se till att det var lungorna som skadades, så att vi fick lida en plågsam död.

Tracey, som annars brukade vara så säker och trygg, darrade nu av rädsla och kunde knappt stå upp. Jag ville gå närmare henne, omfamna henne och säga att allt skulle bli bra – även om det inte skulle det. Men kedjan höll mig på avstånd.

Två fullvuxna män kom emot oss. Käpparna höll de slappt vid sin sida.

Jag kunde känna de iakttagande blickarna från människorna. De var bara de lite finare familjerna som fick tillträde till Dödens ceremoni. De såg det som underhållning, att se oss torteras till döds.

Jag mötte Traceys blick för ett ögonblick, och det var inte alls den Tracey jag kände. På något sätt hade hon blivit mindre, hjälplös och ynklig. Jag undrade hur jag själv såg ut, för jag var långt ifrån orädd.

Männen med käpparna stod nu framför oss, och gjorde sig beredda. När hornet ljöd, skulle de sätta igång. Vägen till den andra sidan fick sin början.

Jag blundade, och drömde mig bort någon annanstans. Och innan jag visste ordet av det, kom första slaget.   Jag tappade andan och började hosta samtidigt som slagen regnade över mig.

Längre bort kunde jag höra Tracey skrika. Om jag själv skrek visste jag inte.

Jag klarade inte av att hålla ögonen öppna, utan stängde dem, och föll in i medvetslöshetens värld.

Jag var inte död, inte än. I så fall skulle jag inte kunna se Tracey bredvid mig, och känna vattnet runt omkring.

Tracey såg utmattat på mig ett ögonblick – såg på mig med en blick både varm och kall med all världens känslor i sig – sedan föll vi båda in i en oundviklig död.              

Skriven av: MIG!                                                                                  

Älskad in i döden

Det fanns ingen utväg. Ingen väg att vandra för att överleva. För döden låg som ett täcke över oss. Den fanns överallt, och ingen skulle komma undan. Hela tiden hörde man folk som skrek eller snyftade på grund av att någon de höll kär hade blivit smittad. Smittad för att sedan försvinna till den andra sidan. Det vi kallar – döden.

***

Jag drog henne närmare mig. Hon lutade sig mot min axel och grät ut.

”Lova att du inte lämnar mig”, snyftade hon och såg på mig med de bruna ögonen som nu var blanka av tårar.

”Jag lovar”, viskade jag och smekte henne över huvudet och ner mot ryggen. ”Jag lovar”, viskade jag igen, men vi båda visste att löftet var tomt. Vem som helst kunde bli drabbad, vare sig man lovade något eller inte. I en sån här situation var ett löfte bara ord. Ord som egentligen inte betydde något.

Jag ville skydda henne. Jag ville göra allt bra igen. Men hur tusan skulle det gå till? De få som fortfarande levde hade inte en chans, och när som helst skulle även de tas till den andra sidan.

Då böjde hon sig fram och hostade upp blod. Fan, tänkte jag. Hon kollade panikslaget på mig.

”Gå härifrån, jag får inte smitta dig”, nästan skrek hon.

”Jag går ingenstans”, sa jag bestämt.

”Nej, du har rätt. Jag går.” Hon gjorde en ansats att resa sig, men jag höll henne tillbaka. Hennes blick stannade på mig. Klistrade sig fast på mig. Sökte sig in i min för att försöka förstå varför jag gjorde som jag gjorde.

”Jag lämnar dig inte, Ells. Om du nu ska dö, vill jag vara den sista du ser.” Min röst höll inte, och tårarna var för starka för att jag skulle lyckas hålla emot.

”Men då dör du också”, snyftade hon. Hennes blick föll ner på golvet – på blodet hon hostat upp.

”Chansen att jag överlever ändå är inte särkskilt stor. Vad jag än gör, lär jag dö.”

Ellie, eller Ells som jag brukade kalla henne, suckade men lät mig få som jag ville.

”Stanna inte för att du känner dig tvungen. Jag klarar mig bra på egen hand.”

Nu var det min tur att sucka. Jag visste redan att hon egentligen inte behövde min hjälp. Men jag älskade henne över allt annat. Vi var som matchande klädesplagg. Passande pusselbitar. Romeo och Julia! Vad sjutton skulle jag lämna henne för!?

”Jag stannar”, sa jag med en viss klang i rösten som ingen kunde säga emot.

En kvart senare var hon död, och jag själv skulle dö när som helst.

Hon hade börjat vrida sig i våldsamma kramper och skrikit på hjälp trots att hon vetat att hjälpen inte fanns. Jag var på väg fram till henne när benen vek sig under mig och jag hostade blod. Jag kämpade fortfarande för att få röra vid henne en sista gång innan hon skulle för-svinna. Hon lyckades vrida på sig, och såg mig i ögonen. Djupt, djupt in i ögonen. Hon såg rakt igenom mig, och det kändes som om hon kunde läsa mina tankar.

Jag älskar dig. Du är den enda som betyder något, och jag hatar att behöva säga hejdå.

Ungefär så tänkte jag. Om och om igen. Och jag hoppades med det lilla hopp jag hade kvar, att hon förstod.

Efter en stund slutade jag hosta, och hon slutade röra på sig. Hennes bröstkorg hävdes upp och ner, alltså var hon inte död! Än…

Jag kröp fram till henne, och tog hennes hand i min. Hennes ögon var nästan slutna.

”Jag skulle göra vad som helst för att låta dig leva”, sa jag, ”det vet du väl?”

Hon nickade och sa sedan med svag röst: ”Men jag skulle inte tillåta dig, Aaron. För då skulle du ändå dö, och vad har jag då för livsglädje kvar? Alla andra jag älskar är ju redan döda.”

Med det sagt lämnade hon mig och jag brast i gråt för första gången på fyra år. Efter ytterligare en kvart låg jag livlös i en sjö gjord av mina egna tårar.

***

”Upp med dig! Vi har mycket att göra!” röt en grov mörk röst. Jag slog upp ögonen. Sakta i backarna, varför slog jag upp ögonen. Hur slog jag upp ögonen? Jag var död, men kände mig mer levande än någonsin.

”Lever jag?” Det där var nog det dummaste jag sagt.

”Såklart du inte gör! Tror du att du är odödlig?”

Nej, det trodde jag förstås inte. Men vad skulle jag tro då? Ingen förklaring som dök upp i mitt huvud lät vettig nog.

”Är jag i himlen?” var jag tvungen att fråga.

”Ja, och jag är Gud själv i hög person.”

”Är du? Ta inte illa upp nu, men när jag har föreställt mig Gud har jag… Alltså… Jag trodde inte att han skulle se ut som… du… typ.”

Mannen som kallade sig Gud stönade högljutt och blicken blev så vass att man säkert skulle kunna hugga genom berg med den.

”Nej! Jag var ironisk! Du är inte i himlen och jag är inte Gud!”

Jag satte mig upp och såg mig omkring. Nej det var sannerligen inte någon himmel här inte. Inte ens ett fönster. Troligen var jag så långt bort från himlen jag kunde komma. Frågorna jag hade virvlade omkring mig överallt och jag kände mig kvävd, varm, kall, yr, glad, ledsen, förvirrad – allt på en gång! Mannens ord lät konstiga i mina öron och jag klarade inte av att ta in dem. Var jag drogad eller nåt? Då kom jag att tänka på Ellie. Var hon också fast i ett rum utan fönster och utan frihet med en man som kallade sig Gud? Eller var hon verkligen borta? Sådär borta så att hon aldrig kommer öppna munnen igen och hennes kropp kommer att ruttna bort. Allting var en enda stor sörja av frågor och tankar.

Han som kallade sig Gud slängde en bok bredvid mig.

”När du läst den borde du få en bättre uppfattning om vart du befinner dig”, sa han och kliade sig på huvudet. ”Jag heter Mats, förresten.” Han gick ut genom en dörr jag inte hade sett. Den hade smällt in i de gråa, tråkiga betongväggarna.

Jag tog upp boken och läste på framsidan.

EN HANDBOK OM DÖDEN – ALLT OM HUR DET GÅR TILL NÄR MAN DÖTT

Det här var inte klokt. Inget av det här var klokt! Jag borde inte vara kapabel till att göra det här. Jag borde ligga still med tomma ögon och ett hjärta som inte slog. Då märkte jag att det faktiskt inte gjorde det. Och inte andades jag heller. Jag levde med ett hjärta som inte slog och lungor som inte behövde luft. Fler tankar lade sig på de andra: Har jag några fungerande or-gan därinne över huvud taget? Är det här någon vansinnig grej som händer när man dött? Har jag blivit vampyr och överlevt? Nä, ingen blodtörst.

Jag öppnade handboken och började läsa.

1. Vad gör du här och vart exakt är här?

Du är här för att du på ett eller annat sätt har dött. Det kan ha varit en olycka, eller så är du bara väldigt gammal. Nåja, du är död, slutdiskuterat! Så vart är du nu då? Svar: Under jorden. Vissa tror att man hamnar i himlen/helvetet och vissa tror att allting bara blir svart. Men de har fel. Man hamnar under marken. Det låter kanske knäppt. Det är rätt knäppt. Men hur som helst, nu är du här i alla fall och så fort du läst denna handbok kommer du att placeras för att arbeta (du kan läsa mer om det i kapitel 3).

2. Regeringen

Det är väl en självklarhet att det finns en regering. Hur skulle de dödas samhälle annars se ut tror du?

Regeringen består av Eva och Adam, de första människorna på jorden. Nu kanske du tänker något i stil med ”Jaså? Jag som trodde att Lucy – människoapan – var den första människan på jorden.” Där trodde du fel! Charles Darwin var en klok man, men det där hade han fel om! Eva och Adam var de första människorna, och ända sen deras död har de regerat här. De har alltid sista ordet i våra beslut och vi skall visa dem respekt.

3. Vad händer nu?

Nu kommer du sättas inför arbete. Livet tar faktiskt inte slut, och det är inte tillåtet att bara sätta sig någonstans och inte göra någonting.

Hur som helst, jobbet kan vara vad som helst, beroende på vad du är bra på. Om du däremot inte är myndig får du själv välja om du ska jobba eller inte. (Fast med tanke på att du inte kommer att åldras längre, kommer du nog till slut vilja jobba bara för att få lite tidsfördriv.)

Så, R.I.P då! (Som faktiskt inte betyder Rest in Peace, utan Rest is Pathetic.)

Jag slog ihop handboken och lade den bredvid mig. Rest is Pathetic, va!? Jag var i alla fall inte arton än, alltså behövde jag inte arbeta än. Nu behövde jag bara hitta Ellie, så skulle jag bli hel igen.

***

Mats öppnade den sista dörren och jag klev ut i något som liknade paradiset. Det påminde så mycket om Vattnadal i Sagan om ringen att jag började kolla mig omkring efter alver. Jag hittade inga. Istället fick jag syn på en lång slank figur med ryggen mot mig och mörkblont hår som skimrade i solens sken.

”Ellie!” skrek jag och sprang mot henne.

Hon vände sig om och jag sprang in i hennes öppna armar. Jag grät mot hennes axel och kysste henne sedan. Hon besvarade kyssen och det kändes som om jag svävade bland fluffiga små cumulusmoln. Hennes läppar smakade salt, och jag kom att tänka på havet. Det var där vi träffades. Vågorna som sköljde mot våra kroppar, solen som smekte vår hy.

”Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen, Aaron”, viskade hon och drog sin hand genom mitt mörka hår.

”Samma här.” Jag såg in i hennes chokladbruna ögon. Jäklar vad jag blev sugen på choklad! Jag hade aldrig tänkt på det förut, men hela hon var söt som en liten pralin. ”Läste du handboken?” frågade jag bara för att få höra hennes röst.

”Japp, den var helt vrickad. Men ingen av oss är myndig i alla fall, så vi får en hel del tid för oss själva.”

Jag tvinnade en ljus hårslinga runt mitt finger. ”Har du träffat Adam och Eva än?”

Hon skakade lite på huvudet och hennes hårslinga lämnade mitt finger.

”Vi får ta itu med dem sen. Nu vill jag bara vara här med dig”, sa hon och böjde sig fram för att kyssa mig. Våra läppar möttes och jag var helt säker på att mitt hjärta exploderade. Men vad spelade det för roll? Jag behövde det ju ändå inte längre. För jag var död. Jag var död, och det har jag varit i snart tjugofem år nu, utan att någonsin längtat tillbaka till livet igen.

 Skriven av: Mimsan